Inventering av marksvamp i Gävleborgs kalkbarrskogar och sandtallskogar

Skogsmiljöer och arter i den utvidgade Hamra nationalpark- inventeringsrapport(RS)

Arbetet med förorenade områden är ett led i arbetet med att uppnå miljömålet ”Giftfri

miljö”. Inventering av förorenade områden utgör ett prioriteringsunderlag inför det fortsatta

arbetet med att undersöka och vid behov åtgärda förorenade områden. Miljöproblematiken i

samband med tjärfabriker består generellt i att tjära och tjärämnen har släppts ut i

närliggande vattendrag. Tjäran kan sedan ligga kvar i sediment under väldigt lång tid. Runt

fabrikerna finns ofta kolrester i marken som kan innehålla polycykliska aromatiska kolväten

(PAH).

Inventeringen av tjärfabriker har huvudsakligen pågått under 2008 och 2009. Områdena har

riskklassats i enlighet med Naturvårdsverkets ”Metodik för inventering av förorenade

områden” (MIFO). Totalt har 36 tjärfabriker identifierats, varav 33 har riskklassats med

följande resultat:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                         0 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                      12 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                  11 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                            10 områden

Därutöver har ytterligare sju områden där det förekommit tjärtillverkning, men även kan ha

förekommit annan verksamhet, inventerats och riskklassats sedan tidigare. Resultatet av

detta arbete är ett av skälen till att branschen tjärtillverkning prioriterats för inventering i

länet:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                           2 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                        3 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                   2 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                                 -

Flest inventerade tjärfabriker finns i Ovanåkers kommun. Här återfinns Räkåfors tjärfabrik i

riskklass 2 som finns med bland de 30 högst prioriterade förorenade områdena i länet.

Arbetet har också visat att det funnits ytterligare ca 40 namngivna tjärfabriker i länet. Det

har dock inte varit möjligt att lokalisera dessa geografiskt.

En viktig del vid inventeringen av tjärfabriker har varit fältbesöken. I fält bedömdes bland

annat förekomsten av synliga föroreningar, troliga utsläppspunkter och förorenade sediment

där det varit möjligt. Vid platsbesöken har stickspjut använts för att se hur det ser ut under

markytan. För att kunna göra en riskbedömning enligt MIFO uppskattades bland annat

markens genomsläpplighet, avståndet till skyddsobjekt som recipienter, bostäder och

vattentäkter.

Syftet med denna rapport är att utreda och beskriva historisk fiskvandring i Gavleån och den ”naturliga”, historiska utbredningen av migrerande fiskarter som vandrar mellan havet och vattendrag i inlandet. Studien syftar att besvara frågor som; hur högt upp i vattensystemet har exempelvis ålen och laxen nått och hur har de påverkats av byggen av kraftverk? Gavleån rinner från Storsjön i mellersta Gästrikland genom Gävles centrala delar och ut i Gävlebukten. Gavleån är ett relativt stort vattensystem med ett avrinningsområde på 2459 km2 och här finns flera sjöar såsom Storsjön, Ottnaren, Öjaren, Hyen, Hinsen och Logärden. Gavleån har ett flertal biflöden som Jädraån, Gavelhytteån och Borrsjöån. Gavleåns avrinningsområde är rikt på fisk och har länge varit en viktig ekonomisk källa till de omgivande samhällena (Gävledraget, 2012). Man har sedan århundraden tillbaka haft fällor och fångstanordningar för att ta tillvara de migrerande fiskarterna. Gavleån är ett viktigt vattendrag för många fiskarter (Länsstyrelsen Gävleborg, 2007) och framförallt ålen har haft en stor ekonomisk betydelse för hela Gästrikland genom historien. Gavleån fungerar även som länk mellan havet och sjöarna inåt landet för de arter som vandrar mellan söt- och saltvatten under olika perioder av sina livscykler (Lantbruksstyrelsen, 1923). Liksom många andra stora vattendrag i Sverige har Gavleån tidigt börjat nyttjas för vattenkraft (Ekman, 2014) och idag finns åtta kraftverk i Gavleån mellan Storsjöns utlopp och Gävlebukten (Calles et al 2015)

Den svenska skogspolitiken innebär att biologiska mångfald ska bevaras, både i from av hållbara produktiva ekosystem och bevarande av livskraftiga populationer av alla förekommande arter. Givet en lång historia av intensivt nyttjande av skogarna för produktion av virke, och en konkurrens mellan arealer för produktion och naturvård, så är det angeläget att utveckla kostnadseffektiva och verksamma tekniker för strategisk och taktisk planering.

Detta gäller såväl skydd av natur, men även skogsskötsel och återskapande av funktionella ekosystem.

Som en praktisk tillämpning av utvecklingsarbetet inom forskningsprogrammet ” Fjärranalys för miljö” genomfördes under 2002 en regional bristanalys presenteras sedan en rumslig analys av var trakter av speciellt intresse för bevarande av av olika skogstyper ligger, i vilken grad är de skyddade och om de utgör fungerade nätverk av livsmiljöer för olika artar.

 Inledningsvis presenteras en metodik för regional bristanalys.

I det andra avsnittet presenterar vi ett angreppssätt för att utvärdera funktionen av de arealer som det enligt den regionala bristanalysen är brist på. Detta baseras på kvalitativa och kvantitativa kunskaper om arter med olika landskapsekologiska krav som är specialiserade på olika skogstyper, och en kartering av olika skogstyper.

Flodkräftan(Astacus) är vår enda inhemska sötvattenskräfta. Sedan början av 1900-talet har den minska starkt i utbredning och antal. Det största hotet mot flodkräftan är signalkräftan (Pasifastacus leniusculus), främst på grund av kräftpesten som är en mycket smittsam sjukdom som signalkräftan i princip alltid bär på. Signalkräftan är mycket utbredd över hela södra Sverige och flodkräftan har trängts undan till begränsade lokaler på otillgängliga plaster. Läget är inte full så kritiskt i vårt län men det krävs ett aktivt arbete för att situationen inte ska förvärras. Signalkräftan etableras ofta i nya vattendrag genom att människor planterar ut den illegalt.

Flodkräftan är mycket känslig mot försurning och har specifika krav på boplatser och jaktmarker. Därför räcker det inte med att bara hindra spridning av signalkräfta och kräftpest. Andra nyckelfrågor är biotopvård och kalkning för att återskapa bra områden för flodkräftor som blivit förstörda.

För att kunna arbeta på ett bra sätt med att bevara flodkräftorna i länet är det mycket viktigt att frågan är lokalt förankrad. Det är avgörande att fiskerättsägare och boende är delaktiga i arbetet för att det ska bli framgångsrikt.

Målsättningen med det här projektet är att ha friska och fiskbara flodkräftbestånd inom alla skyddsområden och en positiv utveckling för flodkräftan i länet. Förhoppningen är att en ökning av antalet välmående flodkräftbestånd i länet ska minska intresset, och därmed risken, för illegala utsättningar av signalkräftor. För att uppnå detta har Länsstyrelsen kartlagt alla kända flodkräftlokaler i länet och börjat utarbeta en strategi för bevarandet av flodkräftan i länet. I denna rapport beskrivs problembilden omkring flodkräftor och hur man planerar att arbeta för att främja flodkräftan.

Massdöd hos gråtrutar, kopplad till karaktäristiska förlamningssymptom, upptäcktes år 2000 i

södra Sveriges kusttrakter. Denna onormala sjöfågeldöd med oklar orsak har varit föremål för

flera speciella studier i landet. För Gävleborgs läns del har fältstudier gjorts under alla år från

och med 2002. Detta år dog så mycket som ca 35% av de adulta gråtrutarna vid södra delen av

länets kust. Fortsatta kontroller har visat att andelen döda gråtrutar vid gästrikekusten under

åren 2003-2006 minskade till en lägre nivå på ca 7-8%. Denna andel klingade av ytterligare

till nära 0% under åren 2007-2008 och har hållit sig kvar på denna harmlösa nivå även

sistlidna sommar 2009.

