Länsstyrelsen ansvarar för att årliga rovdjursinventeringar genomförs i Gävleborgs län. Syftet är att

övervaka rovdjursstammarnas storlek, utbredning, genetiska status och hur stammarna utvecklas

över tiden.

I den här rapporten redovisas resultaten från inventeringar av lodjur, varg, järv och kungsörn, samt

länsstyrelsens bedömning av förekomsten av björn i Gävleborg under inventeringssäsongen

2014/2015.

Vid lodjursinventeringen 2014/2015 kvalitetssäkrades 15 familjegrupper, det vill säga 15 honor som

fött ungar 2014. Lodjursstammen i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 83 individer vintern

2014/2015. Fyra av familjegrupperna delades med angränsande län.

Gävleborg berördes av tio vargrevir vintern 2014/2015: Prästskogen/Haverö, Naggen, Kukumäki,

Sjösveden, Tandsjön, Lingbo, Åmot/Ockelbo, Bondskog, Björnås och Glamsen. I sju av reviren

bekräftades att föryngring skett våren 2014. Sex av reviren delades med andra län. Det innebär att

Gävleborg anses ha haft 4,7 familjegrupper vintern 2014/2015, enligt Viltskadecenters fördelning.

Vargarna i Korsåreviret, som tidigare delades mellan Gävleborg och Dalarna, har denna säsong vistats

väster om länsgränsen och har inte spårats i Gävleborg. Tandsjö-reviret försvann under

inventeringssäsongen genom skyddsjakt i februari 2015.

Ingen inventering av björn har genomförts denna säsong. Länsstyrelsen bedömer att björnstammens

storlek och spridning i länet sannolikt överensstämmer med resultatet från 2012 års spillningsinventering. Björnstammen uppskattades då till cirka 380 individer i Gävleborgs län.

En riktad järvinventering har för första gången på många år genomförts i Gävleborgs län vintern

2014/2015. Med hjälp av fotostationer har bilder på järv erhållits på flera ställen i hela norra delen av

Gävleborg och en föryngring 2014 har kvalitetssäkrats.

Vid inventeringen av kungsörn i Gävleborg 2014 konstaterades totalt 25 revir, varav 8 hade lyckade

häckningar och 3 av dessa var dubbelkullar, det vill säga kullar med två ungar. Storleken på länets

fasta kungsörnspopulation 2014 uppskattas till 50-65 individer.

Inventeringarna av lo, järv och varg utfördes av länsstyrelsens personal, medan kungsörn

inventerades av Kungsörnsgruppen Gävleborg på uppdrag av länsstyrelsen. Allmänhetens

rapportering av rovdjursobservationer har varit till stor hjälp i arbetet med att göra så bra

inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns.

Den vitryggiga hackspetten Dendrocopos leucotos, som ursprungligen förekommit över nästan hela landet, har under de senaste hundra åren blivit allt sällsyntare och finns nu, förutom i några spridda förekomster av enstaka par eller ensamma fåglar, i landet endast kvar med en fast population i nedre Dalälvsområdet mellan Avesta och Älvkarleby.

De hotade hackspettarterna har sedan 1974 varit föremål för ekologisk forskning och inventeringsarbete. I bilagda ”information om projekt hackspettars ekologi” 1976-01-18 redovisas projektets syfte och kortfattad redogörelse för arbetet under 1975 ges. Hänvisning kan också göras till tidskriften Vår Fågelvärlds första nummer 1976 där resultat av 1973 års riksinventering av gråspett och vitryggig hackspett redovisas.

Rapporten redogör för resultat av inventering av fiskyngel i sex grunda

vikar i Långvinds- och Harkskärsområdet, Gävleborgs län 2013.

Inventeringen utfördes av Naturvatten AB på uppdrag av Länsstyrelsen i

Gävleborgs län. Syfte var att undersöka fiskyngelförekomsten.

Inventeringen utfördes under perioden 7-9 augusti i Yttra Storhamn,

Åskärsviken, Mjölkviken och Fågelviken i Långvindsområdet samt i viken

syd S:t Olofs sten och Näsviken i Harkskärsområdet. Provtagningen

utfördes med 10-gram sprängladdningar enligt metodik framtagen av

Fiskeriverket. Åskärsviken inventerades för första gången vid

föreliggande undersökning medan övriga vikar inventerats ett flertal

gånger sedan 2002.

Inventeringen 2013 visar på mycket låg förekomst av yngel, framförallt

när det gäller gädda men även av övriga varmvattensarter i flera av

vikarna. I Yttre Storhamn dominerades yngelfångsten av storspigg och

endast ett fåtal abborrar och ett gäddyngel noterades. I Åskärsviken

dominerades fångsten av abborre men även gädda och mört noterades.

Fångsten i Mjölkviken dominerades av storspigg men även abborre och

mört noterades. I Fågelviken utgjordes hela fångsten av storspigg.

Fångsten i viken syd S:t Olofs sten dominerades av karpfisk men även ett

fåtal abborrar noterades samt både små- och storspigg. Även i Näsviken

dominerades fångsten av storspigg och endast ett par abborrar och en

björkna/braxen noterades.

Resultaten visar på allvarliga rekryteringsproblem för flera av de

varmvattenskrävande arterna i de flesta vikarna. Generellt sett tyder

inventeringen 2013 på en fungerande om än svag rekrytering av abborre

och mört i Mjölkviken och Åskärsviken samt av björkna/braxen och löja i

viken syd S:t Olofs sten.

Under perioden 2002-2013 har rekryteringen av abborre och mört minskat

i Långvindsvikarna. Samtidigt syns en uppgång i antalet storspigg under

de senaste åren. Samma trend kan ses i Harkskärsvikarna. Här är dock

mellanårsvariationerna betydande för abborre och mört och trenden är inte

statistiskt signifikant. Trenderna måste dock tolkas med försiktighet på

grund av osäkerheter i och med konvertering av äldre resultat.

I Mjölkviken (Långsvindsområdet) ses sedan 2008 en uppåtgående trend i

abborrens förekomst, troligtvis tack vare ökad utbredning av

undervattensvegetation.

Besök har sommaren 2017 skett vid samtliga kända kolonierna i landskapets kustområde. Undersökningen har gjorts på så sätt att antalet par gråtrut som inleder häckning först bedömts genom ett eller flera tidiga besök. Vid ett senare tillfälle längre fram i häckningscykeln har eventuella döda fåglar räknats.

Vid besöken på häckningslokalerna 2017 hittades bara en enda död gammal gråtrut med riktigt typiska symptom på den tidigare grasserande trutsjukan. Fågeln hittades döende på östra delen av Eggegrund. Inte heller hittades särskilt många individer av andra skärgårdsfågelarter som uppvisade sjukdomssymptom utan predation. Ännu sommaren 2017 kunde Gävlebukten därmed i stort sett friskförklaras med avseende på förlamningsepidemier. Inte sedan 2006 har trutsjukan grasserat i större omfattning i området.

Summering av totalpopulationen i undersökningsområdet visade på ett ökande bestånd av gråtrut. Efter tre år av nedgång från toppnivån på 720 par 2013 kom nu en ökning på 8% jämfört med 2016 upp till 633 par.

