Länsstyrelsen ansvarar för att årliga rovdjursinventeringar genomförs i Gävleborgs län. Syftet är att

övervaka rovdjursstammarnas storlek, utbredning, genetiska status och hur stammarna utvecklas

över tiden.

I den här rapporten redovisas resultaten från inventeringar av lodjur, varg, järv och kungsörn, samt

länsstyrelsens bedömning av förekomsten av björn i Gävleborg under inventeringssäsongen

2014/2015.

Vid lodjursinventeringen 2014/2015 kvalitetssäkrades 15 familjegrupper, det vill säga 15 honor som

fött ungar 2014. Lodjursstammen i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 83 individer vintern

2014/2015. Fyra av familjegrupperna delades med angränsande län.

Gävleborg berördes av tio vargrevir vintern 2014/2015: Prästskogen/Haverö, Naggen, Kukumäki,

Sjösveden, Tandsjön, Lingbo, Åmot/Ockelbo, Bondskog, Björnås och Glamsen. I sju av reviren

bekräftades att föryngring skett våren 2014. Sex av reviren delades med andra län. Det innebär att

Gävleborg anses ha haft 4,7 familjegrupper vintern 2014/2015, enligt Viltskadecenters fördelning.

Vargarna i Korsåreviret, som tidigare delades mellan Gävleborg och Dalarna, har denna säsong vistats

väster om länsgränsen och har inte spårats i Gävleborg. Tandsjö-reviret försvann under

inventeringssäsongen genom skyddsjakt i februari 2015.

Ingen inventering av björn har genomförts denna säsong. Länsstyrelsen bedömer att björnstammens

storlek och spridning i länet sannolikt överensstämmer med resultatet från 2012 års spillningsinventering. Björnstammen uppskattades då till cirka 380 individer i Gävleborgs län.

En riktad järvinventering har för första gången på många år genomförts i Gävleborgs län vintern

2014/2015. Med hjälp av fotostationer har bilder på järv erhållits på flera ställen i hela norra delen av

Gävleborg och en föryngring 2014 har kvalitetssäkrats.

Vid inventeringen av kungsörn i Gävleborg 2014 konstaterades totalt 25 revir, varav 8 hade lyckade

häckningar och 3 av dessa var dubbelkullar, det vill säga kullar med två ungar. Storleken på länets

fasta kungsörnspopulation 2014 uppskattas till 50-65 individer.

Inventeringarna av lo, järv och varg utfördes av länsstyrelsens personal, medan kungsörn

inventerades av Kungsörnsgruppen Gävleborg på uppdrag av länsstyrelsen. Allmänhetens

rapportering av rovdjursobservationer har varit till stor hjälp i arbetet med att göra så bra

inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns.

Den vitryggiga hackspetten Dendrocopos leucotos, som ursprungligen förekommit över nästan hela landet, har under de senaste hundra åren blivit allt sällsyntare och finns nu, förutom i några spridda förekomster av enstaka par eller ensamma fåglar, i landet endast kvar med en fast population i nedre Dalälvsområdet mellan Avesta och Älvkarleby.

De hotade hackspettarterna har sedan 1974 varit föremål för ekologisk forskning och inventeringsarbete. I bilagda ”information om projekt hackspettars ekologi” 1976-01-18 redovisas projektets syfte och kortfattad redogörelse för arbetet under 1975 ges. Hänvisning kan också göras till tidskriften Vår Fågelvärlds första nummer 1976 där resultat av 1973 års riksinventering av gråspett och vitryggig hackspett redovisas.

Inventering av marksvamp i Gävleborgs kalkbarrskogar och sandtallskogar

Skogsmiljöer och arter i den utvidgade Hamra nationalpark- inventeringsrapport(RS)

Arbetet med förorenade områden är ett led i arbetet med att uppnå miljömålet ”Giftfri

miljö”. Inventering av förorenade områden utgör ett prioriteringsunderlag inför det fortsatta

arbetet med att undersöka och vid behov åtgärda förorenade områden. Miljöproblematiken i

samband med tjärfabriker består generellt i att tjära och tjärämnen har släppts ut i

närliggande vattendrag. Tjäran kan sedan ligga kvar i sediment under väldigt lång tid. Runt

fabrikerna finns ofta kolrester i marken som kan innehålla polycykliska aromatiska kolväten

(PAH).

Inventeringen av tjärfabriker har huvudsakligen pågått under 2008 och 2009. Områdena har

riskklassats i enlighet med Naturvårdsverkets ”Metodik för inventering av förorenade

områden” (MIFO). Totalt har 36 tjärfabriker identifierats, varav 33 har riskklassats med

följande resultat:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                         0 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                      12 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                  11 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                            10 områden

Därutöver har ytterligare sju områden där det förekommit tjärtillverkning, men även kan ha

förekommit annan verksamhet, inventerats och riskklassats sedan tidigare. Resultatet av

detta arbete är ett av skälen till att branschen tjärtillverkning prioriterats för inventering i

länet:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                           2 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                        3 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                   2 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                                 -

Flest inventerade tjärfabriker finns i Ovanåkers kommun. Här återfinns Räkåfors tjärfabrik i

riskklass 2 som finns med bland de 30 högst prioriterade förorenade områdena i länet.

Arbetet har också visat att det funnits ytterligare ca 40 namngivna tjärfabriker i länet. Det

har dock inte varit möjligt att lokalisera dessa geografiskt.

En viktig del vid inventeringen av tjärfabriker har varit fältbesöken. I fält bedömdes bland

annat förekomsten av synliga föroreningar, troliga utsläppspunkter och förorenade sediment

där det varit möjligt. Vid platsbesöken har stickspjut använts för att se hur det ser ut under

markytan. För att kunna göra en riskbedömning enligt MIFO uppskattades bland annat

markens genomsläpplighet, avståndet till skyddsobjekt som recipienter, bostäder och

vattentäkter.

Syftet med denna rapport är att utreda och beskriva historisk fiskvandring i Gavleån och den ”naturliga”, historiska utbredningen av migrerande fiskarter som vandrar mellan havet och vattendrag i inlandet. Studien syftar att besvara frågor som; hur högt upp i vattensystemet har exempelvis ålen och laxen nått och hur har de påverkats av byggen av kraftverk? Gavleån rinner från Storsjön i mellersta Gästrikland genom Gävles centrala delar och ut i Gävlebukten. Gavleån är ett relativt stort vattensystem med ett avrinningsområde på 2459 km2 och här finns flera sjöar såsom Storsjön, Ottnaren, Öjaren, Hyen, Hinsen och Logärden. Gavleån har ett flertal biflöden som Jädraån, Gavelhytteån och Borrsjöån. Gavleåns avrinningsområde är rikt på fisk och har länge varit en viktig ekonomisk källa till de omgivande samhällena (Gävledraget, 2012). Man har sedan århundraden tillbaka haft fällor och fångstanordningar för att ta tillvara de migrerande fiskarterna. Gavleån är ett viktigt vattendrag för många fiskarter (Länsstyrelsen Gävleborg, 2007) och framförallt ålen har haft en stor ekonomisk betydelse för hela Gästrikland genom historien. Gavleån fungerar även som länk mellan havet och sjöarna inåt landet för de arter som vandrar mellan söt- och saltvatten under olika perioder av sina livscykler (Lantbruksstyrelsen, 1923). Liksom många andra stora vattendrag i Sverige har Gavleån tidigt börjat nyttjas för vattenkraft (Ekman, 2014) och idag finns åtta kraftverk i Gavleån mellan Storsjöns utlopp och Gävlebukten (Calles et al 2015)

Den svenska skogspolitiken innebär att biologiska mångfald ska bevaras, både i from av hållbara produktiva ekosystem och bevarande av livskraftiga populationer av alla förekommande arter. Givet en lång historia av intensivt nyttjande av skogarna för produktion av virke, och en konkurrens mellan arealer för produktion och naturvård, så är det angeläget att utveckla kostnadseffektiva och verksamma tekniker för strategisk och taktisk planering.

Detta gäller såväl skydd av natur, men även skogsskötsel och återskapande av funktionella ekosystem.

Som en praktisk tillämpning av utvecklingsarbetet inom forskningsprogrammet ” Fjärranalys för miljö” genomfördes under 2002 en regional bristanalys presenteras sedan en rumslig analys av var trakter av speciellt intresse för bevarande av av olika skogstyper ligger, i vilken grad är de skyddade och om de utgör fungerade nätverk av livsmiljöer för olika artar.

 Inledningsvis presenteras en metodik för regional bristanalys.

I det andra avsnittet presenterar vi ett angreppssätt för att utvärdera funktionen av de arealer som det enligt den regionala bristanalysen är brist på. Detta baseras på kvalitativa och kvantitativa kunskaper om arter med olika landskapsekologiska krav som är specialiserade på olika skogstyper, och en kartering av olika skogstyper.

Flodkräftan(Astacus) är vår enda inhemska sötvattenskräfta. Sedan början av 1900-talet har den minska starkt i utbredning och antal. Det största hotet mot flodkräftan är signalkräftan (Pasifastacus leniusculus), främst på grund av kräftpesten som är en mycket smittsam sjukdom som signalkräftan i princip alltid bär på. Signalkräftan är mycket utbredd över hela södra Sverige och flodkräftan har trängts undan till begränsade lokaler på otillgängliga plaster. Läget är inte full så kritiskt i vårt län men det krävs ett aktivt arbete för att situationen inte ska förvärras. Signalkräftan etableras ofta i nya vattendrag genom att människor planterar ut den illegalt.