Efter utbrottet 2002 minskade antalet häckande par gråtrut efter gästrikekusten påtagligt

(antalet kolonihäckande minskade från uppskattningsvis 715 par till 595 par år 2003). Denna

nedgång fortsatte ytterligare till sommaren 2004 (då 483 par räknades in). Därefter har de

skattade totalerna från räkningar i kolonierna pendlat i storleksordningen 500 till 600 par.

Båda åren 2007 och 2008 låg siffran på runt 550 par, men 2009 hade den sjunkit med ca 40

par. En generell minskning av den lokala gråtrutstammen har alltså nu kunnat dokumenteras.

Trutsjukans roll i dessa sammanhang är svår att bedöma. Populationsutvecklingen bestäms

naturligtvis också av många andra faktorer, som t ex tillgången till föda, inte minst under höst

och vinter i övervintringsområdena i södra Östersjön, vilket i sin tur är kopplat till samhällets

avfallshantering samt omfattningen av yrkesfiske.

Liksom 2008 hittades inte en enda förlamad (levande) trut under sommarens fältarbete 2009.

Ett i sammanhanget obetydligt antal om två sedan länge döda adulta gråtrutar påträffades

under alla besök i kolonierna. Någon hypotes beträffande dödsorsak var inte möjlig att ange

för dessa fåglar. Därmed måste man sammanfatta läget med att den observerade dödligheten i

trutsjukan stannade på i princip 0% av den häckande populationen.

Tre nyligen döda fåglar av andra arter (en vardera av havstrut, grågås och knölsvan) verkade

emellertid ha kunnat drabbats av trutsjukan. Den slutsatsen var näraliggande genom att de var

nersmetade med rester av gulgrön spillning runt kloaköppningen.

Flera kustfågelarter har under 2000-talet drabbats av vad som betraktas som överdödlighet

under normal häckningstid. En art som särskilt uppmärksammats i detta avseende är gråtruten.

Stora mängder av gråtrutar har hittats döda vid häckplats och många har påträffats i

förlamningstillstånd. Sedan 2002 har gråtrutarna årligen undersökts i Gävlebukten. Efter

konstaterad massdöd i detta område 2002 avklingade andelen döda adulta åren 2003-2006 för

att 2007-2009 hamna nära noll.

Uppföljningarna har gjorts på så sätt att samtliga kända kolonier i Gävlebukten har besökts

först i ett tidigt skede för att bedöma antalet par gråtrut som inleder häckning. Vid ett senare

besök i slutfasen av häckningscykeln har eventuella döda fåglar räknats. Med tillgång till

detta material kan dels totalpopulationen kolonihäckande bestämmas och dels även andelen

av de adulta fåglarna som drabbats av ”trutdöden”.

Från alla besök 2010 har endast registrerats tre döda gamla gråtrutar där man kan

misstänka den tidigare grasserande trutsjukan som orsak. Detta motsvarar en obetydlig

andel på ca 0,3% av de häckande adulta. En summering av totalpopulationen i

undersökningsområdet hamnar på 529 par jämfört med 512 par 2009. I stort sett låg

populationen alltså på oförändrad nivå.

Man kan dock se tendenser till en liten men mer tydlig ökning i kolonierna i söder (+13%)

och en tydlig minskning i de nordliga kolonierna (-20%). Materialet är litet men inbjuder ändå

till spekulationer om att mink kan förklara en del geografisk omfördelning. De nordliga

kolonierna ligger nämligen på minkbesökta skär och flera av de sydliga på minkfria öar.

Det främsta syftet med inventeringen 2007 var att kartlägga förekomsten av häckande

kustfåglar detta år, för att genom jämförelse med motsvarande siffror från tidigare

inventeringar få en uppfattning om populationsutvecklingen. Andra syften var att samla in

data om onormal fågeldöd och om olika aspekter på skötsel av skyddade områden, t ex status

för skyltning.

De kustfåglar som inventerats är främst fågelarter som är knutna till vattenmiljön, dvs

sjöfåglar, måsar, tärnor och vadare. Därutöver inkluderades andra arter utanför dessa

kategorier som har sin regionala utbredning begränsad till just skärgårdsmiljö (t ex

skärpiplärka) samt gråhäger och ängspiplärka som är relativt lättinventerade arter med en

faunistiskt intressant förekomst i skärgården.

För storskarv och häger skedde (liksom 1997) en systematisk boräkning. I övrigt användes

antalet närvarande fåglar som underlag för uppskattningar av antalet häckande par.

För att tillfredsställa möjligheterna till goda jämförelser tio år bakåt i tiden användes nu,

liksom 1997, en metodik innebärande tre räkningstillfällen. Den första räkningen var inriktad

på sjöfåglar (men noteringar gjordes för alla observerade fåglar) och genomfördes

tidsperioden 28 april – 13 maj. Den andra räkningen genomfördes i huvudsak 31 maj – 16

juni. Vid båda dessa taxeringsomgångar genomkorsades länets skärgård av de två författarna

tillsammans i en öppen båt från länsgränsen mot Uppland i söder till gränsen mot Medelpad i

norr. Den tredje taxeringsomgången genomfördes under perioden 18 juni – 22 juli. Vid denna

omgång, som huvudsakligen syftade till att studera reproduktion, minkpredation och onormal

sjöfågeldöd, arbetade författarna parallellt på olika håll.

En jämförelse av resultatet för 2007 med tidigare inventeringar visar exempel på arter med en

uppseendeväckande populationsökning såväl som arter med en lika kraftig minskning inom

länets gränser.

Populationsökningarna kan bero på en ökad födotillgång till följd av eutrofiering. Även en

förbättrad miljögiftssituation och minskad jakt kan spela in. Minskningar av populationer

beror sannolikt på predation från framför allt mink.

Resultatet kan sammanfattas i nedanstående tabell, där förändringar mellan 1997 och 2007

samt möjliga orsaker till dessa redovisas för olika artgrupper.

Artgrupp

Trend

Möjlig orsak

Doppingar

Stark ökning

Eutrofiering

Storskarv

Explosionsartad ökning

Minskad jakt, ökad   födotillgång

Svanar & gäss

Ökning

Minskad jakt

Simänder

Ökning

Eutrofiering

Dykänder

Splittrad bild

Olika påverkan av mink

Vadare

Minskning (dock ej f.

strandskata

Eutrofiering? Mink?   Flyttning – övervintring?

Labb

Viss ökning

Fler tärnor

Skrattmås

Ökning

Omflyttning från   insjöar till skärgård,

eutrofiering

Övriga måsfåglar

Tämligen oförändrat

Fisk- och silvertärna

Ökning

Ökad födotillgång

Alkfåglar

Ökad födotillgång

Predation från mink   och ökad födotillgång

Återgivning av tabell 2 från avsnitt 6.1.2 i rapporten.

Ett intryck som förstärktes under fältarbetet våren-sommaren 2007 var skillnaden mellan

fågelrika och fågelfattiga skärgårdsavsnitt. I stort sett tycks samma geografiska skillnader som

noterades under inventeringen 1997-1998 kvarstå.

Resultaten visar att onormal sjöfågeldöd betingat av sjukdom och/eller toxiner endast

förekom i mycket ringa omfattning denna sommar. Betydande ungförluster förorsakade av

mink kunde dock dokumenteras för de markhäckande kustfåglarna och det kan konstateras att

problemet kvarstår i tämligen oförminskad omfattning.

Förslag på åtgärder för att minska hoten mot kustfåglarna inkluderar fortsatt övervakning av

skärgårdens toppkonsumenter och miljögifter, skapa säkrare farleder och navigationssystem

för att minska risken för oljeolyckor, fortsatt uppföljning av trutsjukan samt stimulera

decimeringen av mink. Även hänsyn vid planering och exploatering längs kusten anses

angeläget, liksom aktiva åtgärder för att minska igenväxningen av öppna strandängar och

vissa fågelskär utan högre vegetation. Slutligen bör häckfågellivet i skärgårdarna undersökas

även framöver med tanke på den förväntade klimatförändringen.

