Under sommaren 2013 har Melica, och Sportfiskarna, på uppdrag av Länsstyrelsen Västra Götalands län inventerat flodpärlmussla i Enningdalsälven, Kolarebäcken, Sollumsån, Verkälven, Tattarströmmarna och Önnarp enligt metoden

enkel statusbeskrivning. I Gärebäcken, Slereboån och Tidan har metoden statusbeskrivning använts. Syftet med övervakningen är att följa status och trender för de ingående vattendragen med avseende på flodpärlmussla och jämföra resultaten med tidigare inventeringar. Ett av vattendragen har inventerats tidigare, Gärebäcken, de resterande 8 är nyinventeringar.

Climate change poses an unprecedented threat to our lives and societies. It has immense consequences for human security across the globe. It is obvious that the way we organise our society and make use of natural resources are having a global long term impact on the ecosystem of our planet. The old model of achieving wealth through excessive use of natural resources has proved to be outdated. Some may argue that the call for a paradigm shift of development is too challenging. Sweden, however, sees a land of opportunities in transforming Sweden and the world towards sustainable development.

It falls on governments to demonstrate political leadership to realize the Paris Agreement. As governments, we should introduce the necessary legislation to provide a long-term and predictable environment for society. Sweden is willing to show leadership. The policy instruments introduced have had a significant effect so far, and emissions have fallen by around 25 % in absolute numbers between 1990 and 2015, while the economy has grown by 75 %. That is good, but far from enough. With broad support from the parliament the government introduced a climate policy framework with a climate act for Sweden in June 2017. This framework is the most important climate reform in Sweden's history and sets out implementation of the Paris Agreement in Sweden. The framework contains new ambitious climate goals, a climate act and plans for a new climate policy council. The framework contains the following climate goals for Sweden:

• Net zero emissions of greenhouse gases into the atmosphere by 2045, and thereafter negative emissions. Emissions from activities in Sweden must be at least 85 % lower than in 1990. Based on current population forecasts for Sweden, this means that emissions in Sweden will be less than one tonne per person by 2045.
• By 2030, emissions from domestic transport, excluding domestic aviation, shall be reduced by at least 70 % compared with 2010.
• Emissions in the sectors outside the EU emission trading scheme should be at least 63 % lower in 2030 and at least 75 % lower in 2040, as compared to 1990.

These goals mean Sweden undertakes to achieve emission reductions that far exceed Sweden's required emission reductions under EU legislation. Sweden therefore is already moving beyond the commitment by the EU within the Paris Agreement, and encourages other countries to do the same.

In this seventh Swedish National Communication to the United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC), a comprehensive summary of Sweden's efforts to combat climate change is provided. Emissions and removals of greenhouse gases are reported for each sector and adopted and planned policy measures and their impact on emissions are described. The report contains projections for emissions up to 2020 and 2030. According to these projections, emissions will continue to decrease, and the national target for 2020 is within reach with national measures alone.

The National Communication also describes Sweden's vulnerability and efforts to adapt to climate change. Sweden's contributions to climate finance are presented, as are research and development. Finally, a description is provided of Sweden's work on education, training and public awareness regarding climate change. The material on which the National Communication is based has been obtained through extensive activity and input from around ten government agencies, led by the Swedish Environmental Protection Agency.

Rodenticides are biocidal products that are used in order to control rats and mice. This screening study aims at investigating whether chemical substances belonging to the group anticoagulant rodenticides can be detected in Swedish non-target biota, and to investigate if the levels are different compared with the results from a previous study.

The levels of anticoagulant rodenticides detected in the present screening study are similar to those found in earlier studies in Sweden and elsewhere. The literature indicates that toxic effects can occur in birds at levels > 100 ng/g (liver) whereas the level > 200 ng/g has been proposed to be a threshold level in foxes. Some individuals of raptors (n =2) and several foxes (n = 7) exceed these levels in the present study. These data suggest that anticoagulant rodenticides that are transferred in the food web may cause secondary toxicity in non-target mammals and birds in Sweden. However, no pathology has been performed for the individuals of the present study that can confirm any concentration-effect relationship or reason for mortality.

Blodprover (600 st.) från deltagare i matvaneundersökningen Riksmaten ungdom 2016-17 har analyserats med avseende på akrylamid och dess metabolit glycidamid. Analyserna har gjorts med masspektrometri av reaktionsprodukter med hemoglobin (Hb-addukter) som biomarkör för exponering för akrylamid. I denna rapport redovisas resultaten från dessa analyser. Skillnader i exponering mellan kön och mellan åldersgrupper (årskurs 5, årskurs 8 och årskurs 2 på gymnasiet) har undersökts samt association med bostadsort (stadsmiljö eller landsbygd) och föräldrars utbildningsnivå. Exponeringen har också undersökts i relation till uppskattat intag av akrylamid från mat, baserat på enkätsvar om matvanor från ungdomarna. 