Flodkräftan är mycket känslig mot försurning och har specifika krav på boplatser och jaktmarker. Därför räcker det inte med att bara hindra spridning av signalkräfta och kräftpest. Andra nyckelfrågor är biotopvård och kalkning för att återskapa bra områden för flodkräftor som blivit förstörda.

För att kunna arbeta på ett bra sätt med att bevara flodkräftorna i länet är det mycket viktigt att frågan är lokalt förankrad. Det är avgörande att fiskerättsägare och boende är delaktiga i arbetet för att det ska bli framgångsrikt.

Målsättningen med det här projektet är att ha friska och fiskbara flodkräftbestånd inom alla skyddsområden och en positiv utveckling för flodkräftan i länet. Förhoppningen är att en ökning av antalet välmående flodkräftbestånd i länet ska minska intresset, och därmed risken, för illegala utsättningar av signalkräftor. För att uppnå detta har Länsstyrelsen kartlagt alla kända flodkräftlokaler i länet och börjat utarbeta en strategi för bevarandet av flodkräftan i länet. I denna rapport beskrivs problembilden omkring flodkräftor och hur man planerar att arbeta för att främja flodkräftan.

Rapporten redogör för resultat av inventering av fiskyngel i sex grunda

vikar i Långvinds- och Harkskärsområdet, Gävleborgs län 2013.

Inventeringen utfördes av Naturvatten AB på uppdrag av Länsstyrelsen i

Gävleborgs län. Syfte var att undersöka fiskyngelförekomsten.

Inventeringen utfördes under perioden 7-9 augusti i Yttra Storhamn,

Åskärsviken, Mjölkviken och Fågelviken i Långvindsområdet samt i viken

syd S:t Olofs sten och Näsviken i Harkskärsområdet. Provtagningen

utfördes med 10-gram sprängladdningar enligt metodik framtagen av

Fiskeriverket. Åskärsviken inventerades för första gången vid

föreliggande undersökning medan övriga vikar inventerats ett flertal

gånger sedan 2002.

Inventeringen 2013 visar på mycket låg förekomst av yngel, framförallt

när det gäller gädda men även av övriga varmvattensarter i flera av

vikarna. I Yttre Storhamn dominerades yngelfångsten av storspigg och

endast ett fåtal abborrar och ett gäddyngel noterades. I Åskärsviken

dominerades fångsten av abborre men även gädda och mört noterades.

Fångsten i Mjölkviken dominerades av storspigg men även abborre och

mört noterades. I Fågelviken utgjordes hela fångsten av storspigg.

Fångsten i viken syd S:t Olofs sten dominerades av karpfisk men även ett

fåtal abborrar noterades samt både små- och storspigg. Även i Näsviken

dominerades fångsten av storspigg och endast ett par abborrar och en

björkna/braxen noterades.

Resultaten visar på allvarliga rekryteringsproblem för flera av de

varmvattenskrävande arterna i de flesta vikarna. Generellt sett tyder

inventeringen 2013 på en fungerande om än svag rekrytering av abborre

och mört i Mjölkviken och Åskärsviken samt av björkna/braxen och löja i

viken syd S:t Olofs sten.

Under perioden 2002-2013 har rekryteringen av abborre och mört minskat

i Långvindsvikarna. Samtidigt syns en uppgång i antalet storspigg under

de senaste åren. Samma trend kan ses i Harkskärsvikarna. Här är dock

mellanårsvariationerna betydande för abborre och mört och trenden är inte

statistiskt signifikant. Trenderna måste dock tolkas med försiktighet på

grund av osäkerheter i och med konvertering av äldre resultat.

I Mjölkviken (Långsvindsområdet) ses sedan 2008 en uppåtgående trend i

abborrens förekomst, troligtvis tack vare ökad utbredning av

undervattensvegetation.

Besök har sommaren 2017 skett vid samtliga kända kolonierna i landskapets kustområde. Undersökningen har gjorts på så sätt att antalet par gråtrut som inleder häckning först bedömts genom ett eller flera tidiga besök. Vid ett senare tillfälle längre fram i häckningscykeln har eventuella döda fåglar räknats.

Vid besöken på häckningslokalerna 2017 hittades bara en enda död gammal gråtrut med riktigt typiska symptom på den tidigare grasserande trutsjukan. Fågeln hittades döende på östra delen av Eggegrund. Inte heller hittades särskilt många individer av andra skärgårdsfågelarter som uppvisade sjukdomssymptom utan predation. Ännu sommaren 2017 kunde Gävlebukten därmed i stort sett friskförklaras med avseende på förlamningsepidemier. Inte sedan 2006 har trutsjukan grasserat i större omfattning i området.

Summering av totalpopulationen i undersökningsområdet visade på ett ökande bestånd av gråtrut. Efter tre år av nedgång från toppnivån på 720 par 2013 kom nu en ökning på 8% jämfört med 2016 upp till 633 par.

Ejdern har fortfarande en gynnsam utveckling med ökningar i antal och god förekomst av kullar med ungar. Situationen är därmed mer positiv vid Bottenhavet än i skärgårdarna från Roslagen och längre söderut.

Denna PM är utformad enligt samma textmall som tidigare upplagor av den årliga rapporteringen om onormal sjöfågeldöd. En upprepning av texterna från tidigare versioner av rapporteringen kan tyckas onödig, men görs här för att i ett och samma dokument ge tillgång till t.ex. en fyllig bakgrundsbeskrivning utan att behöva söka fram tidigare rapporter.  Rapporten fokuserar således i första hand på tillståndet för Gästriklands kusthäckande gråtrutar. Dessa fåglar har i länsstyrelsens regi specialstuderats årligen sedan 2008 med inriktning på populationsutveckling och förekomsten av döda, sjuka eller förlamade fåglar under häckningstid.   Besök har sommaren 2019 skett vid samtliga kända kolonierna i landskapets kustområde. Björns båk utanför Norrsundet besöktes bara vid ett tillfälle i juni. Men på övriga öar med gråtrutkolonier har både tidiga och sena landstigningar skett. På dessa platser har datummässigt tidiga inventeringen fokuserat på populationsstorlek medan de sena har fokuserat på uppföljning av sjuka och döda fåglar.   Undersökningen har således gjorts på så sätt att antalet par gråtrut som inleder häckning först bedömts genom ett eller flera tidiga besök i månaden maj. Vid ett senare tillfälle, normalt i början eller mitten av juli längre fram i häckningscykeln, har eventuella döda fåglar räknats. Med tillgång till detta material kan dels totalpopulationen kolonihäckande bestämmas och dels även andelen av de adulta fåglarna som drabbats av ”trutdöden”.  Totalt sett har ett 50-tal öar, med eller utan trutkolonier, men med ansamlingar av häckande tärnor och/eller skrattmås hunnit besökas sommaren 2019. På samtliga dessa inventerade fågelöar har förekomsten av döda häckfåglar undersökts. Sammanfattningsvis kan sägas att påtagliga tecknen på minkangrepp, i form av t.ex mängder av ihjälbitna ungar, varit ovanligt få sommaren 2019 jämfört med tidigare år. Ändå har tärnkolonierna haft ojämn och på många öar oroväckande låg produktion av flygga ungar. I vissa fall kan predation från gråtrut och korp ha varit en del av förklaringen. Men på många andra öar har tärnorna helt enkelt mer oförklarligt helt misslyckats med häckningarna.  Om vi återvänder till gråtrutarna så visade räkningarna 2019 på en ökning av antalet häckande gråtrutar i undersöknings-området från fjolårets svaga siffra på 612 häckande par upp till nu 666 par 2019.   Fynden av sannolika fall av offer för trutsjukan var fåtaliga. De nio funna döda adulta gråtrutarna på häckningslokalerna visade tecken på att ha drabbats av den tiaminbristrelaterade sjukdomen, men dödsorsaken  bedömdes ändå i vissa fall inte vara helt säker. Bilden blev att trutsjukan fick mindre fäste 2019 än 2018. Det verkar subjektivt sett som trutdöden har ett samband med varmt väder sommartid. Förra året, med fler döda trutar, var ju osedvanligt varm. På Eggegrund återfanns även denna sommar en del döda fiskmåsungar med tydliga tecken på trutsjuka. De hittades i mitten av juli under sommarens varmaste period..  Tiaminbrist hos Gävlebuktens måsfåglar verkar just för närvarande inte vara något särskilt iögonfallande problem. Men sänkta nivåer av B1 är ju konstaterade för många av kustens djurarter, från blåmusslor och fisk till fåglar över hela Norra halvklotet. Hälsotillståndet hos gråtrutarna bör fungera som ett värdefullt instrument för att studera problematiken lokalt.

Massdöd hos gråtrutar, kopplad till karaktäristiska förlamningssymptom, upptäcktes år 2000 i

södra Sveriges kusttrakter. Denna onormala sjöfågeldöd med oklar orsak har varit föremål för

flera speciella studier i landet. För Gävleborgs läns del har fältstudier gjorts under alla år från

och med 2002. Detta år dog så mycket som ca 35% av de adulta gråtrutarna vid södra delen av

länets kust. Fortsatta kontroller har visat att andelen döda gråtrutar vid gästrikekusten under

åren 2003-2006 minskade till en lägre nivå på ca 7-8%. Denna andel klingade av ytterligare

till nära 0% under åren 2007-2008 och har hållit sig kvar på denna harmlösa nivå även

sistlidna sommar 2009.