Sommaren 2008 genomfördes jämförande studier mellan två olika inventeringsmetoder för

kustfågeltaxering. Fältarbetet skedde efter en elva kilometer lång skärgårdssträcka i södra

Gävleborgs län. Syftet med studien var att studera skillnaden i utfall med att taxera kustfåglar

genom dels den s.k. Anderssons metod och dels en senare av länsstyrelsen i Gävleborg

beskriven förenklad metod. Båda metoderna innehåller en tidig andfågelräkning som inte

behandlades. Jämförelsen skedde bara mellan metodernas utfall i den senare inventeringsfasen,vilket för Anderssons metod innebar två inventeringstillfällen och för den nya metoden ett samlat inventeringstillfälle.

De arter som var föremål för räkning i Anderssons första inventeringstillfälle fick sammantaget en högre numerär där än i den nya metoden med en enda integrerad räkning (ca 25 % högre). Hela skillnaden kunde förklaras av en stor diskrepans för småskrak. De arter som var föremål för räkning i Anderssons andra inventeringstillfälle fick omvänt en högre sammanlagd numerär i den nya metoden (också ca 25 % skillnad).

Studien var upplagd med jämförande taxeringar med ganska stora tidsmellanrum. Det bedöms

som att båda de ovan beskrivna skillnaderna huvudsakligen kunde förklaras av säsongsmässiga

skillnader. Tidpunkten för inventeringen skulle alltså vara viktigare än vilken av de

två metoderna som väljs.

Även behovet av landstigning undersöktes genom jämförelser mellan observationer från båt

före landstigning på ön och efter landstigning. De arter som då främst studerades var

måsfåglar, tärnor och vadare. För samtliga dessa grupper gav landstigning inte oväntat något

högre numerärer än räkningar från båt. För måsfåglar och tärnor sågs dock från närgången båt

så mycket som 80-90% av antalet inräknade efter landstigning. För vadare indikerade

undersökningen ett lägre utfall från båt på runt 60%.

Vid kustfågelinventering kan ingen inventerare se alla häckande fåglar vid ett enda besök.

Den andel av de häckande fåglarna som en viss inventerare noterar vid ett visst tillfälle kan

kallas inventeringseffektivitet. Inventeringseffektiviteten skiljer sig mellan olika inventerare

och varierar under säsongen och mellan arter. Dessutom finns ett inslag av slumpmässiga

faktorer som tillfällig frånvaro av fåglar, inventerarens ”dagsform”, väder m.m.

Inventeringseffektiviteten undersöktes våren-sommaren 2007 genom en serie inventeringsbesök av sju olika observatörer vid tre fågelöar i Gävlebukten, huvudsakligen under perioden 23 maj – 2 juli. Sex av observatörerna saknade direkt erfarenhet av kustfågelinventering men hade alla mycket stora erfarenheter av fältornitologi och var därmed genomgående skickliga på artbestämning.

Rent generellt kan man säga att ca 70 % var ett vanligt värde på inventeringseffektiviteten.

För de mest lättinventerade arterna (t.ex. knölsvan, roskarl, rödbena) nåddes regelmässigt ca

90 % inventeringseffektivitet, medan det för svårinventerade arter (t.ex. gräsand, drillsnäppa)

snarare låg på 20-30 %.

Inventeringseffektiviteten minskade under studieperioden, särskilt mot slutet. Dessutom var

det en påtaglig slumpmässig variation mellan olika inventeringsdagar under samma vecka,

särskilt för kolonihäckande fåglar som kunde variera 10-20 procentenheter inom några dagar,

för de tre öarna i testet. Man kan dock anta att denna korttidsvariation spelar mindre roll i en

större inventering som sträcker sig över flera inventeringsdagar.

Skillnaderna mellan de olika inventerarna var som regel 5-10 procentenheter. När det fanns

risk för sammanblandning av arter var dock skillnaden större, särskilt för blandade fisksilvertärnekolonier. Även för änderna som är generellt svårinventerade blev det stora

personskillnader. Skillnaderna var också mycket större för en ”ringrostig” inventerare som

varit mindre aktiv under några år. Personskillnaderna var delvis systematiska. Det beror

troligen dels på ovana att räkna kolonihäckande fåglar (systematisk underskattning) samt

skillnader i bedömning av fåglarnas uppträdande (häckar anden här eller är den bara tillfällig

gäst vid ön). Dessa skillnader accentuerar värdet av att:

• använda samma inventerare helt eller delvis i manskapet mellan olika år
• introducera nya inventerare i problematiken med att särskilja förväxlingsarter
• koncentrera sig på ett urval av vissa arter vid ett inventeringsbesök
• använda fotografering som dokumentationsmetod vid större vitfågelkolonier
• styra upp fältanteckningarna med t ex strikt användning av protokoll

Slutsatser:

• Inventeringsresultat underskattar de verkliga populationsstorlekarna
• Det är viktigt att inventerarna är tränade i just kustfågelinventering, och nya

inventerare bör samkalibrera sig med mer erfarna.

• Även med tränad personal kommer ett visst fel att kvarstå, och små

populationsförändringar (10-20 %) är mycket svåra att säkert skilja från metodfel. För

svårinventerade arter är metodfelet ofta avsevärt större.

Att se spår eller lämningar efter utter är i dag inte en unik företeelse. Den som är uppmärksam och har kunskapen kan se spår lite varstans utmed vattendragen i länet. Det har under de senaste tio åren genomförts inventeringar och registreringar av observationer av utterspår och dessa visar att uttern finns spridd över så gott som hela länet.

I syfte att kunna upptäcka eventuella förändringar i utbredningen och att få kunskap om förekomsten i nuläget genomfördes en mer systematisk inventering i länet under hösten 2013. Inventeringen genomfördes på barmark och inriktades på att finna markeringar från utter i anslutning till broar. Inventeringen omfattade såväl tidigare besökta lokaler som nya.

Rapporten är inriktad på att redovisa resultaten från denna inventering. För den som vill veta mer om utterns biologi och levnadssätt hänvisas till annan litteratur.

Vindkraften är på de flesta platser i länet ett nytt inslag i landskapet. Vindkraftverkens storlek

och rörelse kan göra att landskapsbilden förändras och därmed människors upplevelse och

relation till landskapet. För att diskutera och utreda vilka områden som kan vara känsliga

respektive tåliga för en vindkraftutbyggnad samt minimera en eventuell negativ påverkan på

landskapet är landskapsanalys ett bra verktyg att arbeta med i fysisk planering och

tillståndsprocesser. Syftet med denna rapport är att ta fram planeringsunderlag i form av en

översiktlig landskapsanalys på regional nivå

Reducing  the risk of floods in lower Dalälven by optimal reseroir operation

Svartån och dess omgivning- En beskrivning och sammanställning av befintligt material

Rapportsyftar till att ge en kort beskrivning av vegetationen inom försöksområdetIvantjärnsheden, Jädraås. Tonvikten läggs på vegetationens förändringar frånkalyta till moget bestånd. Målet är att ge en grundläggande beskrivning av hedensvegetation. En ravin finns inom området. Då ravinens vegetation indikerar eneutrofigradient tvärs över mitten av området behandlas den relativ utförligt

För att följa utvecklingen av växter på fjälltoppar anslöt sig miljöövervakningen vidLänsstyrelsen Jämtlands län till det internationella nätverket GLORIA (GLobal ObservationResearch Initiative In Alpine environments) för att på ett enhetligt arbetssätt följautvecklingen av vegetationen i alpina miljöer.Etableringen sker genom att välja ut fyra toppar från trädgränsen upp till den högsta toppeninom ett begränsat område. Vegetationen inventeras noggrant med standardiserademetoder avseende förkommande kärlväxter. Resultatet kommer att kunna användas iinternationellt och i regionalt perspektiv. Den första inventeringen skedde 2010 och undersommaren 2019 genomfördes en uppföljning. Resultaten tyder på förändringar och att flerarter etablerat sig på högre höjder.