Ejdern har fortfarande en gynnsam utveckling med ökningar i antal och god förekomst av kullar med ungar. Situationen är därmed mer positiv vid Bottenhavet än i skärgårdarna från Roslagen och längre söderut.

Denna PM är utformad enligt samma textmall som tidigare upplagor av den årliga rapporteringen om onormal sjöfågeldöd. En upprepning av texterna från tidigare versioner av rapporteringen kan tyckas onödig, men görs här för att i ett och samma dokument ge tillgång till t.ex. en fyllig bakgrundsbeskrivning utan att behöva söka fram tidigare rapporter.  Rapporten fokuserar således i första hand på tillståndet för Gästriklands kusthäckande gråtrutar. Dessa fåglar har i länsstyrelsens regi specialstuderats årligen sedan 2008 med inriktning på populationsutveckling och förekomsten av döda, sjuka eller förlamade fåglar under häckningstid.   Besök har sommaren 2019 skett vid samtliga kända kolonierna i landskapets kustområde. Björns båk utanför Norrsundet besöktes bara vid ett tillfälle i juni. Men på övriga öar med gråtrutkolonier har både tidiga och sena landstigningar skett. På dessa platser har datummässigt tidiga inventeringen fokuserat på populationsstorlek medan de sena har fokuserat på uppföljning av sjuka och döda fåglar.   Undersökningen har således gjorts på så sätt att antalet par gråtrut som inleder häckning först bedömts genom ett eller flera tidiga besök i månaden maj. Vid ett senare tillfälle, normalt i början eller mitten av juli längre fram i häckningscykeln, har eventuella döda fåglar räknats. Med tillgång till detta material kan dels totalpopulationen kolonihäckande bestämmas och dels även andelen av de adulta fåglarna som drabbats av ”trutdöden”.  Totalt sett har ett 50-tal öar, med eller utan trutkolonier, men med ansamlingar av häckande tärnor och/eller skrattmås hunnit besökas sommaren 2019. På samtliga dessa inventerade fågelöar har förekomsten av döda häckfåglar undersökts. Sammanfattningsvis kan sägas att påtagliga tecknen på minkangrepp, i form av t.ex mängder av ihjälbitna ungar, varit ovanligt få sommaren 2019 jämfört med tidigare år. Ändå har tärnkolonierna haft ojämn och på många öar oroväckande låg produktion av flygga ungar. I vissa fall kan predation från gråtrut och korp ha varit en del av förklaringen. Men på många andra öar har tärnorna helt enkelt mer oförklarligt helt misslyckats med häckningarna.  Om vi återvänder till gråtrutarna så visade räkningarna 2019 på en ökning av antalet häckande gråtrutar i undersöknings-området från fjolårets svaga siffra på 612 häckande par upp till nu 666 par 2019.   Fynden av sannolika fall av offer för trutsjukan var fåtaliga. De nio funna döda adulta gråtrutarna på häckningslokalerna visade tecken på att ha drabbats av den tiaminbristrelaterade sjukdomen, men dödsorsaken  bedömdes ändå i vissa fall inte vara helt säker. Bilden blev att trutsjukan fick mindre fäste 2019 än 2018. Det verkar subjektivt sett som trutdöden har ett samband med varmt väder sommartid. Förra året, med fler döda trutar, var ju osedvanligt varm. På Eggegrund återfanns även denna sommar en del döda fiskmåsungar med tydliga tecken på trutsjuka. De hittades i mitten av juli under sommarens varmaste period..  Tiaminbrist hos Gävlebuktens måsfåglar verkar just för närvarande inte vara något särskilt iögonfallande problem. Men sänkta nivåer av B1 är ju konstaterade för många av kustens djurarter, från blåmusslor och fisk till fåglar över hela Norra halvklotet. Hälsotillståndet hos gråtrutarna bör fungera som ett värdefullt instrument för att studera problematiken lokalt.

Massdöd hos gråtrutar, kopplad till karaktäristiska förlamningssymptom, upptäcktes år 2000 i

södra Sveriges kusttrakter. Denna onormala sjöfågeldöd med oklar orsak har varit föremål för

flera speciella studier i landet. För Gävleborgs läns del har fältstudier gjorts under alla år från

och med 2002. Detta år dog så mycket som ca 35% av de adulta gråtrutarna vid södra delen av

länets kust. Fortsatta kontroller har visat att andelen döda gråtrutar vid gästrikekusten under

åren 2003-2006 minskade till en lägre nivå på ca 7-8%. Denna andel klingade av ytterligare

till nära 0% under åren 2007-2008 och har hållit sig kvar på denna harmlösa nivå även

sistlidna sommar 2009.

Efter utbrottet 2002 minskade antalet häckande par gråtrut efter gästrikekusten påtagligt

(antalet kolonihäckande minskade från uppskattningsvis 715 par till 595 par år 2003). Denna

nedgång fortsatte ytterligare till sommaren 2004 (då 483 par räknades in). Därefter har de

skattade totalerna från räkningar i kolonierna pendlat i storleksordningen 500 till 600 par.

Båda åren 2007 och 2008 låg siffran på runt 550 par, men 2009 hade den sjunkit med ca 40

par. En generell minskning av den lokala gråtrutstammen har alltså nu kunnat dokumenteras.

Trutsjukans roll i dessa sammanhang är svår att bedöma. Populationsutvecklingen bestäms

naturligtvis också av många andra faktorer, som t ex tillgången till föda, inte minst under höst

och vinter i övervintringsområdena i södra Östersjön, vilket i sin tur är kopplat till samhällets

avfallshantering samt omfattningen av yrkesfiske.

Liksom 2008 hittades inte en enda förlamad (levande) trut under sommarens fältarbete 2009.

Ett i sammanhanget obetydligt antal om två sedan länge döda adulta gråtrutar påträffades

under alla besök i kolonierna. Någon hypotes beträffande dödsorsak var inte möjlig att ange

för dessa fåglar. Därmed måste man sammanfatta läget med att den observerade dödligheten i

trutsjukan stannade på i princip 0% av den häckande populationen.

Tre nyligen döda fåglar av andra arter (en vardera av havstrut, grågås och knölsvan) verkade

emellertid ha kunnat drabbats av trutsjukan. Den slutsatsen var näraliggande genom att de var

nersmetade med rester av gulgrön spillning runt kloaköppningen.

Flera kustfågelarter har under 2000-talet drabbats av vad som betraktas som överdödlighet

under normal häckningstid. En art som särskilt uppmärksammats i detta avseende är gråtruten.

Stora mängder av gråtrutar har hittats döda vid häckplats och många har påträffats i

förlamningstillstånd. Sedan 2002 har gråtrutarna årligen undersökts i Gävlebukten. Efter

konstaterad massdöd i detta område 2002 avklingade andelen döda adulta åren 2003-2006 för

att 2007-2009 hamna nära noll.