Efter utbrottet 2002 minskade antalet häckande par gråtrut efter gästrikekusten påtagligt

(antalet kolonihäckande minskade från uppskattningsvis 715 par till 595 par år 2003). Denna

nedgång fortsatte ytterligare till sommaren 2004 (då 483 par räknades in). Därefter har de

skattade totalerna från räkningar i kolonierna pendlat i storleksordningen 500 till 600 par.

Båda åren 2007 och 2008 låg siffran på runt 550 par, men 2009 hade den sjunkit med ca 40

par. En generell minskning av den lokala gråtrutstammen har alltså nu kunnat dokumenteras.

Trutsjukans roll i dessa sammanhang är svår att bedöma. Populationsutvecklingen bestäms

naturligtvis också av många andra faktorer, som t ex tillgången till föda, inte minst under höst

och vinter i övervintringsområdena i södra Östersjön, vilket i sin tur är kopplat till samhällets

avfallshantering samt omfattningen av yrkesfiske.

Liksom 2008 hittades inte en enda förlamad (levande) trut under sommarens fältarbete 2009.

Ett i sammanhanget obetydligt antal om två sedan länge döda adulta gråtrutar påträffades

under alla besök i kolonierna. Någon hypotes beträffande dödsorsak var inte möjlig att ange

för dessa fåglar. Därmed måste man sammanfatta läget med att den observerade dödligheten i

trutsjukan stannade på i princip 0% av den häckande populationen.

Tre nyligen döda fåglar av andra arter (en vardera av havstrut, grågås och knölsvan) verkade

emellertid ha kunnat drabbats av trutsjukan. Den slutsatsen var näraliggande genom att de var

nersmetade med rester av gulgrön spillning runt kloaköppningen.

Flera kustfågelarter har under 2000-talet drabbats av vad som betraktas som överdödlighet

under normal häckningstid. En art som särskilt uppmärksammats i detta avseende är gråtruten.

Stora mängder av gråtrutar har hittats döda vid häckplats och många har påträffats i

förlamningstillstånd. Sedan 2002 har gråtrutarna årligen undersökts i Gävlebukten. Efter

konstaterad massdöd i detta område 2002 avklingade andelen döda adulta åren 2003-2006 för

att 2007-2009 hamna nära noll.

Uppföljningarna har gjorts på så sätt att samtliga kända kolonier i Gävlebukten har besökts

först i ett tidigt skede för att bedöma antalet par gråtrut som inleder häckning. Vid ett senare

besök i slutfasen av häckningscykeln har eventuella döda fåglar räknats. Med tillgång till

detta material kan dels totalpopulationen kolonihäckande bestämmas och dels även andelen

av de adulta fåglarna som drabbats av ”trutdöden”.

Från alla besök 2010 har endast registrerats tre döda gamla gråtrutar där man kan

misstänka den tidigare grasserande trutsjukan som orsak. Detta motsvarar en obetydlig

andel på ca 0,3% av de häckande adulta. En summering av totalpopulationen i

undersökningsområdet hamnar på 529 par jämfört med 512 par 2009. I stort sett låg

populationen alltså på oförändrad nivå.

Man kan dock se tendenser till en liten men mer tydlig ökning i kolonierna i söder (+13%)

och en tydlig minskning i de nordliga kolonierna (-20%). Materialet är litet men inbjuder ändå

till spekulationer om att mink kan förklara en del geografisk omfördelning. De nordliga

kolonierna ligger nämligen på minkbesökta skär och flera av de sydliga på minkfria öar.

Detta är en ny årsrapport från GLOF:s örngrupp. Här redogörs för det regionala arbetet inom projekt Havsörn i Gävleborgs län fram till och med sommaren 2017.

Beräkningen av totalt antal besökande havsörnar (inklusive omärkta) vid de två kontinuerligt drivna vinterutfodringarna landar på 400 individer, betydligt lägre än förra säsongens 656.

Under våren-sommaren 2017 undersöktes 62 olika kända havsörnsrevir inom örngruppens traditionella område (Hälsingland-Gästrikland-Nedre Dalälven samt Älvkarleby kommun). Inom kärnområdet kunde häckningsförsök konstateras i 45 av reviren av vilka hela 37 (66%) ledde till lyckade häckningar. I dessa producerade örnarna 59 flygga ungar, varav 45 kunde ringmärkas.

Räknat på häckningarna i kärnområdet utföll alltså andelen lyckade till höga 82% (jämfört med fjolårets mycket låga 66% och åren innan dess 87% 2015, 74% 2014, rekorddåliga 54% 2013, 75% 2012, 67% 2011, och 72% 2009). Antalet ungar per lyckad häckning blev för regionen det nära normala 1,6 (mot 1,45 ifjol,1,5 år 2015, 1,7 år 2014, 1,6 år 2013, 1,7 år 2012 och bara 1,3 år 2011).

Det främsta syftet med inventeringen 2007 var att kartlägga förekomsten av häckande

kustfåglar detta år, för att genom jämförelse med motsvarande siffror från tidigare

inventeringar få en uppfattning om populationsutvecklingen. Andra syften var att samla in

data om onormal fågeldöd och om olika aspekter på skötsel av skyddade områden, t ex status

för skyltning.

De kustfåglar som inventerats är främst fågelarter som är knutna till vattenmiljön, dvs

sjöfåglar, måsar, tärnor och vadare. Därutöver inkluderades andra arter utanför dessa

kategorier som har sin regionala utbredning begränsad till just skärgårdsmiljö (t ex

skärpiplärka) samt gråhäger och ängspiplärka som är relativt lättinventerade arter med en

faunistiskt intressant förekomst i skärgården.

För storskarv och häger skedde (liksom 1997) en systematisk boräkning. I övrigt användes

antalet närvarande fåglar som underlag för uppskattningar av antalet häckande par.

För att tillfredsställa möjligheterna till goda jämförelser tio år bakåt i tiden användes nu,

liksom 1997, en metodik innebärande tre räkningstillfällen. Den första räkningen var inriktad

på sjöfåglar (men noteringar gjordes för alla observerade fåglar) och genomfördes

tidsperioden 28 april – 13 maj. Den andra räkningen genomfördes i huvudsak 31 maj – 16

juni. Vid båda dessa taxeringsomgångar genomkorsades länets skärgård av de två författarna

tillsammans i en öppen båt från länsgränsen mot Uppland i söder till gränsen mot Medelpad i

norr. Den tredje taxeringsomgången genomfördes under perioden 18 juni – 22 juli. Vid denna

omgång, som huvudsakligen syftade till att studera reproduktion, minkpredation och onormal

sjöfågeldöd, arbetade författarna parallellt på olika håll.

En jämförelse av resultatet för 2007 med tidigare inventeringar visar exempel på arter med en

uppseendeväckande populationsökning såväl som arter med en lika kraftig minskning inom

länets gränser.

Populationsökningarna kan bero på en ökad födotillgång till följd av eutrofiering. Även en

förbättrad miljögiftssituation och minskad jakt kan spela in. Minskningar av populationer

beror sannolikt på predation från framför allt mink.

Resultatet kan sammanfattas i nedanstående tabell, där förändringar mellan 1997 och 2007

samt möjliga orsaker till dessa redovisas för olika artgrupper.

Artgrupp

Trend

Möjlig orsak

Doppingar

Stark ökning

Eutrofiering

Storskarv

Explosionsartad ökning

Minskad jakt, ökad   födotillgång

Svanar & gäss

Ökning

Minskad jakt

Simänder

Ökning

Eutrofiering

Dykänder

Splittrad bild

Olika påverkan av mink

Vadare

Minskning (dock ej f.

strandskata

Eutrofiering? Mink?   Flyttning – övervintring?

Labb

Viss ökning

Fler tärnor

Skrattmås

Ökning

Omflyttning från   insjöar till skärgård,

eutrofiering

Övriga måsfåglar

Tämligen oförändrat

Fisk- och silvertärna

Ökning

Ökad födotillgång

Alkfåglar

Ökad födotillgång

Predation från mink   och ökad födotillgång

Återgivning av tabell 2 från avsnitt 6.1.2 i rapporten.

Ett intryck som förstärktes under fältarbetet våren-sommaren 2007 var skillnaden mellan

fågelrika och fågelfattiga skärgårdsavsnitt. I stort sett tycks samma geografiska skillnader som

noterades under inventeringen 1997-1998 kvarstå.

Resultaten visar att onormal sjöfågeldöd betingat av sjukdom och/eller toxiner endast

förekom i mycket ringa omfattning denna sommar. Betydande ungförluster förorsakade av

mink kunde dock dokumenteras för de markhäckande kustfåglarna och det kan konstateras att

problemet kvarstår i tämligen oförminskad omfattning.

Förslag på åtgärder för att minska hoten mot kustfåglarna inkluderar fortsatt övervakning av

skärgårdens toppkonsumenter och miljögifter, skapa säkrare farleder och navigationssystem

för att minska risken för oljeolyckor, fortsatt uppföljning av trutsjukan samt stimulera

decimeringen av mink. Även hänsyn vid planering och exploatering längs kusten anses

angeläget, liksom aktiva åtgärder för att minska igenväxningen av öppna strandängar och

vissa fågelskär utan högre vegetation. Slutligen bör häckfågellivet i skärgårdarna undersökas

även framöver med tanke på den förväntade klimatförändringen.