Akrylamid kunde detekteras i nästan alla prover (99 %). Medianhalten var 34 pmol/g Hb. Ingen signifikant skillnad i Hb-addukthalt av akrylamid kunde observeras mellan pojkar och flickor. Inte heller kunde någon signifikant skillnad observeras mellan åldersgrupperna för akrylamid. Vid jämförelse av Hb-addukter av glycidamid samt summan av akrylamid och glycidamid uppvisade barnen i årskurs 5 högre halter jämfört med ungdomarna i årskurs 8 och i årskurs 2 på gymnasiet. Vid jämförelse mellan bostadsort på landsbygd jämfört med i stadsmiljö observerades inga signifikanta skillnader i Hb-adduktnivåer av akrylamid eller glycidamid för någon åldersgrupp. Inte heller observerades någon association mellan Hb-adduktnivåer och föräldrarnas utbildningsnivå i någon åldersgrupp. Omkring 10 % av studenterna rapporterade att de röker, dagligen eller ibland, och dessa individer hade signifikant högre Hb-adduktnivåer av glycidamid samt av summan av akrylamid och glycidamid. 

Förutom rökning utgör livsmedelskonsumtion den största källan till akrylamidexponering. De uppmätta adduktnivåerna jämfördes med uppskattat intag av akrylamid från livsmedel som är kända att innehålla akrylamid. Jämförelsen gjordes både med data från enkätsvar om generella matvanor samt från data från kostregistrering under två dagar. Ingen signifikant korrelation observerades mellan adduktnivå av akrylamid och det totala medelintaget från kostregistreringen, sannolikt för att adduktnivåerna motsvarar exponeringen som skett under de senaste ca fyra månaderna, vilket är hemoglobinets livslängd. Dock observerades signifikanta korrelationer mellan adduktnivå och registrerad konsumtion av chips och bröd för studenterna i årskurs 5. Också observerades en signifikant skillnad mellan adduktnivåer och konsumtion av chips från enkätdata om generella konsumtionsvanor. 

En framtida studie om matvanor som designats med avseende på akrylamidexponering skulle ge en bättre förståelse för korrelationen mellan konsumtion och exponering, och ge en ännu bättre uppskattning om bidraget av akrylamid från mat till den totala cancerrisken. 

Vi har utrett i vilken utsträckning en kombination av trendstationer och omdrevsstationerkan svara upp till ramdirektivets krav avseende den kontrollerande övervakningen avförekomster som inte bedömts vara utsatta för risk att inte nå målen.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har fått i uppdrag av länsstyrelsen i Blekinge

län att utvärdera länets nuvarande program för övervakning av grundvatten. Programmet

omfattar regelbundna analyser av grundvatten från 13 brunnar vid vattenverk, 21 privata

brunnar i jordbruks- eller skogsmark samt 30 källor. I uppdraget ingår att bedöma

grundvattenstatusen enligt Naturvårdsverkets ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet –

Grundvatten” samt att göra tidseriestudier av vissa parametrar. Ett förslag till framtida

övervakningsprogram lämnas. Uppdraget redovisas i denna rapport och som underlag

har legat mätdata tillgängliga i mars 2001.

Länsstyrelsens mål med programmet är att kunna kontrollera att grundvattnet kan ge en

tillräcklig mängd dricksvatten med fullgod kvalitet. Tyngdpunkten ligger på övervakning av

försurning av grundvattnet. Genom att bevaka både grunda grundvattentäkter med snabb

omsättning av grundvattnet samt djupa med långsam omsättning är avsikten att både

långtidseffekter och tidiga miljöförändringar skall kunna spåras. Detta syfte illustreras av att

den genomsnittliga alkaliniteten för lokalerna ligger inom hela intervallet 0 till 236 mg/l.

Enligt bedömningsgrunder för miljökvalitet – Grundvatten finns tre geografiska regioner

representerade inom Blekinge: A – Sydsveriges sedimentära berggrundsområde, B –

Sydsvenska höglandet och C – Väst- och sydostkusten. Efter indelning i grundvattenmiljö

och djup hamnade 20 av lokalerna i

B3g = ”grunda brunnar (<4 m) i öppna akviferer i

morän eller svallsediment i region Sydsvenska höglandet”. Vid indelningen erhölls för

övriga typområden-djup få lokaler. Resultaten visar ändå god samstämmighet med

referensvärden. Alkaliniteten för lokalerna i morän i både region B och C är dock låg vilket

visar på att övervakningsnätet bevakar grundvatten med mycket låg buffertförmåga.

Mätseriernas längd och frekvens i provtagning varierar för lokalerna i de olika

undersökningsprogrammen. För tolkningen av tidsmässiga förändringar används i första

hand lokaler med tidsserier från en 15 års-period och där minst åtta analyser har utförts. De

övriga, korta tidsserierna återspeglar främst tendenser från 90-talet. Resultaten visar att i

jonsvaga grundvatten har en viss ökning skett av pH, alkalinitet och färg medan halterna av

kalcium, magnesium och sulfat minskat. Förändringarna i halter som ger de signifikanta

trenderna är oftast små. Det finns inget tydligt mönster i förändringar av klorid och

konduktivitet. Halterna av kväve och fosfor minskar i flera lokaler.