Föreliggande arbete gäller naturinventering av Holmarna inom Ljusdal kommun.

Uppdragsgivare har varit länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Målsättningen vid inventeringen har varit att undersöka Holmarnas flora och fauna samt att ge förslag till området skötsel.

Fältarbetet har utförts under maj-juni 1976 och sammanställningen gjordes under juli-september 1976.

På uppdrag av länsstyrelsen i Gävleborgs län har Medins Biologi AB analyserat ochutvärderat bottenfaunaprover från 34 lokaler. Proverna togs under sommaren och hösten2011. Fältarbetet utfördes av länsstyrelsen och Hudiksvalls kommun. Undersökningenomfattade nio lokaler i länets återkommande regionala miljöövervakningsprogram och25 lokaler ingår i kalkeffektuppföljngsprogrammet. Syftet är att övervaka miljötillståndeti länets vattendrag samt utgöra underlagsmaterial för statusbedömning av vattenförekomsterenligt vattendirektivet. Resultaten kan också användas för avstämning motmiljömålen "Levande sjöar och vattendrag", "Ingen övergödning", "Bara naturlig försurning"och "Biologisk mångfald".

Fyra referensvattendrag med fleråriga tidsserier av vattenkemi, 51 vattendrag provtagna en

gång under basflöde och 120 källsjöar i Gävleborgs län används i denna studie för att bredda

bilden av försurningsläget i länets vattendrag och sjöar. Denna rapport bottnar i att högst 15 %

av vattendragssträckan ska vara försurad år 2010 enligt de nationella miljömålen. Syftet med

denna rapport är därför att utveckla en metod för att beräkna den försurade vattendragssträckan

i Gävleborgs län. Förutom detta görs en regional analys av dagens och framtidens

försurningsläge.

Andelen försurade vattendrag i länet har beräknats till ca 2 %, vilket innebär att ca 400-500

km vattendrag i Gävleborg kan vara försurad. Olika vägar för att nå den försurade sträckan

har dock prövats och det värsta scenariot innebär att närmare 10 % av länets vattendragssträcka

skulle kunna tänkas vara försurat, vilket dock inte ses som realistiskt. Med dessa

beräkningar kan dock miljömålet ”högst 15 % försurad vattendragssträcka” anses vara uppnått

för Gävleborgs län.

Med hjälp av episodmodellen (BDM) har en bedömning av försurningsläget under vårfloden i

referensvattendragen varit möjlig. Depositionen har minskat kraftigt de senaste åren, vilket

har lett till en mindre försurningspåverkan i de undersökta vattendragen (vilket motsvarar det

man sett i andra delar av Norrland). Samtliga analyserade episoder (vårfloder) i referensvattendragen

klassades dessutom som obetydligt påverkade.

Resultaten från en enpunktsmodell av BDM (pBDM) med 51 vattendrag och med 120

källsjöar ger mycket liknande resultat. Båda dessa pekar på att andelen försurningspåverkade

områden i länet idag är liten, vilket gör det svårt att komma med förslag på områden som bör

övervakas noggrannare. Den minskande depositionen av försurande ämnen och den relativa

återhämtningen hos studerade vattendrag tyder också på att andelen försurade vattendrag

kommer att vara mycket liten år 2020.

Precisionen hos de nationella bedömningsgrunderna testades också under basflöde på

enpunktsvattendragen, vilket resulterade i att endast 68 % av vattendragen ansågs vara

obetydlig eller måttlig försurningspåverkat med stöd av pH och 74 % med stöd av alkalinitet.

Detta innebär att många vattendrag hamnar i en ’sämre’ klass än de borde. Klassningen av

toxiskt aluminium (Ali) ger däremot en trovärdigare bild av tillståndet, då 94 % av vattendrag

anses vara obetydligt eller måttligt försurat.

Även om miljömålet är uppnått i och med att mindre än 15 % av Gävleborgs vattendragssträcka

är försurad bör man ha i medvetande att de vattendrag som fortfarande är försurade

behöver åtgärdas. Dessutom är försurning inte det enda problem man har i vattendrag och

sjöar idag. Vandringshinder, flottledsrensningar och övergödning är exempel på andra

problem som kan behöva åtgärdas. Med en fungerande och kraftfull miljöövervakning kan

framtiden dock se ljus ut för Gävleborgs sötvattensekosystem.

Grossjöberget är ett 3,8 kvadratkilometer stort område med stora naturskogskvalitteer i Arbrå sockens gränstrakter mot Rengsjö och Enånger. Berget är inte brant, reser sig bara 100 m över Grossjöns yta, som ligger 223 över havet, och är nästan hell täckt av grovblocklig morän. Marken tillhörde bönderna i flästa, huvuddelen i form av en allmänning. Större delen förvärvades 1972 av korsnäs& Marma. Området har berörts av avverkningar i flera omgånga, men genom sitt läge längst bort från byn har det ändå fått behålla jämförelsevis mycket skog. Det har nu ett sammsnhängande skogtäcke med hög ålder, stora mängder död ved och stor andel löv.

Länsstyrelsen gav ifebruari 1984 Gävleborgs Botaniska Sällskap i uppdrag att inventera den 12 millånga outbyggda delen av VOXNAN mellan klucksjön och Vallhagaforsens kraftverk.Inventeringen skulle omfatta naturvärdena i stort, och framför allt debotaniska. Inventeringen utfördes under maj-september av fyrauniversitetsstuderande i botanik och åtta medlemmar i sällskapet, under ledningav Anders Delin. Denna rapport redogör för resultaten.

Upplands Ornitologiska Förening och Länsstyrelsen har samarbetat om

inventering av häckfågelrutter sedan 2007. Syftet med samarbetet är att fler rutter

ska inventeras vilket i sin tur ger bättre underlag för att bedöma miljöförändringar

på nationell och regional nivå. På nationell nivå koordineras arbetet av Lunds

universitet, inom projektet Svensk fågeltaxering, på uppdrag av Naturvårdsverket.

Länsstyrelsens syfte med deltagandet i inventeringarna är i första hand att

använda fåglarna som indikatorer på förändringar i miljötillståndet i länet och i

andra hand att studera enskilda arters utveckling. Genom att samma metod

används i hela landet ges möjlighet att jämföra resultat mellan län, större regioner

(länsgrupper) samt att göra jämförelser mellan länet och landet som helhet.

Det här är den första utvärderingen av standardruttsdata för Uppsala län. Data

baseras på inventeringsresultat från 2002-2012. I rapporten presenteras trender för

ett flertal nationella och europeiska miljöindikatorer samt trender för häckande

fåglar i länet.

Resultaten för nationella och europeiska indikatorer för biologisk mångfald i olika

miljöer som baseras på fåglar visar att läget på regional nivå är stabilt för Uppsala

län under det senaste årtiondet. Detta är i linje med hur det ser ut på nationell nivå

under de senaste 12 åren. Det är viktigt att påpeka att tio år är en kort period för

utvärdering och det är viktigt att framöver göra kontinuerliga utvärderingar.

Indikatorn för miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan som används för att

studera effekten på biologisk mångfald från klimatförändringar visar att

fågelsamhället har blivit ”varmare” i både Uppsala län och i Sverige. Det går

relativt sett bättre för fåglar kopplade till högre temperaturer (sydliga arter) och

relativt sett lite sämre för arter kopplade till lägre temperaturer (nordliga arter).

Populationstrender har beräknats för de 95 arter som har registrerats årligen på

standardrutterna under perioden 2002–2012. Resultaten för de enskilda arternas

populationsförändringar visar på både ökningar och minskningar i det uppländska

landskapet. För 37 av arterna är trenderna statistiskt säkerställda, 26 med positiv

trend och elva med negativ trend. Några av de arter som minskat i antal i det här

tidsperspektivet är gråhäger, ängspiplärka, rödvingetrast, grönfink och gulsparv.

