Några länsstyrelser samarbetar sedan 2009 vad gäller inventeringar av vattenväxter i sjöar. Inventeringarna samordnas av Länsstyrelsen i Stockholm i ett så kallat gemensamt delprogram inom miljöövervakningen. Denna rapport syftar till att ge vägledning för utformandet av det gemensamma delprogrammet 2015-2020. Tyngdpunkt i utvärderingen har varit a) översyn av Undersökningstypen för makrofyter i sjöar med avseende på vägledning kring vilket antal transekter som bör inventeras per sjö, b) statusklassning av ekologisk status enligt ramdirektivet för vatten, c) förändringar i makrofytsamhällen i tidsseriesjöar, samt d) bristanalys av dataförsörjning. För utvärderingen har kvantitativa makrofytdata från 548 sjöar i hela Sverige använts. Data har inkommit till datavärden, SLU, dels via det nationella dataförsörjningsprogrammet och dels via det nationella miljöövervakningsprogrammet för makrofyter i sjöar.

Med hjälp av bland annat framtagna artkumuleringskurvor kunde konstateras att det hittills har inventerats för få transekter i de flesta sjöarna. Baserat på sambandet mellan sjöarea och antalet funna hydrofyter togs en rekommendation fram om antalet transekter som bör inventeras för att erhålla pålitliga makrofytdata. Antalet funna vattenväxtarter varierade även stort mellan inventerare. För att erhålla pålitliga makrofytdata föreslås nationella insatser för kompetenshöjning, interkalibrering samt individuell ackreditering.

Statusklassning baserad på makrofyter visar att många sjöar i datamaterialet har minst god ekologisk status (59 %). Sjöar med måttlig eller sämre ekologisk status rapporteras främst från Stockholms-, Södermanlands- och Jönköpings län. Det är också dessa län som har rapporterat in flest antal makrofytdata. I dagsläget är det dock svårt att avgöra om observerade förändringar i makrofytsamhällen (både ökningar och minskningar) är faktiska förändringar eller pseudoförändringar på grund av till exempel bristfälligt genomförda inventeringar.

Tack vare det nationella dataförsörjningsprogrammet har dataunderlaget för en framtida revidering av bedömningsgrunderna för makrofyter förbättrats avsevärt. Det finns dock fortfarande regioner i Sverige där dataunderlaget är bristfälligt eller för gammalt. Dessa regioner inkluderar hela området norr om Limes Norrlandicus, Öland, Gotland, Skånes län, Värmlands län, Västra Götalands län och Kronobergs län. Även naturtyperna 3140 (Kransalgssjöar), 3150 (Naturligt näringsrika sjöar) och 3160 (Myrsjöar) är underrepresenterade i befintliga data.

Korpåsens by och Laxbo hemman uppstod under 1700-talet som en av alla de finnbosättningar som blommade upp i Hälsingland från år 1600 och framåt. Byn var under 1800-talet ett livligt centrum för skogsbyggden och hade som mest 24 gårdar med 170 personer, vilket var större än t o m Halssela kyrkby. Byn avfolkades i snabb takt under 40- och 50-Talet, och 1965 flyttade den sista fast befolkningen. De flesta gårdarna är i dag rivna, men fortfarande används fem gårdar som fritidsbostäder. 1979 öppnades jordbruket på Lamsås och Laxbo genom Göran Sandells försorg.

Jordbruket har bestått av vall-, havre- och kornodlingar på mindre stenrensade och utjämnade tegar och mellan dem har hackslåtter med lie bedrivits. Byn har varit avgränsad mot skogen med en gemensam gärdsgård och innanför denna har tidigare all mark utnyttjats för hötäkt. Slåtterängen mellan åkertegarna har beskrivits av Halden (1955) som löväng. Jordbruket har fortgått på detta sätt ända fram till nedläggningen på 50- och 60-talet, om än i avtagande skala.

Det småskaliga jordbruket och de lokalt mycket varierande förhållandena i lutning, blockighet, översilning etc har gjort att området i dag är en mosaik av igenväxningen på slåtterängarna har gått mycket snabbt och i detta ligger det största hotet mot Korpåsens flora och leende landskap. Större delen av åkertegarna är dock fortflora öppna även om de som ligger på Iggesunds Bruks marker är i genplanterade med gran.

Marken är kraftigt diabaspåverkad, och detta tillsammans med söderläget samt den för växttäcket positiva markanvändningen har gjort att flora i området är mycket rik och kan uppvisa ett flertal för Hälsingland ovanligare arter.

I lunderna finns en rik flora av näringskrävande arter som kransrams, skogsvicker, vårärt, trolldruva, blåsippa, ormbär, tvåblad, grönkulla och tibast. På fuktängar och ikär återfinns som kung-Karls spria, kärrspria, gräsull, kärrull, tagelsäv, brudsporre, myggblomster, ängsnycklar och starrarter som Carex heleonastes, C. diandra och C. capillaris. I bäckar och vid källor växer fjälldunört, källdunört, storgröe, lundstjärnblomma, strutbräken, källört och starrarterna Carex media, C. disperma och C. loliaceae. Åkrarns flora domineras i dag av daggkåpearter och skogsnäva. På torrare partier på ängarna kan man finns brudsporre, fältgentiana, vanlig låsbräken, höstlåbräken, fältarv och blåsuga.