Sommaren 2008 genomfördes jämförande studier mellan två olika inventeringsmetoder för

kustfågeltaxering. Fältarbetet skedde efter en elva kilometer lång skärgårdssträcka i södra

Gävleborgs län. Syftet med studien var att studera skillnaden i utfall med att taxera kustfåglar

genom dels den s.k. Anderssons metod och dels en senare av länsstyrelsen i Gävleborg

beskriven förenklad metod. Båda metoderna innehåller en tidig andfågelräkning som inte

behandlades. Jämförelsen skedde bara mellan metodernas utfall i den senare inventeringsfasen,vilket för Anderssons metod innebar två inventeringstillfällen och för den nya metoden ett samlat inventeringstillfälle.

De arter som var föremål för räkning i Anderssons första inventeringstillfälle fick sammantaget en högre numerär där än i den nya metoden med en enda integrerad räkning (ca 25 % högre). Hela skillnaden kunde förklaras av en stor diskrepans för småskrak. De arter som var föremål för räkning i Anderssons andra inventeringstillfälle fick omvänt en högre sammanlagd numerär i den nya metoden (också ca 25 % skillnad).

Studien var upplagd med jämförande taxeringar med ganska stora tidsmellanrum. Det bedöms

som att båda de ovan beskrivna skillnaderna huvudsakligen kunde förklaras av säsongsmässiga

skillnader. Tidpunkten för inventeringen skulle alltså vara viktigare än vilken av de

två metoderna som väljs.

Även behovet av landstigning undersöktes genom jämförelser mellan observationer från båt

före landstigning på ön och efter landstigning. De arter som då främst studerades var

måsfåglar, tärnor och vadare. För samtliga dessa grupper gav landstigning inte oväntat något

högre numerärer än räkningar från båt. För måsfåglar och tärnor sågs dock från närgången båt

så mycket som 80-90% av antalet inräknade efter landstigning. För vadare indikerade

undersökningen ett lägre utfall från båt på runt 60%.

Vid kustfågelinventering kan ingen inventerare se alla häckande fåglar vid ett enda besök.

Den andel av de häckande fåglarna som en viss inventerare noterar vid ett visst tillfälle kan

kallas inventeringseffektivitet. Inventeringseffektiviteten skiljer sig mellan olika inventerare

och varierar under säsongen och mellan arter. Dessutom finns ett inslag av slumpmässiga

faktorer som tillfällig frånvaro av fåglar, inventerarens ”dagsform”, väder m.m.

Inventeringseffektiviteten undersöktes våren-sommaren 2007 genom en serie inventeringsbesök av sju olika observatörer vid tre fågelöar i Gävlebukten, huvudsakligen under perioden 23 maj – 2 juli. Sex av observatörerna saknade direkt erfarenhet av kustfågelinventering men hade alla mycket stora erfarenheter av fältornitologi och var därmed genomgående skickliga på artbestämning.

Rent generellt kan man säga att ca 70 % var ett vanligt värde på inventeringseffektiviteten.

För de mest lättinventerade arterna (t.ex. knölsvan, roskarl, rödbena) nåddes regelmässigt ca

90 % inventeringseffektivitet, medan det för svårinventerade arter (t.ex. gräsand, drillsnäppa)

snarare låg på 20-30 %.

Inventeringseffektiviteten minskade under studieperioden, särskilt mot slutet. Dessutom var

det en påtaglig slumpmässig variation mellan olika inventeringsdagar under samma vecka,

särskilt för kolonihäckande fåglar som kunde variera 10-20 procentenheter inom några dagar,

för de tre öarna i testet. Man kan dock anta att denna korttidsvariation spelar mindre roll i en

större inventering som sträcker sig över flera inventeringsdagar.

Skillnaderna mellan de olika inventerarna var som regel 5-10 procentenheter. När det fanns

risk för sammanblandning av arter var dock skillnaden större, särskilt för blandade fisksilvertärnekolonier. Även för änderna som är generellt svårinventerade blev det stora

personskillnader. Skillnaderna var också mycket större för en ”ringrostig” inventerare som

varit mindre aktiv under några år. Personskillnaderna var delvis systematiska. Det beror

troligen dels på ovana att räkna kolonihäckande fåglar (systematisk underskattning) samt

skillnader i bedömning av fåglarnas uppträdande (häckar anden här eller är den bara tillfällig

gäst vid ön). Dessa skillnader accentuerar värdet av att:

• använda samma inventerare helt eller delvis i manskapet mellan olika år
• introducera nya inventerare i problematiken med att särskilja förväxlingsarter
• koncentrera sig på ett urval av vissa arter vid ett inventeringsbesök
• använda fotografering som dokumentationsmetod vid större vitfågelkolonier
• styra upp fältanteckningarna med t ex strikt användning av protokoll

Slutsatser:

• Inventeringsresultat underskattar de verkliga populationsstorlekarna
• Det är viktigt att inventerarna är tränade i just kustfågelinventering, och nya

inventerare bör samkalibrera sig med mer erfarna.

• Även med tränad personal kommer ett visst fel att kvarstå, och små

populationsförändringar (10-20 %) är mycket svåra att säkert skilja från metodfel. För

svårinventerade arter är metodfelet ofta avsevärt större.

Som ett i de zoologiska undersökningarna för den s k Sehlstedtska utredningen 1) insamlades uppgifter om djurlivet vid Mellanljusnan. Det fanns ett särskilt intresse för denna del av Ljusnas mellan Laforsen och Karsjö (söder om Järvsö),  eftersom man här planerar att uppföra fyra nya kraftverk.

Inom den här presenterade Mellanjusnan -utredningens ram har i första hand samlats uppgifter från lokala naturintresserade, men också från biologisk expertis. Tillgänglig faunistisk litteratur har läts medan studier i fält bedrivits bara i liten omfattning. Arbete begränsades till ryggradsdjur utom fiskar, dvs däggdjur, fåglar, groddjur och kräldjur. För dem skapades en så detaljerad förekomstbild som möjligt genom att för fåglarna uppskatta antal häckande par 1973 och för övriga djurgrupper ange kvalitativa förekomsttal.

Vid sidan av en beskrivning av befintligt djurliv ingick som under sökningens mål att göra skyddsvärdesbedömningar samt diskutera tänkbara faunaförändringar efter en exploatering.

Den särskilt skyddsvärda faunan befanns huvudsakligen utgöras av fåglar. Här häckar den i inlandet för övrigt så sällsynta silltruten. Andra företrädesvis kusthäckande fåglar återfinns här, av vilka åtminstone småskraken bör nämnas. Bläsand, jorduggla och strömstare är ytterligare några anmärkningsvärda fågelarter, som förhöjer områdets skyddsvärde. Också för att numera så sällsynta uttern finns kvar vid Mellanljusnan är älvsträckan värdefull.

• Forsarna, och över huvud taget det strömmande vattnet, erbjuder den unika biotop som utgör en av grundvalarna för det säregna djurlivet.
• I övre delen av Mellanljusnan är niporna och en del fuktiga strandområden betydelsefulla avbrott i det torra hedlandskapet.
• En tredje egenart är att Ljusnans till stor del uppodlade dalgång ur ett större perspektiv bryter av mot omkringliggande land.Sådana fåglar som hornuggla tycks ha ett säkert fäste i kulturbygden. En bedömning av faunaförändringar efter en utbyggnad är vansklig att göra, men klart är att den unika älvbiotopen försvinner till förmån för en zoologiskt vida mer trivial miljö. Tillsammans med den genuina älvbiotopen försvinner säkert utter och strömstare, troligen även silltrut och småskrak.

Sådana faktorer som att grunda vatten blir sällsynta, holmarna i älven minskar i antal och att flera värdefulla strandområden spolieras bidrar sannolikt till att Mellanljusnans i dag mycket intressanta djurliv fördärvas. Det vore stor skada för såväl forskningen.

På uppdrag av länsstyrelsen i Gävleborgs län utfördes en naturvårdsinventering, som syftade till att samla beslutsunderlag i frågor om rörligt friluftsliv och fågelliv.

Inventeringen gällde kustområdet från länsgränsen i söder t.o.m. I ggön inorr och genomfördes somrarna 1971 och 1972 . fältarbetet bestod dels av en taxering av häckande fågla, dels av en intervjuundersökning jämte kompletterande iakttagelser i syfte att samla material om det  rörliga friluftslivet .

Den ornitologiska inventeringen avslöjade inte några anmärkningsvärda fågelförekomster i Gävle skärgård, med undantag för ett par av landets större kolonier av silver tärna. I området häckade dock arter som skräntärna (1971) ock labb. Av änder dominerade vigg med ca 170 par, följd av svärta och småskrake. Bland vadarna var strandskata, roskarl och rödbena särskilt väl representerade. Anmärkningsvärt mycket vitfågel häckade i området, mest fiskmås (ca 1000 par) men också en hel del silltrut och gråtrut. Den begränsade övärlden är i jämförelse med innanför liggande strand relativt

Att se spår eller lämningar efter utter är i dag inte en unik företeelse. Den som är uppmärksam och har kunskapen kan se spår lite varstans utmed vattendragen i länet. Det har under de senaste tio åren genomförts inventeringar och registreringar av observationer av utterspår och dessa visar att uttern finns spridd över så gott som hela länet.