Uppföljningarna har gjorts på så sätt att samtliga kända kolonier i Gävlebukten har besökts

först i ett tidigt skede för att bedöma antalet par gråtrut som inleder häckning. Vid ett senare

besök i slutfasen av häckningscykeln har eventuella döda fåglar räknats. Med tillgång till

detta material kan dels totalpopulationen kolonihäckande bestämmas och dels även andelen

av de adulta fåglarna som drabbats av ”trutdöden”.

Från alla besök 2010 har endast registrerats tre döda gamla gråtrutar där man kan

misstänka den tidigare grasserande trutsjukan som orsak. Detta motsvarar en obetydlig

andel på ca 0,3% av de häckande adulta. En summering av totalpopulationen i

undersökningsområdet hamnar på 529 par jämfört med 512 par 2009. I stort sett låg

populationen alltså på oförändrad nivå.

Man kan dock se tendenser till en liten men mer tydlig ökning i kolonierna i söder (+13%)

och en tydlig minskning i de nordliga kolonierna (-20%). Materialet är litet men inbjuder ändå

till spekulationer om att mink kan förklara en del geografisk omfördelning. De nordliga

kolonierna ligger nämligen på minkbesökta skär och flera av de sydliga på minkfria öar.

Detta är en ny årsrapport från GLOF:s örngrupp. Här redogörs för det regionala arbetet inom projekt Havsörn i Gävleborgs län fram till och med sommaren 2017.

Beräkningen av totalt antal besökande havsörnar (inklusive omärkta) vid de två kontinuerligt drivna vinterutfodringarna landar på 400 individer, betydligt lägre än förra säsongens 656.

Under våren-sommaren 2017 undersöktes 62 olika kända havsörnsrevir inom örngruppens traditionella område (Hälsingland-Gästrikland-Nedre Dalälven samt Älvkarleby kommun). Inom kärnområdet kunde häckningsförsök konstateras i 45 av reviren av vilka hela 37 (66%) ledde till lyckade häckningar. I dessa producerade örnarna 59 flygga ungar, varav 45 kunde ringmärkas.

Räknat på häckningarna i kärnområdet utföll alltså andelen lyckade till höga 82% (jämfört med fjolårets mycket låga 66% och åren innan dess 87% 2015, 74% 2014, rekorddåliga 54% 2013, 75% 2012, 67% 2011, och 72% 2009). Antalet ungar per lyckad häckning blev för regionen det nära normala 1,6 (mot 1,45 ifjol,1,5 år 2015, 1,7 år 2014, 1,6 år 2013, 1,7 år 2012 och bara 1,3 år 2011).

Det främsta syftet med inventeringen 2007 var att kartlägga förekomsten av häckande

kustfåglar detta år, för att genom jämförelse med motsvarande siffror från tidigare

inventeringar få en uppfattning om populationsutvecklingen. Andra syften var att samla in

data om onormal fågeldöd och om olika aspekter på skötsel av skyddade områden, t ex status

för skyltning.

De kustfåglar som inventerats är främst fågelarter som är knutna till vattenmiljön, dvs

sjöfåglar, måsar, tärnor och vadare. Därutöver inkluderades andra arter utanför dessa

kategorier som har sin regionala utbredning begränsad till just skärgårdsmiljö (t ex

skärpiplärka) samt gråhäger och ängspiplärka som är relativt lättinventerade arter med en

faunistiskt intressant förekomst i skärgården.

För storskarv och häger skedde (liksom 1997) en systematisk boräkning. I övrigt användes

antalet närvarande fåglar som underlag för uppskattningar av antalet häckande par.

För att tillfredsställa möjligheterna till goda jämförelser tio år bakåt i tiden användes nu,

liksom 1997, en metodik innebärande tre räkningstillfällen. Den första räkningen var inriktad

på sjöfåglar (men noteringar gjordes för alla observerade fåglar) och genomfördes

tidsperioden 28 april – 13 maj. Den andra räkningen genomfördes i huvudsak 31 maj – 16

juni. Vid båda dessa taxeringsomgångar genomkorsades länets skärgård av de två författarna

tillsammans i en öppen båt från länsgränsen mot Uppland i söder till gränsen mot Medelpad i

norr. Den tredje taxeringsomgången genomfördes under perioden 18 juni – 22 juli. Vid denna

omgång, som huvudsakligen syftade till att studera reproduktion, minkpredation och onormal

sjöfågeldöd, arbetade författarna parallellt på olika håll.

En jämförelse av resultatet för 2007 med tidigare inventeringar visar exempel på arter med en

uppseendeväckande populationsökning såväl som arter med en lika kraftig minskning inom

länets gränser.

Populationsökningarna kan bero på en ökad födotillgång till följd av eutrofiering. Även en

förbättrad miljögiftssituation och minskad jakt kan spela in. Minskningar av populationer

beror sannolikt på predation från framför allt mink.

Resultatet kan sammanfattas i nedanstående tabell, där förändringar mellan 1997 och 2007

samt möjliga orsaker till dessa redovisas för olika artgrupper.

Artgrupp

Trend

Möjlig orsak

Doppingar

Stark ökning

Eutrofiering

Storskarv

Explosionsartad ökning

Minskad jakt, ökad   födotillgång

Svanar & gäss

Ökning

Minskad jakt

Simänder

Ökning

Eutrofiering

Dykänder

Splittrad bild

Olika påverkan av mink

Vadare

Minskning (dock ej f.

strandskata

Eutrofiering? Mink?   Flyttning – övervintring?

Labb

Viss ökning

Fler tärnor

Skrattmås

Ökning

Omflyttning från   insjöar till skärgård,

eutrofiering

Övriga måsfåglar

Tämligen oförändrat

Fisk- och silvertärna

Ökning

Ökad födotillgång

Alkfåglar

Ökad födotillgång

Predation från mink   och ökad födotillgång

Återgivning av tabell 2 från avsnitt 6.1.2 i rapporten.

Ett intryck som förstärktes under fältarbetet våren-sommaren 2007 var skillnaden mellan

fågelrika och fågelfattiga skärgårdsavsnitt. I stort sett tycks samma geografiska skillnader som

noterades under inventeringen 1997-1998 kvarstå.

Resultaten visar att onormal sjöfågeldöd betingat av sjukdom och/eller toxiner endast

förekom i mycket ringa omfattning denna sommar. Betydande ungförluster förorsakade av

mink kunde dock dokumenteras för de markhäckande kustfåglarna och det kan konstateras att

problemet kvarstår i tämligen oförminskad omfattning.

Förslag på åtgärder för att minska hoten mot kustfåglarna inkluderar fortsatt övervakning av

skärgårdens toppkonsumenter och miljögifter, skapa säkrare farleder och navigationssystem

för att minska risken för oljeolyckor, fortsatt uppföljning av trutsjukan samt stimulera

decimeringen av mink. Även hänsyn vid planering och exploatering längs kusten anses

angeläget, liksom aktiva åtgärder för att minska igenväxningen av öppna strandängar och

vissa fågelskär utan högre vegetation. Slutligen bör häckfågellivet i skärgårdarna undersökas

även framöver med tanke på den förväntade klimatförändringen.