PÅ uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborgs län har institutionen för miljöanalys vid SLU utfört en studie över- och fosfortransporten i Storsjöns tillrinningsområden. Bearbetningen av materialet har skett med hjälp av en modell som inbegriper markläckage, källfördelning och retention av kväve och fosfor. Modellen har körts på månadsbasis för perioden 1991–1996. Det principiella beräkningsförfarandet är att utflödet från ett delavrinningsområde är summan av all tillförsel minus retentionen. Med modellen framräknas är baserade på områdestypiska realförlustkoefficienter som är mark och flödesberoende. Retentionen i modellen är en funktion av temperatur, potentiell koncentration, åsträckelängd och sjöyta. Modellen har kalibrerats mot transportberäkningar baserade på vattenkemiska provtagningar och har kalibrerats med avseende på retentionsprogrametrarna KV och Co. Dessa står för retentionshastigheten i vattendrag och sjöar. CO är en parameter som reglerar retentionens temperaturberoende.

Månadsmedelvärde av marknära ozonhalt och summa AOT40 i Asa år 2019. Data för uppföljning av Miljökvalitetsmålet Frisk luft.

I denna Rapport redovisas en sammanfattning av utsläppsinventeringen huvudsakligen i form av kartor och diagram med kompletterande text. Därutöver utvärderas utsläppen under 1991 mot i luftvårdsprogrammet formulerade mål för luftvårdsarbetet i länet samt mot förhållandena under 1987–88, då den senaste inventeringen utfördes.

I spridningsmodellen, som tas fram av SMHI och kommer att redovisas i februari 1993, behandlas frågor om hur utsläppen i länet förhåller sig till långväga transporterade luftföroreningar.

Rapporten har sammanställts av Anna Helena Lindahl, Länsstyrelsens miljövårdsenhet

Testeboån bildas bland annat av Kölsjöån, Svartån, Bresiljeån och Moån. De rinner ihop ovanför och i Åmot och mynnar ut i Gävlebukten med en sammanlagd längd av ca 11 mil. Inventeringsområdet utgörs av delen mellan Oslättfors och Gävlebukten, knappt 2 mil.

Testeboån skriftar starkt i sitt lopp mellan Oslättfors och havet. Vid de lugnflytande partierna med flacka strånder är ån bred med jämna strandkanter och svämmar lätt över vid högvatten och där marken är kuperad och stenig delar ån upp sig i flera forsande småfåror. Den över delen går genom skogsmark medan den nedre går genom åkermark och bebyggelse.

Sammanlagt påträffades 76 anläggningar fördelade på 57 nummer, Följande anläggningar framkom.31stenvallar, 14 stenarmar, 7 rastplatser, 4kanaler,3 moringar, 2 dubbla träkistor, 2traktorupplagda vallar, 2 länsar, 1 spång, 1 påle, 1 bro, 1 glacismur vid brofäste och 1 dammlucka. 

Vallarna är till största del uppförda för hand under 1930-talet av AK- arbetar. De traktorupplagda vallarna innehåller i regel också en stor mängd mindre stenar, vilka man ej tagit med vid för hand upplagda vallar. Hur många som är traktorrensade är svårt att avgöra, då de mindre stenarna kan ha spolats bort. Detta går däremot att få fram genom mer ingående arkivstudier och en noggrannare dokumentation av varje anläggning.

I de lugna vatten har pålar och dykdalber som fästanordningar varit dominerande och i de forsande och steniga avsnitten har strömrensningarna dominerat.

Inom inventeringsområdet finns tre fasta fornlämningar, nr 231,232 och 233 i fornlämningsregistret för Hill socken. Dessa beskrivs inom delområde 3 och 4.

Uppföljningen avser samtliga kapitel i Miljö i Gävleborg. Den första delen genomfördes under 1998. I denna behandlades kapitlen 2 försurning, 3 övergödning och 4 miljögifter. 1999 gjordes den andra delen av uppföljningen. Denna behandlar kapitlen 1 biologisk mångfald, 5 klimatförändringar, 6 luftföroreningar och 7 naturresurser och materialflöden

Uppföljningen har haft två syften:

• Att ange miljöläget i förhållande till målen
• Att ge underlag för revidering.

I Gävleborg gjordes 1986–88 en inventering av skyddsvärda vattendrag. Inventeringens huvudsyfte är att ge underlag för naturvårdsplanering och säkerställande. Inför det avslutande arbetet med klassning och prioritering har ett starkt behov uppstått av att konkretisera bedömningen av vattendragens bevarandevärden. Önskemål om riktlinjer för värdering och urval av rinnande vatten har också framförts av naturvårdsverket.

De riktlinjer för bedömningen av vattendragens naturvärden som ges har alltså tagits fram för att passa inventeringen i Gävleborg. Modellen och de värderingsprinciper som framförs torde i grunden vara tilllämpliga även i andra delar av landet även om  de passar bäst för vattendrag i södra Norrland.