I syfte att kunna upptäcka eventuella förändringar i utbredningen och att få kunskap om förekomsten i nuläget genomfördes en mer systematisk inventering i länet under hösten 2013. Inventeringen genomfördes på barmark och inriktades på att finna markeringar från utter i anslutning till broar. Inventeringen omfattade såväl tidigare besökta lokaler som nya.

Rapporten är inriktad på att redovisa resultaten från denna inventering. För den som vill veta mer om utterns biologi och levnadssätt hänvisas till annan litteratur.

I syfte att kunna upptäcka eventuella förändringar i utbredningen och att få kunskap omaktuell förekomst genomfördes den första mer systematiska inventeringen i länet underhösten 2013. Under hösten 2019 upprepades denna inventering. Inventeringengenomfördes på barmark och inriktades på att finna markeringar från utter i anslutning tillbroar. Inventeringen 2019 gick ut på att återbesöka de närmare 190 lokaler som ingick iinventeringen för sex år sedan.Under hösten 2020 genomfördes en mindre inventering i Gimåns avrinningsområde.Inventeringen är en del av projektet Rivers of LIFE, ett EU-projekt som syftar till att återställaoch förbättra vattenmiljöer, och då även utterns livsmiljöer. Resultatet finns som en bilagatill denna rapport.

Vindkraften är på de flesta platser i länet ett nytt inslag i landskapet. Vindkraftverkens storlek

och rörelse kan göra att landskapsbilden förändras och därmed människors upplevelse och

relation till landskapet. För att diskutera och utreda vilka områden som kan vara känsliga

respektive tåliga för en vindkraftutbyggnad samt minimera en eventuell negativ påverkan på

landskapet är landskapsanalys ett bra verktyg att arbeta med i fysisk planering och

tillståndsprocesser. Syftet med denna rapport är att ta fram planeringsunderlag i form av en

översiktlig landskapsanalys på regional nivå

FÖRTECKNING ÖVER SÄRSKILT SKYDDSVÄRDA MYRAR I GÄVLEBORGE LÄN.

HEDESUNDA LANDSKOMMUN

1. Jordbärsmyren ……………sid 1 VALBO LANDSKOMMUN.
2. Molnviksmuren (inkl. Rock mur…sid 4
3. Myrar vid Trösken ………………sid 6 HAMRÅNGE LANDSKOMMUN.
4. Axmar högmosse……………sid 7 NORRALA_ENÅNGERS LANDSKOMMUNER.
5. Myr vid SKåssan ………………...sid9ALFTA LANDSKOMMUN.
6. Stormyren SV om Grannäsen …sid10 LOS LANDSKOMMUN.
7. Stormyren och LÅNGTJÄRNSMYREN. .sid 11RAMSJÖ LANDSKOMMUN.
8. Kallmyran……………sid 12 HARMÅNGER -GNARPS LANDSKOMMUN.
9. MYRAR vid Hårtefjärden………sid 13.

Reducing  the risk of floods in lower Dalälven by optimal reseroir operation

Svartån och dess omgivning- En beskrivning och sammanställning av befintligt material

Rapportsyftar till att ge en kort beskrivning av vegetationen inom försöksområdetIvantjärnsheden, Jädraås. Tonvikten läggs på vegetationens förändringar frånkalyta till moget bestånd. Målet är att ge en grundläggande beskrivning av hedensvegetation. En ravin finns inom området. Då ravinens vegetation indikerar eneutrofigradient tvärs över mitten av området behandlas den relativ utförligt

För att följa utvecklingen av växter på fjälltoppar anslöt sig miljöövervakningen vidLänsstyrelsen Jämtlands län till det internationella nätverket GLORIA (GLobal ObservationResearch Initiative In Alpine environments) för att på ett enhetligt arbetssätt följautvecklingen av vegetationen i alpina miljöer.Etableringen sker genom att välja ut fyra toppar från trädgränsen upp till den högsta toppeninom ett begränsat område. Vegetationen inventeras noggrant med standardiserademetoder avseende förkommande kärlväxter. Resultatet kommer att kunna användas iinternationellt och i regionalt perspektiv. Den första inventeringen skedde 2010 och undersommaren 2019 genomfördes en uppföljning. Resultaten tyder på förändringar och att flerarter etablerat sig på högre höjder.

Åreskutans vegetation ovanför subalpin zon har inom samma provytor studerats vid två tillfällen med

5 års mellanrum (2006 och 2011) med hjälp av en inventeringsmetodik som är hämtad och utvecklad

från NILS‐projektet. En jämförelse mellan åren visar att fältskiktets täckning totalt sett minskade

något framförallt beroende på ett omfattande sorkbete 2011. Gräsväxterna minskade i fem av de sex

undersökta transekterna, medan en svag ökning skedde i en transekt (C). Sorkbetets betydelse för

nedgången 2011 visas av en kraftig ökning av förna detta år. På provytor med karg vegetation, som

visar få eller inga tecken på sorkbete, har istället gräs‐ och ljungväxter ökat mellan åren.

Genomgående för alla transekter är en tydlig ökning av dvärgviden. Denna ökning blir speciellt tydlig

i provytor ovanför 1100 meter över havet. Fältskiktets täckning minskade generellt mellan åren i ytor

under 1100 meter, men ökade ovanför denna nivå. I bottenskiktet minskade andelen övriga mossor,

speciellt på låg höjd, troligen som en följd av att mossorna överlagrats av förna från sorkbetade

växter. På karga ytor med svagt utvecklat fältskikt, och därmed lite påverkat av sorkbete, har

mossorna istället ökat sin täckning mellan åren. Busklavarna minskade tydligt i alla transekter och

speciellt i provytor under 1250 meter över havet. Antalet provytor med trädförekomst ökade med

två ytor (4%) mellan åren. Gran tillkom i en yta 2011 jämfört med 2006, medan glasbjörk försvann

från en yta under samma period. Totalt sett hittades fler kärlväxtarter 2011 än 2006 i alla transekter

(lika antal i en transekt) och i alla höjdintervall. Den vanligaste arten 2006 var kråkbär, medan

styvstarr var vanligast 2011.

Vid bearbetningen av data från de båda åren har det framgått hur svårt det är för inventeraren att

hålla samma bedömningsnivå för täckningsgrad vid olika inventeringstillfällen separerade i tid. Detta

medför svårigheter att utvärdera eventuella skillnader mellan olika år. I rapportern föreslås att

täckningsgradsbedömningar utesluts för fält‐ och bottenskikt i de större, och därmed mer

svårbedömda provytorna (10m‐ytorna), vid framtida inventeringar. Istället föreslås att antalet

småytor utökas eftersom dessa är mer lättbedömda och där det också kommer att finnas ett bra

bildmaterial som gör det möjligt att verifiera täckningsgradsbedömningar bakåt i tiden, åtminstone

gäller detta för fältskiktet.

Studiens syfte var att studera vegetationens utveckling i höjdgradienter ovanför subalpin zon på Hundshögen (1 372 meter över havet) i Jämtland, för att se eventuella klimatrelaterade effekter på floran. Från fjällets topp utplacerades 49 provytor fördelade i fem transekter i ett stjärnsystem med 250 meters mellanrum mellan provytorna. De permanent markerade provytorna inventerades vid två tillfällen med fem års mellanrum (2007 och 2012). Fältskiktets totala täckningsgrad skilde sig obetydligt mellan åren, men förändringar hade skett i några av dess komponenter.

Graminidernas täckning visade en tydligt minskande trend mellan åren, till skillnad från ljungväxterna, framförallt kråkbär, och dvärgvide som ökade sin täckning. Förändringarna kan i första hand relateras till en mycket omfattande sorktopp under åren 2010–2011. I bottenskiktet ökade andelen förna/humus mellan åren, medan mossor och busklavar minskade något, framförallt beroende på en överlagring av förna. I buskskiktet har dvärgbjörk och enbuskar spritt sig till nya ytor under femårsperioden, i synnerhet för dvärgbjörk har spridningen skett i dess övre utbredningsområde.

För träden (glasbjörk och tall) har det skett en markant nyetablering av plantor i höga lägen. Plantor av glasbjörk hittades 2012 på drygt 300 meter högre höjd än 2007, tall saknades helt i provytorna 2007. Den biologiska mångfalden har ökat, fler arter har tillkommit, än de som försvunnit under perioden.

Flera av de befintliga arterna 2007 har spridit sig till nya provytor 2012. Några arter visar en negativ trend till exempel lopplummer och axfryle. Framförallt förändringar i busk- och trädskikt, samt förändringar i biologisk mångfald, bör kunna relateras till de pågående klimatförändringarna som leder till en förlängd växtsäsong.

Föreliggande arbete gäller naturinventering av Holmarna inom Ljusdal kommun.

Uppdragsgivare har varit länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Målsättningen vid inventeringen har varit att undersöka Holmarnas flora och fauna samt att ge förslag till området skötsel.

Fältarbetet har utförts under maj-juni 1976 och sammanställningen gjordes under juli-september 1976.