Sommaren 2008 genomfördes jämförande studier mellan två olika inventeringsmetoder för

kustfågeltaxering. Fältarbetet skedde efter en elva kilometer lång skärgårdssträcka i södra

Gävleborgs län. Syftet med studien var att studera skillnaden i utfall med att taxera kustfåglar

genom dels den s.k. Anderssons metod och dels en senare av länsstyrelsen i Gävleborg

beskriven förenklad metod. Båda metoderna innehåller en tidig andfågelräkning som inte

behandlades. Jämförelsen skedde bara mellan metodernas utfall i den senare inventeringsfasen,vilket för Anderssons metod innebar två inventeringstillfällen och för den nya metoden ett samlat inventeringstillfälle.

De arter som var föremål för räkning i Anderssons första inventeringstillfälle fick sammantaget en högre numerär där än i den nya metoden med en enda integrerad räkning (ca 25 % högre). Hela skillnaden kunde förklaras av en stor diskrepans för småskrak. De arter som var föremål för räkning i Anderssons andra inventeringstillfälle fick omvänt en högre sammanlagd numerär i den nya metoden (också ca 25 % skillnad).

Studien var upplagd med jämförande taxeringar med ganska stora tidsmellanrum. Det bedöms

som att båda de ovan beskrivna skillnaderna huvudsakligen kunde förklaras av säsongsmässiga

skillnader. Tidpunkten för inventeringen skulle alltså vara viktigare än vilken av de

två metoderna som väljs.

Även behovet av landstigning undersöktes genom jämförelser mellan observationer från båt

före landstigning på ön och efter landstigning. De arter som då främst studerades var

måsfåglar, tärnor och vadare. För samtliga dessa grupper gav landstigning inte oväntat något

högre numerärer än räkningar från båt. För måsfåglar och tärnor sågs dock från närgången båt

så mycket som 80-90% av antalet inräknade efter landstigning. För vadare indikerade

undersökningen ett lägre utfall från båt på runt 60%.

Vid kustfågelinventering kan ingen inventerare se alla häckande fåglar vid ett enda besök.

Den andel av de häckande fåglarna som en viss inventerare noterar vid ett visst tillfälle kan

kallas inventeringseffektivitet. Inventeringseffektiviteten skiljer sig mellan olika inventerare

och varierar under säsongen och mellan arter. Dessutom finns ett inslag av slumpmässiga

faktorer som tillfällig frånvaro av fåglar, inventerarens ”dagsform”, väder m.m.

Inventeringseffektiviteten undersöktes våren-sommaren 2007 genom en serie inventeringsbesök av sju olika observatörer vid tre fågelöar i Gävlebukten, huvudsakligen under perioden 23 maj – 2 juli. Sex av observatörerna saknade direkt erfarenhet av kustfågelinventering men hade alla mycket stora erfarenheter av fältornitologi och var därmed genomgående skickliga på artbestämning.

Rent generellt kan man säga att ca 70 % var ett vanligt värde på inventeringseffektiviteten.

För de mest lättinventerade arterna (t.ex. knölsvan, roskarl, rödbena) nåddes regelmässigt ca

90 % inventeringseffektivitet, medan det för svårinventerade arter (t.ex. gräsand, drillsnäppa)

snarare låg på 20-30 %.

Inventeringseffektiviteten minskade under studieperioden, särskilt mot slutet. Dessutom var

det en påtaglig slumpmässig variation mellan olika inventeringsdagar under samma vecka,

särskilt för kolonihäckande fåglar som kunde variera 10-20 procentenheter inom några dagar,

för de tre öarna i testet. Man kan dock anta att denna korttidsvariation spelar mindre roll i en

större inventering som sträcker sig över flera inventeringsdagar.

Skillnaderna mellan de olika inventerarna var som regel 5-10 procentenheter. När det fanns

risk för sammanblandning av arter var dock skillnaden större, särskilt för blandade fisksilvertärnekolonier. Även för änderna som är generellt svårinventerade blev det stora

personskillnader. Skillnaderna var också mycket större för en ”ringrostig” inventerare som

varit mindre aktiv under några år. Personskillnaderna var delvis systematiska. Det beror

troligen dels på ovana att räkna kolonihäckande fåglar (systematisk underskattning) samt

skillnader i bedömning av fåglarnas uppträdande (häckar anden här eller är den bara tillfällig

gäst vid ön). Dessa skillnader accentuerar värdet av att:

• använda samma inventerare helt eller delvis i manskapet mellan olika år
• introducera nya inventerare i problematiken med att särskilja förväxlingsarter
• koncentrera sig på ett urval av vissa arter vid ett inventeringsbesök
• använda fotografering som dokumentationsmetod vid större vitfågelkolonier
• styra upp fältanteckningarna med t ex strikt användning av protokoll

Slutsatser:

• Inventeringsresultat underskattar de verkliga populationsstorlekarna
• Det är viktigt att inventerarna är tränade i just kustfågelinventering, och nya

inventerare bör samkalibrera sig med mer erfarna.

• Även med tränad personal kommer ett visst fel att kvarstå, och små

populationsförändringar (10-20 %) är mycket svåra att säkert skilja från metodfel. För

svårinventerade arter är metodfelet ofta avsevärt större.

Som ett i de zoologiska undersökningarna för den s k Sehlstedtska utredningen 1) insamlades uppgifter om djurlivet vid Mellanljusnan. Det fanns ett särskilt intresse för denna del av Ljusnas mellan Laforsen och Karsjö (söder om Järvsö),  eftersom man här planerar att uppföra fyra nya kraftverk.

Inom den här presenterade Mellanjusnan -utredningens ram har i första hand samlats uppgifter från lokala naturintresserade, men också från biologisk expertis. Tillgänglig faunistisk litteratur har läts medan studier i fält bedrivits bara i liten omfattning. Arbete begränsades till ryggradsdjur utom fiskar, dvs däggdjur, fåglar, groddjur och kräldjur. För dem skapades en så detaljerad förekomstbild som möjligt genom att för fåglarna uppskatta antal häckande par 1973 och för övriga djurgrupper ange kvalitativa förekomsttal.

Vid sidan av en beskrivning av befintligt djurliv ingick som under sökningens mål att göra skyddsvärdesbedömningar samt diskutera tänkbara faunaförändringar efter en exploatering.

Den särskilt skyddsvärda faunan befanns huvudsakligen utgöras av fåglar. Här häckar den i inlandet för övrigt så sällsynta silltruten. Andra företrädesvis kusthäckande fåglar återfinns här, av vilka åtminstone småskraken bör nämnas. Bläsand, jorduggla och strömstare är ytterligare några anmärkningsvärda fågelarter, som förhöjer områdets skyddsvärde. Också för att numera så sällsynta uttern finns kvar vid Mellanljusnan är älvsträckan värdefull.