Exempel på arter som har ökat i antal är sångsvan, knipa, skogssnäppa, större

hackspett, svarthätta, talgoxe och steglits.

Eftersom rutterna innebär att man räknar samtliga individer som man ser eller hör,

häckande som icke-häckande, utgör resultatet ett stickprov av det totala antalet

förekommande individer av respektive art. Det finns givetvis ett samband mellan

antalet förekommande individer och antalet häckande par men detta samband

varierar från art till art. För vissa arter finns helt naturligt en större eller mindre

andel icke-häckande individer. Man ska därför undvika att göra en exakt koppling

mellan förändringen i antalet räknade individer och den häckande populationens

exakta storlek.

Rapporten omfattar även en första utvärdering av arbetet med nattfågelrutter som

har pågått sedan 2008.

Enligt uppdraget från Sandvikens kommun skall detta arbete omfatta: ”en sammanställning av klimatologiska topografiska, geologiska, zoologiska, botaniska och kulturella data och på grundval av detta skall planeringen ge förslag till skötselplan grundad på naturvårdsmässiga principer.”

Denna naturinventering av gammelfäbodströmmen i Testeboån är utförd på uppdrag av Ockelbo kraft AB.

Inventeringen har haft som syfte att utreda konsekvenserna av en utbyggnad framför allt för flora och bottenfauna, men uppgifter om fisk och fiske har också samlats in. Fältarbetet utfördes under juli och augusti 1990. Bottenfauna och fisk är de som drabbas hårdast av en utbyggnad. Hur allvarliga konsekvenserna för dessa blir beror till stor del på vilken minimitappning det skulle bli. På de växtlokaler som skulle dränkas vid en dämning har inga rara växter påträffas. En utbyggnad av gammelfäbodströmmen skulle även vara negativ för fiske och friluftsliv samt de närboendes rekreationsmöjligheter.

Orarna med omkringliggande övärld har sådana kvaliteter från naturvetenskaplig synpunkt, att området bedöms vara av riksintresse från den naturvetenskapliga naturvårdens synpunkt.

Det gäller följande:

1) stränder

2) kärrvegetationen

3) Havtornsnåren

4) Ädellövskogen

5) Barrskogsvegetationen, i de kustnära områdena.

Sedan år 2002 inventeras bottenvegetationen på ett antal dyktransekter längs Gävleborgs läns kust inom den regionala miljöövervakningen, programområde Kust och Hav. Syftet med programmet är att beskriva makrovegetationens artsammansättning, djuputbredning och långsiktiga förändringar. Undersökningen är en del av länsstyrelsens uppdrag att följa miljötillståndet i länet. Resultaten kan användas för miljömålsuppföljning, inom vattenförvaltning och havsplanering, samt som referensdata för verksamheters kontrollprogram. Tång (Fucus spp.), stora fleråriga brunalger som skapar en skogsliknande miljö på hårdbottnar i havet, ges särskilt fokus i miljöövervakningen. Tången är en nyckelart som skapar viktiga livsmiljöer för smådjur och många fiskar, vilka finner mat och skydd i tångskogarna. De fungerar även som uppväxtplatser för fiskyngel.

2016 års inventering utfördes under augusti månad av AquaBiota Water Research och Peter Hansson vid Kustfilm Nord AB och omfattade totalt 19 transekter längs länets kust. Resultaten visar att länets inventeringslokaler har god eller hög status. Samtidigt har en generell minskning av uppskattad yttäckning och djuputbredning av tång skett sedan 2014, om än inte statistiskt säkerställd. Minskningen i både yttäckning och djuputbredning kan bero av populationsdynamik där en minskning av tångutbredning är naturlig i samband med generationsväxlingar. Det går dock inte att utesluta antropogen påverkan i form av ökad näringsbelastning eller mer indirekt påverkan orsakade av rubbningar i ekosystemet. Möjligen kan minskningen kopplas till storskaliga förändringar som sker ute i havet då den negativa utvecklingen var begränsad till länets södra del i anslutning till utsjömiljö. Tångens utbredning i övriga delar av länet var i princip oförändrad sedan 2014. Positivt är dock att en viss återhämtning pågår, då en föryngring av tången noterades på de flesta lokaler.

Efter att ha minskat kraftigt under mitten av 1900 talet är nu uttern på väg att återetablera sigi hela landet. Den här rapporten visar att utterförekomsten på provlokalerna i Gävleborgs länhar statistiskt signifikant ökat, jämfört med den inventering som gjordes 2009. Även om detinte är testat statistiskt så har utterförekomsten på provlokalerna ökat vid varje inventeringsedan 1987. Samtidigt har förekomsten av mink minskat vid varje inventering.

Som en del av den regionala miljöövervakningen i Gävleborgs län genomfördes i början av 2000-talet en satellitbildsstudie av möjliga vegetationsförändringar i våtmarker1. Även många våtmarker med höga naturvärden visade indikation på vegetationsförändringar. I denna rapport redovisas vilka vegetationsförändringar som skett i våtmarker med högsta naturvärde, klass 1 enligt Våtmarksinventeringen (VMI), och i våtmarker skyddade i reservat eller nationalpark. Rapporten kompletterar en rapport från 2007 som undersökte ett mindre stickprov av våtmarker med höga naturvärden2. Undersökningarna 2007 gjordes med hjälp av flygbilder och fältbesök, medan 2008 års undersökning nästan bara använde flygbilder. Rapporten innehåller statistik från både 2007 och 2008 års undersökningar, och objektsvisa kartor och bedömningar av alla objekt från 2008 års undersökning.Av totalt 220 VMI klass 1 objekt i länet hade 8 objekt (4 %) större vegetations-förändring och 34 objekt (15 %) lokal vegetationsförändring. För 11 objekt (5 %) visade satellitbildsstudien en indikation på vegetationsförändring men flygbilden visade ingen förändring.Av totalt 104 våtmarker i skyddade områden hade bara 2 större vegetationsförändring och 13 lokal vegetationsförändring.Större delen av förändringarna kunde förklaras av mänsklig aktivitet (diken, skogsbruk etc.) eller succession efter upphörd mänsklig aktivitet (upphörd hävd, återväxt efter tidigare avverkning av träd). Gamla eller nya diken låg bakom hälften av de större vegetationsförändringarna och en tredjedel av de lokala, medan upphörd hävd låg bakom ungefär en tredjedel av förändringarna. För 40 % av de förändrade ytorna är förändringen som skett de senaste 20 åren en del av en långsiktig omvandling från öppen myr till mer trädklädd.1 Länsstyrelsen

Sammanställning  och bedömning av myggbegränsningmetoder i Sverige och andra länder

Här rapporterar vi om utvecklingen för häckande fåglar i de svenska fjällen under perioden 2002-2014. Detta baserat på resultat från Svensk Fågeltaxerings (SFT:s) standardrutter i fjällen samt samma typ av data från LUVRE-projektet i Vindelfjällen (Västerbottens län), Ånnsjöns fågelstations fjällrutter (Jämtlands län), samt Länsstyrelsen i Dalarnas egna fjällrutter (Dalarnas län).Vi redovisar trender för samtliga enskilda arter där det går att beräkna trender för denna period samt för grupper av arter, indikatorer. De indikatorer som redovisas är miljömålsindikatorerna kopplade till kvalitetsmålen Storslagen fjällmiljö (Häckande fåglar i fjällen) och Begränsad klimatpåverkan (Klimat och häckande fåglar). Vi presenterar också förslag på en ny indikator som vi kallar Fjällfåglar. Trender och indikatorer presenteras både för hela den svenska fjällkedjan samt för fjällområdet i varje enskilt län separat.