På uppdrag av länsstyrelsen i Gävleborgs län har Medins Biologi AB analyserat ochutvärderat bottenfaunaprover från 34 lokaler. Proverna togs under sommaren och hösten2011. Fältarbetet utfördes av länsstyrelsen och Hudiksvalls kommun. Undersökningenomfattade nio lokaler i länets återkommande regionala miljöövervakningsprogram och25 lokaler ingår i kalkeffektuppföljngsprogrammet. Syftet är att övervaka miljötillståndeti länets vattendrag samt utgöra underlagsmaterial för statusbedömning av vattenförekomsterenligt vattendirektivet. Resultaten kan också användas för avstämning motmiljömålen "Levande sjöar och vattendrag", "Ingen övergödning", "Bara naturlig försurning"och "Biologisk mångfald".

Fyra referensvattendrag med fleråriga tidsserier av vattenkemi, 51 vattendrag provtagna en

gång under basflöde och 120 källsjöar i Gävleborgs län används i denna studie för att bredda

bilden av försurningsläget i länets vattendrag och sjöar. Denna rapport bottnar i att högst 15 %

av vattendragssträckan ska vara försurad år 2010 enligt de nationella miljömålen. Syftet med

denna rapport är därför att utveckla en metod för att beräkna den försurade vattendragssträckan

i Gävleborgs län. Förutom detta görs en regional analys av dagens och framtidens

försurningsläge.

Andelen försurade vattendrag i länet har beräknats till ca 2 %, vilket innebär att ca 400-500

km vattendrag i Gävleborg kan vara försurad. Olika vägar för att nå den försurade sträckan

har dock prövats och det värsta scenariot innebär att närmare 10 % av länets vattendragssträcka

skulle kunna tänkas vara försurat, vilket dock inte ses som realistiskt. Med dessa

beräkningar kan dock miljömålet ”högst 15 % försurad vattendragssträcka” anses vara uppnått

för Gävleborgs län.

Med hjälp av episodmodellen (BDM) har en bedömning av försurningsläget under vårfloden i

referensvattendragen varit möjlig. Depositionen har minskat kraftigt de senaste åren, vilket

har lett till en mindre försurningspåverkan i de undersökta vattendragen (vilket motsvarar det

man sett i andra delar av Norrland). Samtliga analyserade episoder (vårfloder) i referensvattendragen

klassades dessutom som obetydligt påverkade.

Resultaten från en enpunktsmodell av BDM (pBDM) med 51 vattendrag och med 120

källsjöar ger mycket liknande resultat. Båda dessa pekar på att andelen försurningspåverkade

områden i länet idag är liten, vilket gör det svårt att komma med förslag på områden som bör

övervakas noggrannare. Den minskande depositionen av försurande ämnen och den relativa

återhämtningen hos studerade vattendrag tyder också på att andelen försurade vattendrag

kommer att vara mycket liten år 2020.

Precisionen hos de nationella bedömningsgrunderna testades också under basflöde på

enpunktsvattendragen, vilket resulterade i att endast 68 % av vattendragen ansågs vara

obetydlig eller måttlig försurningspåverkat med stöd av pH och 74 % med stöd av alkalinitet.

Detta innebär att många vattendrag hamnar i en ’sämre’ klass än de borde. Klassningen av

toxiskt aluminium (Ali) ger däremot en trovärdigare bild av tillståndet, då 94 % av vattendrag

anses vara obetydligt eller måttligt försurat.

Även om miljömålet är uppnått i och med att mindre än 15 % av Gävleborgs vattendragssträcka

är försurad bör man ha i medvetande att de vattendrag som fortfarande är försurade

behöver åtgärdas. Dessutom är försurning inte det enda problem man har i vattendrag och

sjöar idag. Vandringshinder, flottledsrensningar och övergödning är exempel på andra

problem som kan behöva åtgärdas. Med en fungerande och kraftfull miljöövervakning kan

framtiden dock se ljus ut för Gävleborgs sötvattensekosystem.

Denna rapport utgör Informationscentralen för Bottniska vikens årliga verksamhetsrapportering till Havs- och Vattenmyndigheten. Arbetet utförs med stöd av svensk miljöövervakning. Rapporten har diarienummer 502-5305-2016.

Informationscentralens uppgift är att snabbt nå ut med information till berörda myndigheter, organisationer och allmänheten i samband med ovanliga händelser och akuta situationer i kust och hav. Det kan exempelvis röra sig om stora mängder alger i vattnet, s.k. algblomningar, större antal döda fåglar, döda fiskar längs stranden eller döda sälar.

Informationscentralen har ett kontaktnät som består av ca 130 personer från Haparanda i norr till Uppsala i söder. Inom nätet finns representanter från centrala, regionala och lokala myndigheter, organisationer, media, företag och föreningar. Informationscentralen samverkar särskilt mycket med Umeå Marina Forskningscentrum (UMF), SMHI och Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA).

Informationscentralen för Bottniska viken vill passa på att tacka alla kontaktpersoner i nätverket för all information ni lämnat under det gångna året!

Denna rapport utgör Informationscentralen för Bottniska vikensårliga verksamhetsrapportering till Havs- och Vattenmyndigheten.Arbetet utförs med stöd av svensk miljöövervakning. Rapportenhar diarienummer 502-8748-2018.Informationscentralens uppgift är att snabbt nå ut med korrekt ochsamlad information till berörda myndigheter, organisationer ochallmänheten i samband med ovanliga händelser och akuta situationeri kust och hav. Det kan exempelvis röra sig om stora mängderalger i vattnet, s.k. algblomningar, större antal döda fåglar, dödafiskar längs stranden eller döda sälar.Informationscentralen har ett kontaktnät som består av ca 130personer från Haparanda i norr till Uppsala i söder. Inom nätetfinns representanter från centrala, regionala och lokala myndigheter,organisationer, media, företag och föreningar. Informationscentralensamverkar särskilt mycket med Umeå Marina Forskningscentrum(UMF), SMHI och Statens VeterinärmedicinskaAnstalt (SVA).Informationscentralen för Bottniska viken vill passa på att tackaalla kontaktpersoner i nätverket för all information ni lämnat underdet gångna året!

Kristin Dahlgren, Anneli Sedin, Erik Owusu-Ansah, Gunilla Forsgren Johansson

När växtplankton förekommer i stor mängd talar man om algblomning. Vattnet grumlas, ändrar färg och algerna bildar ofta ett lager på vattenytan. Lagrets tjocklek varierar beroende på hur kraftigt algerna blommar. Algmassan kan vara giftig och därför bör du undvika att bada under tiden som algblomningen pågår. Potentiellt giftiga alger kan också tas upp och lagras i blåmusslor vilket kan vara en hälsorisk främst på västkusten.

Grossjöberget är ett 3,8 kvadratkilometer stort område med stora naturskogskvalitteer i Arbrå sockens gränstrakter mot Rengsjö och Enånger. Berget är inte brant, reser sig bara 100 m över Grossjöns yta, som ligger 223 över havet, och är nästan hell täckt av grovblocklig morän. Marken tillhörde bönderna i flästa, huvuddelen i form av en allmänning. Större delen förvärvades 1972 av korsnäs& Marma. Området har berörts av avverkningar i flera omgånga, men genom sitt läge längst bort från byn har det ändå fått behålla jämförelsevis mycket skog. Det har nu ett sammsnhängande skogtäcke med hög ålder, stora mängder död ved och stor andel löv.

Länsstyrelsen gav ifebruari 1984 Gävleborgs Botaniska Sällskap i uppdrag att inventera den 12 millånga outbyggda delen av VOXNAN mellan klucksjön och Vallhagaforsens kraftverk.Inventeringen skulle omfatta naturvärdena i stort, och framför allt debotaniska. Inventeringen utfördes under maj-september av fyrauniversitetsstuderande i botanik och åtta medlemmar i sällskapet, under ledningav Anders Delin. Denna rapport redogör för resultaten.

Upplands Ornitologiska Förening och Länsstyrelsen har samarbetat om

inventering av häckfågelrutter sedan 2007. Syftet med samarbetet är att fler rutter

ska inventeras vilket i sin tur ger bättre underlag för att bedöma miljöförändringar

på nationell och regional nivå. På nationell nivå koordineras arbetet av Lunds

universitet, inom projektet Svensk fågeltaxering, på uppdrag av Naturvårdsverket.

Länsstyrelsens syfte med deltagandet i inventeringarna är i första hand att

använda fåglarna som indikatorer på förändringar i miljötillståndet i länet och i

andra hand att studera enskilda arters utveckling. Genom att samma metod

används i hela landet ges möjlighet att jämföra resultat mellan län, större regioner

(länsgrupper) samt att göra jämförelser mellan länet och landet som helhet.

Det här är den första utvärderingen av standardruttsdata för Uppsala län. Data

baseras på inventeringsresultat från 2002-2012. I rapporten presenteras trender för

ett flertal nationella och europeiska miljöindikatorer samt trender för häckande

fåglar i länet.

Resultaten för nationella och europeiska indikatorer för biologisk mångfald i olika

miljöer som baseras på fåglar visar att läget på regional nivå är stabilt för Uppsala

län under det senaste årtiondet. Detta är i linje med hur det ser ut på nationell nivå

under de senaste 12 åren. Det är viktigt att påpeka att tio år är en kort period för

utvärdering och det är viktigt att framöver göra kontinuerliga utvärderingar.

Indikatorn för miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan som används för att

studera effekten på biologisk mångfald från klimatförändringar visar att

fågelsamhället har blivit ”varmare” i både Uppsala län och i Sverige. Det går

relativt sett bättre för fåglar kopplade till högre temperaturer (sydliga arter) och

relativt sett lite sämre för arter kopplade till lägre temperaturer (nordliga arter).