• Forsarna, och över huvud taget det strömmande vattnet, erbjuder den unika biotop som utgör en av grundvalarna för det säregna djurlivet.
• I övre delen av Mellanljusnan är niporna och en del fuktiga strandområden betydelsefulla avbrott i det torra hedlandskapet.
• En tredje egenart är att Ljusnans till stor del uppodlade dalgång ur ett större perspektiv bryter av mot omkringliggande land.Sådana fåglar som hornuggla tycks ha ett säkert fäste i kulturbygden. En bedömning av faunaförändringar efter en utbyggnad är vansklig att göra, men klart är att den unika älvbiotopen försvinner till förmån för en zoologiskt vida mer trivial miljö. Tillsammans med den genuina älvbiotopen försvinner säkert utter och strömstare, troligen även silltrut och småskrak.

Sådana faktorer som att grunda vatten blir sällsynta, holmarna i älven minskar i antal och att flera värdefulla strandområden spolieras bidrar sannolikt till att Mellanljusnans i dag mycket intressanta djurliv fördärvas. Det vore stor skada för såväl forskningen.

På uppdrag av länsstyrelsen i Gävleborgs län utfördes en naturvårdsinventering, som syftade till att samla beslutsunderlag i frågor om rörligt friluftsliv och fågelliv.

Inventeringen gällde kustområdet från länsgränsen i söder t.o.m. I ggön inorr och genomfördes somrarna 1971 och 1972 . fältarbetet bestod dels av en taxering av häckande fågla, dels av en intervjuundersökning jämte kompletterande iakttagelser i syfte att samla material om det  rörliga friluftslivet .

Den ornitologiska inventeringen avslöjade inte några anmärkningsvärda fågelförekomster i Gävle skärgård, med undantag för ett par av landets större kolonier av silver tärna. I området häckade dock arter som skräntärna (1971) ock labb. Av änder dominerade vigg med ca 170 par, följd av svärta och småskrake. Bland vadarna var strandskata, roskarl och rödbena särskilt väl representerade. Anmärkningsvärt mycket vitfågel häckade i området, mest fiskmås (ca 1000 par) men också en hel del silltrut och gråtrut. Den begränsade övärlden är i jämförelse med innanför liggande strand relativt

Att se spår eller lämningar efter utter är i dag inte en unik företeelse. Den som är uppmärksam och har kunskapen kan se spår lite varstans utmed vattendragen i länet. Det har under de senaste tio åren genomförts inventeringar och registreringar av observationer av utterspår och dessa visar att uttern finns spridd över så gott som hela länet.

I syfte att kunna upptäcka eventuella förändringar i utbredningen och att få kunskap om förekomsten i nuläget genomfördes en mer systematisk inventering i länet under hösten 2013. Inventeringen genomfördes på barmark och inriktades på att finna markeringar från utter i anslutning till broar. Inventeringen omfattade såväl tidigare besökta lokaler som nya.

Rapporten är inriktad på att redovisa resultaten från denna inventering. För den som vill veta mer om utterns biologi och levnadssätt hänvisas till annan litteratur.

Reducing  the risk of floods in lower Dalälven by optimal reseroir operation

Länsstyrelsen gav ifebruari 1984 Gävleborgs Botaniska Sällskap i uppdrag att inventera den 12 millånga outbyggda delen av VOXNAN mellan klucksjön och Vallhagaforsens kraftverk.Inventeringen skulle omfatta naturvärdena i stort, och framför allt debotaniska. Inventeringen utfördes under maj-september av fyrauniversitetsstuderande i botanik och åtta medlemmar i sällskapet, under ledningav Anders Delin. Denna rapport redogör för resultaten.

Enligt uppdraget från Sandvikens kommun skall detta arbete omfatta: ”en sammanställning av klimatologiska topografiska, geologiska, zoologiska, botaniska och kulturella data och på grundval av detta skall planeringen ge förslag till skötselplan grundad på naturvårdsmässiga principer.”

Denna naturinventering av gammelfäbodströmmen i Testeboån är utförd på uppdrag av Ockelbo kraft AB.

Inventeringen har haft som syfte att utreda konsekvenserna av en utbyggnad framför allt för flora och bottenfauna, men uppgifter om fisk och fiske har också samlats in. Fältarbetet utfördes under juli och augusti 1990. Bottenfauna och fisk är de som drabbas hårdast av en utbyggnad. Hur allvarliga konsekvenserna för dessa blir beror till stor del på vilken minimitappning det skulle bli. På de växtlokaler som skulle dränkas vid en dämning har inga rara växter påträffas. En utbyggnad av gammelfäbodströmmen skulle även vara negativ för fiske och friluftsliv samt de närboendes rekreationsmöjligheter.

Orarna med omkringliggande övärld har sådana kvaliteter från naturvetenskaplig synpunkt, att området bedöms vara av riksintresse från den naturvetenskapliga naturvårdens synpunkt.

Det gäller följande:

1) stränder

2) kärrvegetationen

3) Havtornsnåren

4) Ädellövskogen

5) Barrskogsvegetationen, i de kustnära områdena.

Efter att ha minskat kraftigt under mitten av 1900 talet är nu uttern på väg att återetablera sigi hela landet. Den här rapporten visar att utterförekomsten på provlokalerna i Gävleborgs länhar statistiskt signifikant ökat, jämfört med den inventering som gjordes 2009. Även om detinte är testat statistiskt så har utterförekomsten på provlokalerna ökat vid varje inventeringsedan 1987. Samtidigt har förekomsten av mink minskat vid varje inventering.

På uppdrag av Gävleborgs Länsstyrelse, miljövårdsenheten har under sommarsäsongen 1989–91 en inventering av fiskfauna ägt rum i utvalda vattendrag inom länt. Projektledare har varit Gunilla lindgren.

Målet med inventeringen är framförallt att få en uppskattning på försurningens eventuella effekter på fiskfaunan samt hur kalkningen påverkar denna.

Vattendragen har inventerats med elström. Vid fisket har s. k batteriaggregat använts.

En sammanställning från respektive år redovisas i rapporten. En bedömning av fångstresultatet av öring(0+) i förhållande till den elfiskade lokalens biotop redovisas. I denna bedömning tas även hänsyn till antalet fångade öringar (>0+). Fältarbetet och sammanställningen av  elfiskedata har utförts av VFK vatten & Fiskevårdskonsult där Mats Grundberg varit huvudansvarig konsult.

Fjällfågelinventeringen i Dalarna har pågått sedan 2006 och har utförts i

hela Dalafjällen. Tills idag ingår totalt 24 inventeringsrutter. I denna rapport

beskrivs de olika rutterna, resultat från sammanställningen av data från de

inledande årens inventeringar redovisas och dessutom rapporteras trender

för hur det går för de vanligaste arterna.

Totalt under inventeringen har drygt hundra arter observerats. Flest arter

har setts i områdena i de västra delarna av Dalafjällen med områdena runt

Drevsjön/Drevdalen och Härjehågna som de artrikaste rutterna. De sex

vanligast observerade fågelarterna i fjällfågelinventeringen var lövsångare,

ängspiplärka, bergfink, rödstjärt, ljungpipare och småspov.