Systemet med systematiskt utlagda standardrutter utgör ryggraden i den generella nationella och regionala miljöövervakningen av fåglar. I Värmlands län återfinns 34 av landets 716 standardrutter (knappt 5 %). I denna rapport redovisas utvecklingen för länets generella fågelfauna under perioden 1998–2019, även om vi också redovisar trender för perioderna 2002–2019 och 2010–2019. Den förstnämnda perioden är den längsta möjliga som vi kan beräkna trender för. Trenderna från 2002 och framåt täcker den period när vi har bättre årlig regional täckning generellt i landet. Den avslutande perioden täcker de senaste tio åren och används för att visa hur det går just nu, eller snarare hur det har gått i det allra senaste.

Under 2010-talet har täckningen av länets standardrutter varit mycket god och motsvarande 62–100 % (medel 81 %) av de regionala rutterna har inventerats årligen. Detta är en lämplig fortsatt ambitionsnivå för att kunna ha en god övervakning av länets allmänna fåglar. Den goda täckningen av länet är helt beroende av att Länsstyrelsen och Naturvårdsverket finansierar fältinsatserna. Ungefär hälften av den årliga inventeringsinsatsen i länet bekostas av Länsstyrelsen och den andra hälften direkt av centrala anslag från Naturvårdsverket.

Med startår 1998 är det 79 arter som setts näst intill årligen (minst 20 av 22 år) på länets standardrutter. Av dessa ökade 19 arter (24 %) och minskade 15 arter (19 %) säkert i antal. 25 arter (32 %) uppvisade stabila bestånd och för 20 arter (25 %) var utvecklingen osäker. Sett enbart till trendernas riktning, oavsett statistisk säkerhet, var det en övervikt (61 %) för arter med positiv trendriktning.

Från 2002 är det 87 arter som bokförts på Värmlands standardrutter under nästan alla år (minst 16 av 18 år). Från detta startår var det övergripande mönstret mera negativt; bara sex arter (7 %) ökade medan 15 (17 %) minskade säkert i antal. 25 arter (29 %) hade stabila bestånd och för 41 arter (47 %) var utvecklingen osäker. Om vi enbart ser till trendriktningarna, oavsett statistisk säkerhet, var det under denna period en övervikt (62 %) för negativa trendriktningar, vilket förstärker bilden av ett mer negativt mönster från 2002–2019 än 1998–2019.

De senaste tio åren (2010–2019) har 105 arter setts nära nog årligen (minst åtta av tio år) på standardrutterna i Värmlands län. Under denna korta period har pendeln svängt tillbaka åt det positiva hållet igen. I korttidsperspektivet är det 19 arter (18 %) som uppvisar säkra ökningar och blott två arter (2 %) med säkra minskningar. Sex arter (6 %) har haft stabila bestånd de senaste tio åren och för 78 arter (74 %) är beståndsutvecklingen osäker under denna period. Här måste en komma ihåg att den korta tidsperioden gör det svårare att få fram statistiskt säkra resultat. Därmed är det ofrånkomligt att andelen osäkra resultat är hög. Återigen var det nu en övervikt (64 %) av positiva trendriktningar om vi bortser från statistisk säkerhet och enbart tittar på själva riktningarna. Sedan 2011 har 17 olika nattrutter inventerats i Värmlands län, men det är enbart de fyra senaste åren, 2016–2019, som ett högre antal nattrutter har inventerats årligen. Detta tack vare Länsstyrelsens engagemang med att hitta lokala inventerare till länets nattrutter. Under dessa år har 12–16 rutter (medel 14) inventerats per år. Det är därför för denna väldigt korta period som vi redovisar lite mer detaljerade nattruttsresultat. Baserat på nattruttsdata presenterar vi utvecklingen för 33 utvalda fågel- och elva däggdjursarter som noterats på rutterna under minst två av de senaste fyra åren. Här ingår exempelvis sju olika ugglearter. Inga djupare slutsatser ska såklart dras från en så kort period som enbart fyra år, men vi kan konstatera att fyra ugglearter har bokförts årligen i länet. Dessa är katt-, slag-, horn- och pärluggla. För kattuggla är Värmlands län ett av de som hittills uppvisat de högsta noterade antalen per rutt. Vi kan också konstatera 2017 av allt att döma var ett gott gnagarår med goda registrerade uggleantal. En annan intressant nattaktiv fågelart är nattskärran, och precis som i landet i stort förefaller det gå bra för den arten i Värmland just nu. Flertalet bokförda däggdjursarter uppvisar positiva mönster på länets nattrutter under de senaste fyra åren.

Indikatorer, gemensamma trender för grupper av fåglar, visar generellt sett på få statistiskt säkra förändringar i Värmlands län under perioden 2002–2019. I skogen finns tecken på en positiv utveckling, mest så under de allra senaste tio åren, men utan statistisk säkerhet. Mest positiv är till synes utvecklingen för fågelarter knutna till äldre skog. Även om statistiskt säkra resultat saknas så antyder mönstren i Värmlands län en betydligt mer positiv regional utveckling än den som finns för landet som helhet.

Indikatorerna för odlingslandskapet visar på säkra minskningar över hela perioden 2002–2019, precis som i landet i stort. De senaste tio åren finns inga säkra förändringar, men dock små tecken på en regional uppgång. Dessa tecken är klart starkare i Värmlands län än i Sverige totalt sett.

När det gäller våtmarker uppvisar de regionala indikatorerna tydligt positiva mönster som dock inte är statistiskt säkerställda. Tydligast positiva är trenderna under de senaste tio åren. Utvecklingen i Värmlands län är till synes mer positiv än den i hela Sverige. För sjöar och vattendrag har läget varit stabilt sett över hela perioden 2002–2019. Ett svagt positivt mönster finns för de senaste tio åren. I hela Sverige finns en säker ökning i korttidsperspektivet.

De två indikatorerna som kopplar till biologisk mångfald i stort ger delvis lite olika utfall för Värmlands län, även om skillnaderna egentligen inte är så stora. En ena visar på en säker minskning över hela perioden 2002–2019, vilken den andra inte gör. Bakom detta finns för båda ett negativt mönster för hela perioden och ett lite positivt sådant för de senaste tio åren. På en generell nivå stämmer detta med hur det ser upp på nationell nivå. Där finns en statistiskt säker minskning för hela perioden men en lika säker ökning de senaste tio åren.

Indikatorn som kopplar till effekterna av klimatförändring visar att det värmländska fågelsamhället har blivit ”varmare” under de senaste 18 åren. Detta innebär arter med varmare utbredningsområden relativt sett har haft en mer positiv utveckling än arter med kallare utbredningsområden. Med andra ord kan vi redan nu se att den värmländska fågelfaunan förändrats i takt med ett allt varmare klimat.

På uppdrag av Gävleborgs Länsstyrelse, miljövårdsenheten har under sommarsäsongen 1989–91 en inventering av fiskfauna ägt rum i utvalda vattendrag inom länt. Projektledare har varit Gunilla lindgren.

Målet med inventeringen är framförallt att få en uppskattning på försurningens eventuella effekter på fiskfaunan samt hur kalkningen påverkar denna.

Vattendragen har inventerats med elström. Vid fisket har s. k batteriaggregat använts.

En sammanställning från respektive år redovisas i rapporten. En bedömning av fångstresultatet av öring(0+) i förhållande till den elfiskade lokalens biotop redovisas. I denna bedömning tas även hänsyn till antalet fångade öringar (>0+). Fältarbetet och sammanställningen av  elfiskedata har utförts av VFK vatten & Fiskevårdskonsult där Mats Grundberg varit huvudansvarig konsult.

     Länsstyrelserna i Gävle och Uppsala län utförde med medfinansiering från Upplandsstiftelsen provfiske i Nedre Dalälven sommaren 2008 med målet att söka efter den hotade fiskarten asp ( Aspius aspius). Vid undersökningarna användes översiktsnät av typ Norden till standardiserade provfisken i kombination med nät med maskstorlekar avpassade till att fånga asp. Som positiv bieffekt av provfisket blev Bredforsens och Båtfors naturreservat inventerade vad gäller fiskefaunan, Vilket kan användas i arbetet med att ta fram en skötselplan och ett åtgärdsprogram för dessa områden.