Populationstrender har beräknats för de 95 arter som har registrerats årligen på

standardrutterna under perioden 2002–2012. Resultaten för de enskilda arternas

populationsförändringar visar på både ökningar och minskningar i det uppländska

landskapet. För 37 av arterna är trenderna statistiskt säkerställda, 26 med positiv

trend och elva med negativ trend. Några av de arter som minskat i antal i det här

tidsperspektivet är gråhäger, ängspiplärka, rödvingetrast, grönfink och gulsparv.

Exempel på arter som har ökat i antal är sångsvan, knipa, skogssnäppa, större

hackspett, svarthätta, talgoxe och steglits.

Eftersom rutterna innebär att man räknar samtliga individer som man ser eller hör,

häckande som icke-häckande, utgör resultatet ett stickprov av det totala antalet

förekommande individer av respektive art. Det finns givetvis ett samband mellan

antalet förekommande individer och antalet häckande par men detta samband

varierar från art till art. För vissa arter finns helt naturligt en större eller mindre

andel icke-häckande individer. Man ska därför undvika att göra en exakt koppling

mellan förändringen i antalet räknade individer och den häckande populationens

exakta storlek.

Rapporten omfattar även en första utvärdering av arbetet med nattfågelrutter som

har pågått sedan 2008.

Rapporten redovisar resultaten från transektinventeringar av undervattensvegetation på bottnar i Östergötland skärgård 2015. Inventeringen utgör det nionde året i det regionala miljöövervakningsprogrammet för grunda vegetationsklädda havsbottnar. Inventeringen har utförts av Jonas Edlund (Litoralis naturvårdskonsult) och Eva Siljeholm (Zostera) på uppdrag av Länsstyrelsen Östergötland. Arbetet har finansierats av Länsstyrelsen med stöd av Motala ströms vattenvårdsförbund.

Övervakningsprogrammet består av elva stationer. Varje station utgörs i sin tur av tre transekter. Under 2015 inventerades fem stationer, det vill säga femton transekter. Två av stationerna är referenser som besöks årligen medan resterande inventeras vart tredje år. Följande stationer inventerades detta år:

• Bråvikens kustvatten (västra delen)
• Trännöfjärden
• Kärrfjärden (referensstation)
• Hesselöfjärden (referensstation)
• Yttre Valdemarsviken

Inventeringen följer den nationella metoden för miljöövervakning av undervattensvegetation på ostkustens grunda bottnar. Metoden innebär att transekterna dykinventeras från den djupaste punkten upp till ytan vid strandkanten. Maxdjupen i 2015 års transekter har varit mellan 9,5 och 23,5 meter och längden från 26 till 105 meter.

För varje station har ekologisk status beräknats. Klassningen bygger på djuputbredningen hos ett antal referensarter, bland annat blåstång, ishavstofs, kräkel och rödblad. Utifrån de största djupen arterna hittas på inom respektive transekt beräknas ett EK-värde, varifrån stationens ekologiska status bestäms. Resultaten visar att fyra av stationerna har en hög ekologisk status och en station har en god ekologisk status (se tabell 1). De inventerade stationerna bibehåller den status de hade när de senast inventerades.

Bland referensarterna är blåstång den art som varierat mest under övervakningsprogrammets nio år. Under de första åren, från 2007 till 2011, ökade tången sin utbredning. Ökningen var tydligast när det gäller artens yttäckning (se figur 1), men sågs även hos blåstångsbältets nedre gräns. I många transekter ökade även blåstångens maxdjup. Med start 2011 började omfattande betningsskador observeras i flertalet transekter, ett mönster som fanns kvar till 2014. Vid årets inventering observerades betningsskador, men i betydligt minde omfattning än under de senaste åren. Omfattande betningsskador noterades bara i två av de inventerade transekterna, båda i Kärrfjärden.

Under samma period som betningsskadorna observerats har blåstångsamhället påtagligt förändrats. Förändringarna har främst bestått i en minskad sammanlagd yttäckning och en grundare djupgräns för tångsbältet. I många fall har även växtdjupet för de djupast växande plantorna förskjutits uppåt. Årets inventering har visat att tången fortsatt att minska i transekterna i Bråvikens kustvatten, Trännöfjärden, Kärrfjärden och Yttre Valdemarsviken. I Hesselöfjärdens transekter har dock en återkolonisation av tidigare bevuxna ytor noterats under de senaste två åren.

Blåstångens tydliga mönster med minskad utbredning sedan cirka 2011 syns inte bland övriga referensarter. Detta stärker hypotesen att blåstångens minskning inte är kopplad till ett försämrat ljusklimat, utan hänger samman med betningsskadorna.

Totalt påträffades 27 makrofytarter. Av dessa var 4 grönalger, 7 brunalger, 7 rödalger, 2 kransalger och 7 kärlväxter. Grönalgerna grönslick och tarmalg, brunalgerna ishavstofs och brunslick samt rödalgerna fjäderslick och kräkel påträffades i samtliga transekter. Den rödlistade fisken tånglake (NT) observerades i 2 transekter (E 06 och E 14).

Adoxa Naturvård har fått i uppdrag av Länsstyrelsen i Sörmland att genomföra kärlväxtinventeringar i 30 stycken sörmländska betesmarker. Arbetet ska utföras under åren 2016, 2018 och 2020. Den här rapporten avser 2018-års inventering av 10 betesmarker.

Enligt uppdraget från Sandvikens kommun skall detta arbete omfatta: ”en sammanställning av klimatologiska topografiska, geologiska, zoologiska, botaniska och kulturella data och på grundval av detta skall planeringen ge förslag till skötselplan grundad på naturvårdsmässiga principer.”

Denna naturinventering av gammelfäbodströmmen i Testeboån är utförd på uppdrag av Ockelbo kraft AB.

Inventeringen har haft som syfte att utreda konsekvenserna av en utbyggnad framför allt för flora och bottenfauna, men uppgifter om fisk och fiske har också samlats in. Fältarbetet utfördes under juli och augusti 1990. Bottenfauna och fisk är de som drabbas hårdast av en utbyggnad. Hur allvarliga konsekvenserna för dessa blir beror till stor del på vilken minimitappning det skulle bli. På de växtlokaler som skulle dränkas vid en dämning har inga rara växter påträffas. En utbyggnad av gammelfäbodströmmen skulle även vara negativ för fiske och friluftsliv samt de närboendes rekreationsmöjligheter.

Orarna med omkringliggande övärld har sådana kvaliteter från naturvetenskaplig synpunkt, att området bedöms vara av riksintresse från den naturvetenskapliga naturvårdens synpunkt.

Det gäller följande:

1) stränder

2) kärrvegetationen

3) Havtornsnåren

4) Ädellövskogen

5) Barrskogsvegetationen, i de kustnära områdena.