För de vanligare arterna har vi kunnat räkna ut trender för fåglarnas

utveckling i Dalafjällen. För att få ett så bra dataunderlag som möjligt för

uträkning av trenderna har också de standardrutter som gjorts i Dalafjällen

inkluderats. Flera signifikanta trender har kunnat räknas fram. Följande

arter har uppvisat signifikant negativa trender för perioden 2002 till 2014:

kricka, fiskmås, rödvingetrast, grönsiska, gråsiska, sävsparv och bergfink.

Arterna har alltså minskat i förekomst under perioden. Ingen art hade ökat

signifikant.

Utöver arttrenderna har trender för miljömålsindikatorerna för Storslagen

fjällmiljö och Begränsad klimatpåverkan beräknats. De två indikatorerna för

fjällmålet (kalfjäll och fjällbjörkskog) har varit stabila för Dalafjällen under

perioden, även om de på nationell nivå har visat signifikanta och tydliga

negativa trender för båda indikatorerna. Indikatorn för Begränsad

klimatpåverkan har inte heller den någon signifikant trend, även om den på

nationell nivå visat på en tydligt varmare indikation.

Fjällfågelinventeringen är en viktig undersökning som bidrar till att öka

kunskapen om fjällens fåglar och hur utvecklingen av miljömålsindikatorerna

för Storslagen fjällmiljö och Begränsad klimatpåverkan framskrider.

Fåglar reagerar generellt sett snabbt på förändringar i miljön och framtida

klimat- och markanvändningsförändringar, som påverkar vegetationen, kan

därför komma att ge tydliga förändringar i fågellivet.

Sedan 2009 har 14 havsstrandängsområden inventerats på strandängsfåglar inom ramen för Blekinge läns regionala miljöövervakning. Inventeringarna har skett med glesa mellanrum, den lokal som inventerats vid flest tillfällen har endast inventerats under tre av de åtta år som programmet pågått. Fem lokaler har inventerats under två olika år, medan resterade åtta endast har täckts under ett enda år. Inventeringarna ingår i det Gemensamma Delprogrammet för övervakning av strandängsfåglar (GDP). Baserat på de senaste räkningarna från respektive lokal häckar det 655 par fåglar av de arter som listas som inventeringsarter inom GDP på de 14 strandängarna. Vadare var med 233 par den talrikaste gruppen följd av änder (213 par) och måsfåglar (74 par). Rödbena med 76 par var den enskilt talrikaste arten. Av de elva arter som listas som typiska för N2000-habitatet Havsstrandängar av Östersjötyp (Östersjöstrandäng) har sju påträffats som revirhållande under inventeringarna. Fem arter upptagna i den svenska rödlistan har konstaterats hålla revir.

Av de 14 lokalerna är det fyra som kvalitetsmässigt höjer sig över de andra: Torhamns udde, Stolp, Utlängan och Långaskär/Gräsör. Dessa fyra hyser mer än 65 % av det skattade totalantalet par vadare inom inventeringsområdena. Tillsammans med Torsö är de även de artrikaste. De fåtal områden som har inventerats vid mer än ett tillfälle ger i princip möjlighet till att studera förändringar över tid. Skillnader mellan åren i när på våren  som inventeringarna har genomförts försvårar dessvärre detta. Oavsett hur de kommande inventeringarna av strandängsfåglar i Blekinge län läggs upp när det gäller vilka områden som inventeras vilket år eller hur många områden som inventeras årligen, så är det av största vikt att inventeringarna genomförs på samma sätt och under samma tidsperioder varje år.

Fågelförekomsterna i de 14 inventeringsområdena i Blekinge står sig väl i jämförelse med andra havsstrandängsområden i södra Sverige. De ytor som inventerats i Blekinge utgör ca 2 % av den totala arealen som inventerats i ett antal storskaliga inventeringar av havsstrandängar i södra Sverige. Andelen registrerade par på de Blekingska strandängarna står i proportion till detta, exempelvis noterades 3,1 % av totalantalet simänder (exkl. gräsand & kricka) och 2,1 % av vadarna i Blekinge.

Havsstrandängarna har under lång tid minskat i areal på grund av ändrad markanvändning. Ett sentida hot är den havsnivåhöjning som det allt varmare klimatet förväntas medföra. En tidigare studie har visat att endast 16 av Blekinge läns nuvarande 753 ha  av Natura2000-habitatet Östersjöstrandäng (1630) kommer att återstå vid en havsnivåhöjning på 1m. Samtidigt förutsägs att 480 ha av samma miljö kommer att nyskapas. Det förefaller sannolikt att antalet strandängsfåglar kommer att minska i proportion till detta.

Övervakning av fiskgjusepopulationen i färnebofjärdens Nationalpark 1998-2009

Fem naturreservat i Hälsingland inspekterades årligen 2012-2015 med avseende på

granbarkborre i vindfällen och angrepp på stående träd sedan stormen Dagmar drabbat

södra Norrland i december 2011. Även omgivande äldre granskog inom ungefär en km

utanför naturreservaten inspekterades. Alla vindfällen lämnades orörda kvar i

naturreservaten utom i ett (Gussjövallsberget) där man 2012 och 2013 manuellt barkade en

del vindfällen med granbarkborre som låg i anslutning till kvarvarande granskog.

Granbarkborren förökade sig i fallna granar under 2012 och 2013 i reservaten, därefter var

vindfällena alltför gamla för granbarkborren som behöver färsk bark. Det var stora

skillnader mellan reservaten i andelen utnyttjade vindfällen (från 5 till 89%). Vid

Gussjövallsberget sänktes andelen tack vare barkningen men stora arealer med vindfällen

förblev ändå obehandlade. Under 2013 och 2014 noterades en del angrepp på stående

granskog inom naturreservaten nära ytorna med vindfällen, men antalet döda träd var lågt

(från 0 till 114 per reservat). Utanför reservaten kunde inga angrepp med koppling till

vindfällen efter Dagmar noteras.

En ny storm i december 2013 (stormen Ivar) i södra Norrland resulterade i nya mängder

vindfällen över stora områden, dock ej i de fem naturreservaten som bara påverkades

marginellt. I både Medelpad och norra Hälsingland förblev många granvindfällen inte

omhändertagna, och granbarkborren hade god förökningsframgång under sommaren 2014.

Inför 2015 uppskattade Skogsstyrelsen att nivån granbarkborre i norra Gävleborg var ca nio

gånger högre jämfört med 2013. Denna allmänna ökning av granbarkborre i

skogslandskapet avspeglades i flera av naturreservaten med förnyade angrepp sommaren

2015. Angreppen underlättades troligen av att naturreservatens granskog var gammal och

därmed känslig för insektsangrepp. Främst påverkades Gussjövallsberget, Taskberget och

Boda, men Svartviksberget kom lindrigt undan och Sillerberget påverkades knappt alls.