Den första lokalen för undersökningen var i Marma- området (Lanfjärden, Storfjärden, Källfjärden och Marmafjärden).Området är känt för sitt aspfiske och valdes även utifrån rapporter från lokalbefolkningen att det där påträffats asp under sommaren 2007.

Följände arter fångades i Marmafjärden och närliggande områden vid provfisket 2008: abborre, björkna, braxen, gädda, gärs, gös, löja, mört och sutare. Det utfördes även provfisken i andra delar av Nedre Dalälven denna sommar där i stort sett samma arter fångades.

Eftersom ingen asp påträffades vid Marmafjärden där de sista rapporterade fångsterna av arten gjort innan provfisket, så valdes efterföljande områden endast med syfte att maximera chansen att fånga asp. Ingen asp påträffades trots detta på någon av lokalerna under provfisket.

 Asp förekommer fortfarande i Dalälven, men är akut hotad

Fångster av asp har dock registrerats efter provfisket t ex: vid Båtfors och direkt nedströms Untra kraftverk, vilket medför bevis för att arten fortfarande förekommer i området. Det rör sig dessvärre om ett mycket litet bestånd asp fördelat på stora vattenvolymer. Resultatet av provfisket och efterföljande dokumentation är ett tydligt varningstecken på att arten finns kvar, men håller på att försvinna från sitt nordligaste utbredningsområde. Detta betyder att omedelbara åtgärder krävs för att främja och därmed rädda arten.

Det finns två dominerade orsaker till minskningen av asp i Nedre Dalälven. Det är med största säkerhet vandringshindren och vår tids vattenreglering med allt lägre vattenflöden under viktiga perioder samt ”ryckigare ” vattenföring, vilket har påverkat arten mycket negativt. Aspen behöver fria vandringsvägar till reproduktionsområdena samt strömmande vatten för sin reproduktion. Det krävs högre vattenflöden och bättre reglar för vattenregleringen för att uppfylla gällande EU-direktiv. Man bör även satsa på information till allmänheten samt införa restriktioner för fiske, förslagsvis ett totalförbud för fångst av asp på försommaren då aspen leker.

Stickmyggor  vid sjön Björken- uppföljning av skötselåtgärdernas effkter effter sex år

Bakgrund

Under 2012 har Kronobergs Länsstyrelse beslutat fortsätta arbetet med miljöövervakning av de biologiskt mest värdefulla bokskogsmiljöerna i länet. Detta sker genom att följa utvecklingen av trädlevande mossor och lavar som har en stor andel av sina förekomster på just bok. Urvalet av arter följer Nitare 2005 (Nitare, J (red) 2005. Signalarter – Indikatorer på skyddsvärd skog. Skogsstyrelsens förlag 2000). Metoden som följs finns beskriven i miljöövervakningens undersökningstyp för övervakning av epifytiska lavar och mossor i bokskog, (version 1:0 2011-11-28) Naturvårdsverket.

Metoden innebär att samtliga ädellövträd inom utvalda provytor mäts in, mäts till omkrets, bedöms till trädtyp (detaljer i metodiken) och därefter inventeras på utvalda arter. Arterna noteras med förekomst - icke förekomst på varje träd. Tanken är att utvecklingen på dessa provytor ska följas genom regelbundna omdrev.

Denna rapport anger en sammanfattning av inventeringsresultatet tillsammans med administrativa data och uppgifter gällande det inventerade objektets huvudkaraktär och lämplighet för fortsatt övervakning. GIS-skikt med inventeringsdata är levererat digitalt till Länsstyrelsen i Kronoberg.

Resultat

Områden

Vid inventeringen har 12 huvudobjekt inventerats. Inom dessa finns mellan 1 och 3 provytor som inventerats. Arealerna låg på mellan ca 0,2 ha och 3,0 ha. Inventeringsytorna har justerats efter de korrekta bokskogsförekomsterna i fyra objekt (se tabell 1).

Eftersom detta är en första inventering, så kan inga trender eller analyser om arternas populationsutveckling göras, utan för detta krävs omdrev. I den del av inventeringen som omfattas av den här rapporten har ungefär 2 450 träd inventerats.

Arter

De arter som inventerats systematiskt följer inventeringsmetodikens basnivå. Utöver detta så har några rödlistade arter till noterats, då de påträffats på de inventerade trädstammarna. Flertalet av dessa är inte tillräckligt systematiskt eftersökta för att kunna ligga till grund för uppföljning eller övervakning, men arterna violettgrå porlav Pertusaria multipuncta, kortskaftad parasitspik Sphinctrina turbinata, sydlig blekspik Sclerophora amabilis och savlundlav Bacidia incompta har noterats på samtliga träd där de påträffats och bedöms inte ha missats, i vart fall inte i högre grad än basnivåns arter. Dessa kan med andra ord också väljas att följas vid kommande omdrev.

Övervakning av fiskgjusepopulationen i färnebofjärdens Nationalpark 1998-2009

Denna rapport utgör rapportering av ett projekt med syfte att utföra olika analyser

av vegetationsdata på Åreskutan, från det regionala miljöövervakningsprogrammet

Fjällvegetation, och beskriva metodiken så analyserna kan upprepas

när mer data finns tillgängligt för Åreskutan, och för andra fjäll inom övervakningsprogrammet.

Projektet har utförts av SLU på uppdrag av Länsstyrelsen i

Jämtlands län, enligt överenskommelse med diarienummer 502-6782-2017 och

med Tomas Bergström som länsstyrelsens kontaktperson.

De naturliga fodermarkerna, äng och hage, är några av de artrikaste naturtyperna i vårt land.

I dessa kulturskapade miljöer samlas organismer från många andra naturtyper. På grund av omläggning och avreglering av jordbruket håller de nu på att försvinna. Vinterfodret från ängen och sommarbetet i hagen har ersatts av annat eller djuren har försvunnit.

Inom Ljusdals kommun är arealen nu kring 2% av vad den var 1927.

Som underlag för naturvårdsprogrammet ligger en genomgång av befintligt material om ängs och hagmarker och odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden. Vidare har muntliga uppgifter spelat en stor roll. Fältarbetet ägde rum under sommaren 1993 och bestod i inventering, dokumentation med fotografering, samt beskrivning av ca 80 objekt.

Norra Långvindsområdet har mycket höga naturvärden. Här finns en mångfald av habitat. Djupt

inskurna vikar med varierande djup, kustmynnande vattendrag, öar och skär i skyddade och

exponerade lägen, moränryggar och jätteblock samt flacka bottnar med dy, lera, sand och grus.

Området ligger långt från större industrier och samhällen. Den lokala påverkan begränsas till

småbåtshamnar vid fritidsområdet och Långvinds bruk, samt eventuellt urlakning av de

slaggrester från tidigare järnframställning som hamnen där är uppbyggd på.

Kust och öar i exponerade lägen har tillståndsklass 1 enligt Naturvårdsverkets normer

”Tillståndsklassning för hårdbotten i mellanskärgård i Bottenhavet” (Naturvårdsverket 2005).

Djuputbredningen av smaltång är 10,5 m vid flera lokaler. Området mellan fastlandets vikar och

den inre, skyddande linjen av holmar visar klar sötvattenpåverkan. De senaste årens ökning av den

fintrådiga rödalgen Polysiphonia fucoides längs länets kust kunde konstateras även vid denna

inventering.

Syftet med studien var att utföra noggranna makroflora- och makrofauna- inventeringar och

naturvärdes bedömningar i sju grunda havsvikar längs Gävleborgskusten. Målsättningen är att

resultaten från undersökningarna ska ligga till grund för miljöövervakning av grunda vikar

samt för skydd av värdefulla marina miljöer. Resultaten visar att samtliga av de sju inventerade områdena har höga eller mycket höga naturvärden.