På uppdrag av Länsstyrelsen Skåne har kiselalger år 2019 undersökts på 38 lokaler, varav åtta stycken inom regional miljöövervakning – tidsserier/screening, fyra inom uppföljning UC4LIFE, 13 inom ramen för 1:11-anslaget Åtgärder för havs- och vat-tenmiljö samt 13 inom kalkeffektuppföljning (5 sjöar och 8 vattendrag). På miljöövervakningslokalerna 2019 visade kiselalgsundersökningarna i Rössjö-holmsån vid Munka-Ljungby (Si26M), Klingstorpabäcken vid Färingtofta (Si60M) och Hovdalaån vid Hovdala slott (Si51M) klass 1, hög status. I både Klingstorpabäcken och Hovdalaån låg indexvärdet i den nedre (sämre) delen av klassintervallet. Vramsån vid Årröd (Si46M), Tommarpsån MÖV-lokal musslor (Si92M) och Bråån vid Röva-rekulan (Si29M) hamnade i klass 2, god status. De två sistnämnda låg relativt nära respektive nära gränsen mot klass 3, måttlig status. Bråån SO Åkarp (Si76M) och Bråån vid Pärup (Si145M) hade IPS-värden som motsvarar klass 3, måttlig status. An-delen föroreningstoleranta former (%PT) var i båda fallen betydande och mängden näringskrävande former mycket stor. I Klingavälsån, både uppströms åtgärd UC4LIFE (Si97M) och nedströms åtgärd (Si98M), motsvarade IPS-indexet år 2019 klass 3, måttlig status. På uppströmslokalen låg indexvärdet relativt nära gränsen mot klass 2, god status, medan nedströmslokalen hade ett något lägre (sämre) indexvärde. Fyleån uppströms åtgärd (Si96M) hamnade 2019 i klass 2, god status, men indexvärdet ligger mycket nära gränsen mot klass 3, måttlig status. I Fyleån nedströms åtgärd (Si93M) visade kiselalgerna klass 3, måttlig status, men IPS-värdet låg nära gränsen mot god status. Andelen föroreningstoleranta former (%PT) var relativt stor på nedströmslokalen, vilket stärker klassningen måttlig status.  Snällerödån vid N. Rörum (Si157M), Snällerödsån uppströms inflödet i Rönne å (Si158M), Skärån vid Bonnarp (Si159M), Skärån vid Järbäck (Si160M), Klövabäcken vid Klövamölla (Si161M) samt Hunserödsbäcken vid Ällekärr (Si163M) hade 2019 IPS-index som motsvarar klass 1, hög status. Samtliga ligger dock i den nedre (sämre) delen av klassintervallet. Klövabäcken vid Älgahult (Si162M), Hallabäcken vid Skaf-tarp (Si164M), Hallabäcken uppströms inflödet i Vege å (Si165M) och Skavebäck vid Skave (Si166M) hamnade i klass 2, god status, men samtliga (framför allt Hallabäcken uppströms inflödet i Vege å) låg mer eller mindre nära gränsen mot klass 3, måttlig status. Brandstorpsbäcken (Görslövsån; Si108M) hade 2019 ett IPS-index som mots-varar klass 3, måttlig status. Vattendragslokalerna med de sämsta resultaten var Ska-vebäck, i biflöde nedströms Kullabygdens Handelsträdgård AB (Si146M), som till-hörde klass 4, otillfredsställande status (i den sämre delen av klassintervallet) samt Hasslarpsån vid Skavebäck-källa (Si147M) som bedömdes ligga i klass 5, dålig status. I Skavebäck noterades en mycket stor andel (42 %) och i Hasslarpsån en anmärknings-värt stor andel (ca 84 %) föroreningstoleranta kiselalger (%PT).  Alla de 13 undersökta vattendragen/sjöarna inom kalkeffektuppföljningen 2019 tillhörde klass 1, hög status.  I stort sett alla punkterna inom miljöövervakning – screening, uppföljning UC4LIFE och 1:11-anslaget, Åtgärder för havs- och vattenmiljö, hade 2019 ACID-värden som motsvarar alkaliska (årsmedelvärdet för pH över 7,3) eller nära neutrala förhållanden (årsmedelvärde för pH 6,5-7,3), vilket innebär att ingen surhetspåverkan föreligger. Endast i Snällerödsån vid N. Rörum (Si157M) och i Klövabäcken vid Klövamölla (Si161M) noterades måttligt sura förhållanden (årsmedelvärde för pH 5,9-6,5 och/el-ler pH-minimum under 6,4). Båda indexvärdena låg dock mer eller mindre nära grän-sen mot nära neutrala förhållanden. I kalkeffektuppföljningen visade ACID-indexet i Vilshultsån (Si118M) alkaliska förhållanden (årsmedel-pH över 7,3). Här var både antalet räknade taxa och diversi-teten mycket låga, beroende på att artkomplexet Achnanthidium minutissimum group II utgjorde 95 % av kiselalgssamhället. Detta medför en riskflaggning av lokalen och pekar på att någon form av störning föreligger. Kättebodabäcken (Si73M) hade nära neutrala förhållanden (årsmedel-pH 6,5-7,3). Surhetsindexet ACID motsvarade måttligt sura förhållanden (årsmedel-pH 5,9-6,5 och/eller pH-minimum under 6,4) i Hjärtasjön (Si152M), Enegylet (Si151M), Bodarpa sjö (Si155M), Norra Smedsjön (Si153M), Kilingaån (Si156M), Sandören (Si154M), Rönnebodaån nedre (Si122M) och Simontorpsån nedre (Si82M). Indexvärdet i de tre förstnämnda sjöarna låg mer eller mindre nära gränsen mot nära neutrala förhållanden, medan Simontorpsån ham-nade relativt nära sura förhållanden. Ekeshultsån (Si71M), Krusån (Si69M) och Lillån (Si54M) hade ACID-index som visar sura förhållanden (årsmedel-pH 5,4-5,9 och/el-ler pH-minimum under 5,6). En klassning av sammanvägd status för påväxt har gjorts utifrån statusklassningen av IPS-indexet och surhetsklassningen av ACID-indexet (figur 1). I samtliga vattendrag med alkaliska eller nära neutrala förhållanden är sammanvägd status för påväxt den-samma som statusklassningen utifrån IPS.  I Snällerödsån vid N. Rörum (Si157M), Klövabäcken vid Klövamölla (Si161M), Enegylet (Si151M), Hjärtasjön (Si152M), Norra Smedsjön (Si153M), Sandören (Si154M), Bodarpa sjö (Si155M), Rönnebodaån nedre (Si122M), Kilingaån (Si156M) och Simontorpsån nedre (Si82M), som hade hög IPS-status och måttligt sura förhål-landen, blir den sammanvägda statusen för påväxt hög. Ekeshultsån (Si71M), Krusån (Si69M) och Lillån (Si54M), som hade hög IPS-status och sura förhållanden, får också en sammanvägd status för påväxt som är hög. När andelen missbildade kiselalgsskal är 2 % eller större görs en riskflaggning av lo-kalen. I Hasslarpsån Skavebäck-källa (Si147M) påträffades 4,4 % missbildade skal, vil-ket motsvarar en stark påverkan av bekämpningsmedel, metaller eller någon liknande förorening. En betydande påverkan (2-4 % missbildade skal) noterades  på åtta loka-ler, nämligen Bråån Rövarekulan (Si29M); 3,5 %), Bråån Pärup (Si145M), Klinga-välsån uppströms åtgärd (Si97M), Klingavälsån nedströms åtgärd (Si98M), Skärån vid Järbäck (Si160M), Skavebäck vid Skave (Si166M), Brandstorpsbäcken (Si108M) och Snällerödsån vid N. Rörum (Si157M). De sju sistnämnda hade mellan 2,0-2,6 % miss-bildade skal, dvs. de låg i den bättre delen av klassintervallet betydande påverkan (2-4 %).  Av de övriga 29 undersökta lokalerna visade missbildningsfrekvensen en svag på-verkansgrad (1-2 %) på 15 lokaler, medan de resterande 14 hade under 1 % missbil-dade skal (försumbar påverkan).

På uppdrag av Länsstyrelsen har kiselalger år 2019 undersökts på tio lokaler i vatten-drag som mynnar i Finjasjön.  Hogabäcken (F-P4) hade 2019 ett IPS-index som motsvarar klass 1, hög status, men indexvärdet låg nära gränsen mot klass 2, god status. I Hovdalaån (F-P2b), Matterödsån (Målebökebäcken; F-P3), Svartevadsbäcken uppströms pumpstation (F-P5cH), Svartevadsbäcken nedströms pumpstation (F-P5c) och Mjölkalångaån (F-P5) motsvarade kiselalgsindexet IPS klass 2, god status. Av dessa låg Hovdalaån i närheten av gränsen mot klass 3, måttlig status. Andelen förore-ningstoleranta kiselalger (%PT) var mycket liten, liten eller endast svagt förhöjd på dessa lokalerna och mängden näringskrävande former (TDI) var måttligt stor. Maglekärrsbäcken nedströms Magle våtmark (F-P8u) och Tormestorpsån (F-P1a2) hamnade i klass 3, måttlig status. Indexvärdet i Tormestorpsån låg nära klass 2, god status, men eftersom mängden näringskrävande kiselalger (TDI) var stor och an-delen föroreningstoleranta former (%PT) måttligt stor bör klassningen måttlig status stämma.  I Sötekärrsbäcken (F-P18) och Maglekärrsbäcken uppströms Finjasjön (F-P8) var IPS-värdena låga och visade klass 4, otillfredsställande status. Andelen föroreningsto-leranta kiselalger (%PT) var stor respektive mycket stor. De flesta lokalerna i denna undersökning hade år 2019 värden på surhetsindexet ACID som motsvarar alkaliska (årsmedelvärde för pH över 7,3) eller nära neutrala förhål-landen (årsmedelvärde för pH 6,5-7,3), vilket innebär att ingen surhetspåverkan fö-religger. I Sötekärrsbäcken (F-P18) och Mjölkalångaån (F-P5) visade ACID-indexen mått-ligt sura förhållanden (årsmedelvärde för pH mellan 5,9-6,5 och/eller pH-minimum under 6,4). Sötekärrsbäcken expertbedömdes dock till nära neutrala förhållanden, bl.a. eftersom indexvärdet låg mycket nära klassgränsen. I Mjölkalångaån låg ACID-värdet relativt nära gränsen mot nära neutrala förhållanden. En sammanvägd klassning av statusklassningen utifrån IPS-indexet och surhetsklass-ningen utifrån ACID-indexet har gjorts. På de åtta lokaler, som hade alkaliska eller nära neutrala förhållanden, blir den sammanvägda klassningen densamma som status-klassningen utifrån IPS (se ovan). Detsamma gäller för Sötekärrsbäcken och Mjölka-långaån, vilka trots relativt låga ACID-värden har expertbedömts till att inte vara för-surningspåverkade. I Maglekärrsbäcken uppströms Finjasjön (F-P8) påträffades 2,4 % missbildade skal och i Tormestorpsån (F-P1a2) samt Svartevadsbäcken uppströms pumpstation (F-P5cH) noterades 2,2 %. Detta bör motsvara en betydande påverkan (2-4 %) av be-kämpningsmedel, metaller eller någon liknande förorening och innebär en riskflagg-ning av dessa lokaler. I alla tre fallen ligger dock andelen nära gränsen mot svag på-verkan (1-2 %; ingen riskflaggning).  Sötekärrsbäcken (F-P18) och Matterödsån (Målebökebäcken; F-P3) hade en liten mängd missbildade skal – 1,5 respektive 1,2 % – vilket pekar på en svag påverkan, medan övriga lokaler hade under 1 % missbildade skal (försumbar påverkan).