Inom ett av reservaten (Gussjövallsberget) gjordes en fördjupad insektsinventering. Ungefär

240 skalbaggsarter noterades, varav åtta rödlistade och 18 tidigare rödlistade arter. Ett 30-

tal kan betraktas som signalarter för skyddsvärd boreal skog. De är knutna till döda barreller

lövträd i olika nedbrytningsstadier, och är därmed mycket gynnade under många år

framöver. Detsamma gäller troligen vedinsektsfaunan i övriga fyra reservat. Dessutom

främjas lövföryngringen tack vare utglesningen av äldre gran och att brötar med fallna träd

hindrar älgens bete av unga lövträd. Därmed kommer flera av naturreservaten, särskilt

Gussjövallsberget och Taskberget, att radikalt ändra karaktär från äldre, skuggig granskog

till en lövrik och varierad blandskog med mera asp, björk, rönn och sälg

• Riksintresset
• Rikedom av forsar och strömmar i kombination med vattendragets storlek utgör en ovanlig och därför värdefull miljö.
• Området utgör även en värdefull biotop för sårbart djurliv bl. a utter, nedströmsvandrande insjööring.
• Översvämningsbetingade våtmarksmiljöer med rik flora, bl. a Kung Karls spira, intressant strandflora invid sidofåror, samt en unik svampflora invid biflödet Nybobäcken.

Årsrapport för verksamheten vid Ånnsjöns fågelstation för 2016. Rapporter från myrfågelinventering, fågelinventering på Ånnsjön, kungsörn och jaktfalk i Härjedalen, dubbelbeckasininventering, jaktfalk i Jämtlands län, fjällrutter.

Inventering av tjäder i Färnebofjärdens nationalpark 2009-2011

Rapport november 1973 till statensnaturvårdsverk för utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i södra Norrlandoch norra Svealand

Denna rapport behandlar dels en sammanfattning av de observationer av skalbaggar som gjorts i Färnebofjärdens Nationalpark från 1930-talet och fram till 2010 och dels redovisas resultatet av inventeringar av skalbaggsfaunan utförda åren 2009 och 2010.

Ett stort antal skalbaggar påträffades under inventeringen,5589 individer; 517 arter, och det totala antalet skalbaggsarter som rapporterats någonsin i parken uppgår till 773 st. Ett mindre antal av dessa har inte kunnat återfinnas sedan år 2000. Antalet kända rödlistade arter uppgår till 75 st. Inom denna grupp finns 25 arter som inte återfunnits efter år 2000, men de flesta av dessa bedöms ändå kunna leva kvar. Bland de intressantare arterna som har populationer i parken kan nämnas tickgnagaren Dorcatoma minor, svartoxe, större flatbagge och skrovlig flatbagge. Reliktbock och grön aspvedbock, två arter som börjar bli sällsynta i övriga landet,har i parken mycket starka populationer

Konsekvenserna av hävd på biologiska värden vid nedre  Dalälven 

Inventeringsfiske med strömöversiktsnät utfördes i vattendragen Gavleån (MQ 21 m3/s) och

Testeboån (MQ 11,7 m3/s) från Juni till Oktober 2012 samt Februari till September 2013.

Fisket utfördes som en del inom projektet återställande av fiskvandring i Gästrikland. Totalt

gjordes i Gavleån 337 nätansträngningar på åtta olika lokaler och i Testeboån 103

nätansträngningar på sex lokaler. Näten sattes från båt eller med hjälp av vadning, från 7 m

till 0,3 m djup. Under fisket fångades 18 arter och totalt 5680 individer. Av det totala antalet

arter som fångades under inventeringen fångades arterna vimma, nors, sutare, gös, id samt

sarv endast i Gavleån ocht arterna harr och lax endast i Testeboån

Sässmanområdet ligger strax norr och nordöst om Edsbyn tätort i sydvästra Hälsingland.

Området består i huvudsak av flak jordbruksmark på älv sediment. Älven (ån) Voxnan slingrar sig genom området och delar det i en nordlig och en sydlig del. Längs Voxnan går Gamla landsvägen, en grusväg där motorfordonstrafik är förbjuden. Det finns 16 små eller medelstora tjärnar området. Den största är Sässsman med en yta på drygt 50 ha. Många av tjärnarna har ett rikt fågelliv, hela 195 fågelarter har påträffats i området.

Länsprogram för regional miljöövervakning i Gävleborgs län 2015-2020

Köröns flora är unik. Endast på mycket få specifika platser i Norrland kan man påträffa med likande sammansättning av arter.

Flera arter förekommer ej på annan plats i kommunen och en del arter har märkliga nordliga utposter inom landet.

Körön som är områdets, ur botanisk synpunkt, intressantaste plats har bl.a. Sveriges tredje nordligaste spontana bestånd av ek (Querqus robur).

Miljöövervakningen av fåglar i Sverige påbörjades 1996 då fågeltaxering med

standardrutter lanserades. Standardrutterna lades ut i ett rutnät på kartan

med en inventeringsrutt vid varje 25 km avstånd från varandra i alla

väderstreck. Detta gav en total mängd av 716 rutter i landet, varav 44 av

dessa rutor hamnade i Dalarnas län.

Till en början var intresset att inventera relativt svalt hos ideella

fågelskådare och knappt en tredjedel av rutterna inventerades inledningsvis.

Men efter millennieskiftet har intresset tagit fart och numera inventeras

minst 60 % av rutterna årligen. Under ett av åren som förlöpt har faktiskt

alla rutter i länet inventerats, år 2009.

Trender för fåglarnas utveckling finns från år 1998 men eftersom de första

årens fåtal inventerade rutter kan bli missvisande så visar vi trender och

utvecklingen för fågelfaunan för Dalarnas län från och med år 2002 då ett

större och bättre inventeringsunderlag finns tillgängligt. Inventeringarnas

resultat kan idag påvisa trender för 94 olika fågelarter för Dalarnas län.

Resultatet av beräkningen av trenderna visar att 26 fågelarter har minskat

och 11 arter har ökat. För de övriga fågelarterna har det inte kunnat

beräknas några signifikanta trender, eller så har de varit stabila under den

korta tidsperiod som beräknats.

I samband med de ordinarie inventeringarna av fågelskär i Vänern, Mälaren och Vättern 2013, gjordes en parallell studie som syftade till att ge ett mått på hur stor andel av respektive sjös häckande måsar och tärnor som täcks in av den ordinarie fågelskärs-inventeringen. Resultatet blev att solitärhäckare, det vill säga ensamt häckande måsar och tärnor, är en marginell företeelse i Vänern medan det åtminstone lokalt är relativt vanligt för fiskmås i Mälaren och även i Vättern. Studien har finansierats av miljöövervakningsmedel från Naturvårdsverket.

SAMMANFATTNING

Provfisken har gjorts efter mal med ryssjor i Möckelnområdet, Kronobergs län, under 2005-2013. Storleksfördelningen av fångade malar har använts för att avgöra olika årsklassers storleksvariation och medellängd. Medellängden de olika åren av tvåsomriga malar låg i intervallet 18-22 cm och för tresomriga 25-31 cm.

Åldersbestämning av en drygt 100 cm lång mal visade att denna längd uppnåddes vid 9 års ålder. Jämförelse med tillväxtuppgifter från sydligare områden visar på att längdtillväxten i Möckelnområdet är ungefär hälften av vad den är där.

Malen i Möckelnområdet blir könsmogen och leker första gången då den är ca 1 meter lång och är då 8-10 år.