Tobisgrissla, vigg, ejder, svärta och småskrak. Få platser längs Gävleborgskusten visar upp en

sådan rikedom på blåstång och smaltång. Ymniga bestånd täcker stora delar av hällarna på de

exponerade delarna av Norrskär och Vitgrund. Dock kunde en negativ utveckling konstateras

sedan 2004 års inventering.

Vid samtliga lokaler, i ett samlat område mellan Norrsundet och Eggegrund, kunde en

minskning av täckningsgrad och djuputbredning av fucus konstateras från 2008 till 2010.

Ett tydligt trendbrott noterades vid sju av de åtta lokalerna vid 2012 års inventering.

Till denna inventering fogas även lokalerna GH9, Gråskälsbådan, och GH11, Lövgrund.

Dessa ligger i samma område och har visat samma tendens som de övriga åtta lokalerna i

detta område. (Se sid 9)

Vid nio av de tio lokalerna i detta område kunde en tydlig föryngring av fucus konstateras.

Nya skott har skjutit upp från rudiment av gamla ruskor och fästplattor. Även nya skott som

fått fäste på egen hand påträffades. Antingen är det adventivgrenar som lossnat och fått nytt

fäste, eller så är det nya skott via sexuell fortplantning.

Endast vid lokal X1, Storbådan, har föryngring av fucus uteblivit.

Lokalerna norr om Norrsundet har visat en mer blandad utveckling;

Lokal X14, Drakön, visar den största tillbakagången i djuputbredning av fucus. Här noterades

ett stort antal döende tångruskor parallellt med en tydlig föryngring av samma arter.

Lokal X19, Tjuvön, visade på en tydlig positiv utveckling för fucus, både vad gäller

täckningsgrad och djuputbredning.

En tydlig ökning i förekomsten av blåmusslor, Mytilus edulis, kunde konstateras vid flertalet

av lokalerna, särskilt i djupintervallet 11 till 13m.

Blåstång vid Gävleborgskusten 2004

Fem naturreservat i Hälsingland inspekterades årligen 2012-2015 med avseende på

granbarkborre i vindfällen och angrepp på stående träd sedan stormen Dagmar drabbat

södra Norrland i december 2011. Även omgivande äldre granskog inom ungefär en km

utanför naturreservaten inspekterades. Alla vindfällen lämnades orörda kvar i

naturreservaten utom i ett (Gussjövallsberget) där man 2012 och 2013 manuellt barkade en

del vindfällen med granbarkborre som låg i anslutning till kvarvarande granskog.

Granbarkborren förökade sig i fallna granar under 2012 och 2013 i reservaten, därefter var

vindfällena alltför gamla för granbarkborren som behöver färsk bark. Det var stora

skillnader mellan reservaten i andelen utnyttjade vindfällen (från 5 till 89%). Vid

Gussjövallsberget sänktes andelen tack vare barkningen men stora arealer med vindfällen

förblev ändå obehandlade. Under 2013 och 2014 noterades en del angrepp på stående

granskog inom naturreservaten nära ytorna med vindfällen, men antalet döda träd var lågt

(från 0 till 114 per reservat). Utanför reservaten kunde inga angrepp med koppling till

vindfällen efter Dagmar noteras.

En ny storm i december 2013 (stormen Ivar) i södra Norrland resulterade i nya mängder

vindfällen över stora områden, dock ej i de fem naturreservaten som bara påverkades

marginellt. I både Medelpad och norra Hälsingland förblev många granvindfällen inte

omhändertagna, och granbarkborren hade god förökningsframgång under sommaren 2014.

Inför 2015 uppskattade Skogsstyrelsen att nivån granbarkborre i norra Gävleborg var ca nio

gånger högre jämfört med 2013. Denna allmänna ökning av granbarkborre i

skogslandskapet avspeglades i flera av naturreservaten med förnyade angrepp sommaren

2015. Angreppen underlättades troligen av att naturreservatens granskog var gammal och

därmed känslig för insektsangrepp. Främst påverkades Gussjövallsberget, Taskberget och

Boda, men Svartviksberget kom lindrigt undan och Sillerberget påverkades knappt alls.

Inom ett av reservaten (Gussjövallsberget) gjordes en fördjupad insektsinventering. Ungefär

240 skalbaggsarter noterades, varav åtta rödlistade och 18 tidigare rödlistade arter. Ett 30-

tal kan betraktas som signalarter för skyddsvärd boreal skog. De är knutna till döda barreller

lövträd i olika nedbrytningsstadier, och är därmed mycket gynnade under många år

framöver. Detsamma gäller troligen vedinsektsfaunan i övriga fyra reservat. Dessutom

främjas lövföryngringen tack vare utglesningen av äldre gran och att brötar med fallna träd

hindrar älgens bete av unga lövträd. Därmed kommer flera av naturreservaten, särskilt

Gussjövallsberget och Taskberget, att radikalt ändra karaktär från äldre, skuggig granskog

till en lövrik och varierad blandskog med mera asp, björk, rönn och sälg

På fem provpunkter i Gavleån, centralt i Gävle, studerades 2017-10-04 bottenfaunanmedelst sparkhåvning, varvid provtagning och bedömningar genomfördes enligtföreliggande direktiv och manualer. Flertalet provpunkter uppvisar god eller hög ”Ekologiskstatus” (enl. EU:s Vattendirektiv), medan provpunkt 1 (Valls hage nordost) visar Måttligstatus; detta pga. parameter som antyder syrgasbristgivande förorening. Naturvärdesindexvisar på höga kvaliteter, möjligen är dock dessa pga. indexets konstruktion någotöverskattade. Inga tydliga tecken på försurningspåverkan föreligger. Den avgörande faktornför bottenfaunasamhällets sammansättning är säkerligen vattenflödet, främst desshastighet, vilken på vissa provpunkter gynnar vissa arter, på andra gynnar andra arter. Etttiotal ovanliga arter, främst olika insekter hittades, men inga rödlistade. Likväl bör finnasgoda anledningar att bevaka och förbättra tillståndet, inklusive följa upp denna studie, avsociala, etiska, estetiska och rekreativa skäl.

• Riksintresset
• Rikedom av forsar och strömmar i kombination med vattendragets storlek utgör en ovanlig och därför värdefull miljö.
• Området utgör även en värdefull biotop för sårbart djurliv bl. a utter, nedströmsvandrande insjööring.
• Översvämningsbetingade våtmarksmiljöer med rik flora, bl. a Kung Karls spira, intressant strandflora invid sidofåror, samt en unik svampflora invid biflödet Nybobäcken.

Årsrapport för verksamheten vid Ånnsjöns fågelstation för 2016. Rapporter från myrfågelinventering, fågelinventering på Ånnsjön, kungsörn och jaktfalk i Härjedalen, dubbelbeckasininventering, jaktfalk i Jämtlands län, fjällrutter.

Inventering av tjäder i Färnebofjärdens nationalpark 2009-2011

Denna rapport behandlar dels en sammanfattning av de observationer av skalbaggar som gjorts i Färnebofjärdens Nationalpark från 1930-talet och fram till 2010 och dels redovisas resultatet av inventeringar av skalbaggsfaunan utförda åren 2009 och 2010.

Ett stort antal skalbaggar påträffades under inventeringen,5589 individer; 517 arter, och det totala antalet skalbaggsarter som rapporterats någonsin i parken uppgår till 773 st. Ett mindre antal av dessa har inte kunnat återfinnas sedan år 2000. Antalet kända rödlistade arter uppgår till 75 st. Inom denna grupp finns 25 arter som inte återfunnits efter år 2000, men de flesta av dessa bedöms ändå kunna leva kvar. Bland de intressantare arterna som har populationer i parken kan nämnas tickgnagaren Dorcatoma minor, svartoxe, större flatbagge och skrovlig flatbagge. Reliktbock och grön aspvedbock, två arter som börjar bli sällsynta i övriga landet,har i parken mycket starka populationer