SAMMANFATTNING

Övervakning av mal i Möckelnområdet har skett med ryssjor på sex lokaler under tiden 26 augusti- 5 september. Övervakning har skett på samma sätt varje år sedan 2005. Årets resultat tyder på att reproduktionen är god och att det finns gott om mal inom området. Antalet fångade malar per ryssja var dock något lägre än medelvärdet under hela undersökningsperioden. Beståndet kan betraktas som tryggat och inte akut hotat inom Möckelnområdet.

SAMMANFATTNING

Åren 2003-2013 har Länsstyrelsen i Kronobergs län övervakat malbeståndet i Möckelnområdet, södra Småland. Främst har det gällt reproduktionen och två- och tresomriga fiskar som fångats med samma metodik och på tre olika lokaler under flera år. Variationerna i mängden malar har varierat stort mellan åren. I detta arbete har gjorts en sammanfattning av resultaten från hela undersök-ningsperioden och en analys har gjorts av sommartemperaturens betydelse för reproduktion och årsklasstorlek. Temperaturdata gäller lufttemperatur vid en SMHI-station ca 20 km från undersökningslokalerna. Mängden malar av olika årsklasser har testats mot medeltemperaturen under juni-augusti och juli det år de kläckts. Bäst samband har funnits med medeltemperaturen i juli. Detta var sam-stämmigt på de tre undersökta lokalerna. Sambandet beskrivs av ekvationen y=0,0509X -0,7479 (R2=0,6497), där y är den relativa storleken av årsklassen och x är medeltemperaturen i juli det år fiskarna kläckts. Det betyder, att när tempe-raturen är 15 grader eller lägre, sker ingen reproduktion. Denna ökar sedan rät-linjigt med temperatur upp till 20 grader, som var den högsta temperatur som uppmättes under undersökningsperioden. Det är sannolikt att reproduktionen fortsätter att öka vid högre temperaturer, vilket dock sällan inträffar i södra Sverige.

Bottenfauna inventering i Gävleborg 1986-1988

Försurningen av sjöar och vattendrag är ett miljöproblem som orsakar stora biologiska skador i Sverige (Joansson m fl. 1981, Naturvårdsverket 1981 och 1982).

Effekterna av försurning är flera och inbegriper bl. a att bottenfaunans sammanfattning ändras (Johannson m fl. 1981, Mossberg 1979) och att vissa djur slås ut och försvinner från systemet (Grahn och Hultberg 1974). Djurgrupper som man vet påverkas är t ex Chironomidae ( fjädermyggor)

(Mossberg1979), Ephemeroptera (dagsländor) ( Engblom och Lingdell 1983), Gastropoda ( snäckor)    ( Jokland 1980). Och Lamelliberanchiata( musslor) ( K A okland 1980). Genom att studera bl a dessa gruppers sammansättning kan man bedöma försurningsläget i en sjö.

I denna rapport beskrivs bottenfaunan i ett antal sjöar med varierande ph i Delsboområdet. Sjöarna ingår i ett kalkningsprogram där två av sjöarna utgör okalkade referenssjöar. PÅ kort sikt är målsättningen med detta arbete att dokumentera bottenfaunan i dessa sjöar samt att göra en översiktlig bedömning av PH- situationen i sjöarna utifrån bottenfaunan.

PÅ längre sikt är avsikten med undersökningen även att studera bottenfaunan i sjöarna i minst 3 år för att följa effekterna av de olika kalkningsåtgärderna som utförts i eller i anslutning till dem.

Ljusnans- Voxnans Vattenvårdsförbund utförde 1987 en undersökning av bottenfaunan i Skärjån (LV- lab 1988) Syftet var att undersöka faunans kvalitativa sammansättning för att kartlägga eventuella försurningsskador. Undersökningen utgör också referensmaterial för den kalkning som inleddes 1988.

Våren 1988 togs en kalknings doserar i drift i skärjån. Dosera en är placerad mellan station 1 och station 2. 1990 gjorde Länsstyrelsen miljövårdsenhet en ny bottenfaunan undersökning i syfte att följa upp de biologiska effekterna av kalkningen.

År 2009 startade åtta länsstyrelser (i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Skåne, Örebro och Västmanlands län) miljöövervakning av småbiotoper i och i anslutning till åkermark med Sveriges lantbruksuniversitet som utförare. Övervakningen har utförts i ett stickprov inom 3x3 km stora landskapsrutor. Stickprovet sammanfaller med fågelinventeringar inom Svensk fågeltaxering som koordineras av Lunds universitet.

Sedan länge har många av jordbruksfåglarna minskat, både i Sverige och i Europa. Resultaten från Svensk fågeltaxering visar att det gått extra dåligt för de fåglar som är knutna till småbiotoper.

Den regionala miljöövervakningen av småbiotoper ger värdefulla möjligheter att följa förändringar i mängden småbiotoper parallellt med förändringar i antalet fåglar.

I denna storskaliga pilotstudie har sammanlagt 100 fågelrutter inom Svensk fågeltaxering, så kallade standardrutter, jämförts med detaljerade uppgifter om viktiga habitatkaraktärer från den regionala miljöövervakningen av småbiotoper. Hypotesen har varit att antalet arter och individer av typiska jordbruksfåglar generellt ökar med mängden biotoper i jordbrukslandskapet, samt att antalet individer av arter beroende av småbiotoper specifikt ökar med mängden tillgängliga småbiotoper.

Resultaten från projektet visar glädjande att det är flera småbiotopsvariabler som utöver mängden åkermark hjälper till att förklara de olika arternas förekomst. Det skulle dock behövas mer analyser för att detaljerna i resultaten, särskilt detaljerna för varje art, kan diskuteras riktigt grundligt. Det viktigaste framöver kommer också vara att förklara hur förändringar i biotopförekomster påverkar förändringar i fågelförekomsten, något som det kommer att finnas utmärkta data för inom några år om fågeltaxeringen och småbiotopsövervakningen fortsätter.

Länsstyrelsen i Gävleborg har inom den regionala miljöövervakningen noterat rekryteringsproblem för flera av de vanligen förekommande kustfiskarterna. Senare års inventeringar visar på mycket låg förekomst av yngel, framförallt när det gäller gädda. Denna rapport utgör en samlad utvärdering av fiskyngeldata för åren 2002-2015, i Gävleborgs län. Rekryteringen ser relativt god ut för abborre, vilket också nätprovfisken i Långvind tyder på. Rekryteringen av mört ser tämligen stabil ut om än något svag. Däremot så kan man konstatera att rekryteringen av gädda varit alarmerande svag de senaste tio åren. Med vissa undantag av mycket avsnörda vikar så verkar det vara ett mönster som gäller hela länet. Under samma period så har tätheterna av storspigg och skarv ökat påtagligt, båda dessa arter har potential att avsevärt påverka gäddbestånden negativt.

Bedöming  av förutsättningar för användning av gasoldrivna myggfällor i bekämpning av   övervämningsmyggor i nedre Dalälvsområdet

Brandplan för färnebofjärdens nationalpark. Brandplan för färnebofjärdens nationalpark

Kvicksilver i svenska sjöar