Det är av värde att de analyser som utförs är så samstämmiga som möjligt inom hela

övervakningsprogrammet. För samtliga prov bör huvudkomponenterna kalcium,

magnesium, kalium, natrium, alkalinitet, sulfat, klorid och kväve ingå för att jonbalanser

skall kunna beräknas och kvaliteten i analyserna kunna kontrolleras. En översiktlig

prioritering av källor och brunnar har föreslagits. För slutlig bedömning av programmets

framtida omfattning behöver informationen om respektive lokal utökas, främst med en

hydrogeologisk dokumentation i fält.

Under sommaren 2005 genomfördes en inventering av tre sandiga områden i Jönköpings län. Baskarp och Fagerhult är belägna i Habo kommun nära Vätterstranden medan Skillingaryds skjutfält ligger vid E4:an uppe på småländska höglandet. De undersökta områdena var sinsemellan mycket olika med avseende på gaddstekelfaunan och sandfälten i Habo kommun uppvisar större faunistisk likhet med östersjökusten än med småländska höglandet.Totalt har 5 602 exemplar tillhörande 162 arter gaddsteklar bestämts till art under inventeringen. Antalet rödlistade gaddsteklar är 8 och rödlistade flugor 2. 16 arter av gaddsteklar är nya landskapsfynd för Västergötland och 1 art är ny för Småland.Alla undersökta områden hyser en värdefull marklevande gaddstekelfauna med höga raritetsvärden. Skillingaryds skjutfält visar dock upp särskilt stora kvalitativa värden, som gör att skjutfältet även i ett nationellt perspektiv tillhör de mest skyddsvärda områdena för gaddsteklar. Fynden av vägsteklarna Evagetes subglaber och Priocnemis gracilis samt silversandbiet Andrena argentata, liksom anmärkningsvärt stora populationer av en rad exklusiva arter, bidrar till det samlade omdömet.Den exklusiva gaddstekelfaunan i de undersökta områdena är för sitt fortbestånd helt beroende av att det även fortsättningsvis sker en omfattande skötsel och kraftig markstörning. Skötselinsatserna för sandödla och marklevande gaddsteklar kan med fördel samordnas. Det mest akuta skötselbehovet föreligger på de minsta och mest isolerade lokalerna som i dagsläget utgörs av sandfälten vid Fagerhult.Metodiken med vita färgskålar har fungerat bra under denna inventering, men det är inte aktuellt att bedriva löpande uppföljning i samma omfattning med denna relativt resurskrävande inventeringsmetod. I stället föreslås att löpande övervakning till att börja med baseras på att populationerna av Andrena argentata och om möjligt även Lasioglossum sexmaculatum följs upp genom transekträkning. På Skillingaryds skjutfält bör även räkning av bon av silversandbiet prövas eftersom det troligen är en ännu effektivare och mindre resurskrävande metod än transekträkning.

Gaddsteklar har samlats in i huvudsak med flygbarriärer ("fönsterfällor") på högstubbar och andra strukturer av lövträd i skogsreservat i Hallands län under perioden 1997-2002. Inventeringsresultatet utvärderas i relation till tidigare kunskap om den vedlevande faunan i Halland och jämförs med några andra insamlingar av liknande omfattning. Inventeringarna resulterade i fynd av en rödlistad art (på tre lokaler) och 17 nya landskapsfynd.Delar av en samling av gaddsteklar från Enslövstrakten, insamlad av Hugo Andersson 1951-83 och därefter överlämnad till Entomologiska museet i Lund, har tidigare bearbetats av författaren och resultatet redovisas för första gången i denna rapport. Genomgången av Hugo Anderssons samling resulterade i ytterligare fynd av en rödlistad art och 8 landskapsfynd.

Det har länge funnits ett behov av att utveckla kostnadseffektiva metoder för uppföljning av skötsel och bevarandestatus för biologisk mångfald i våra skyddade naturområden. Efter Sveriges inträde i EU har vi genom Natura 2000 också ett formellt ansvar för att följa upp huruvida gynnsam bevarandestatus råder för ett stort antal naturtyper (”habitat”) och arter som bedöms vara skyddsvärda i ett europeiskt perspektiv.De viktigaste motiven för att tillskapa ett uppföljningssystem är att vi behöver veta om vi sköter våra skyddade områden på ett bra sätt och att vi vill kunna utvärdera naturvårdens bidrag till övergripande politiska mål om att stoppa utarmningen av biologisk mångfald. Det övergripande syftet med uppföljningen är att kvalitetssäkra det svenska naturvårdsarbetet. I denna rapport presenteras ett målstyrt uppföljningssystem baserat på i huvudsak biologiska parametrar. Ett stort arbete har lagts ner på att formulera förslag till bevarandemål på biogeografisk (nationell) nivå för naturtyper och arter i nätverket Natura 2000, som i sin tur knyter an till bevarandemålen i de enskilda Natura 2000-områdena. Bevarandemålen relaterar till definitionen av gynnsam bevarandestatus för naturtyper och arter och har i första hand fokus på sådant vi kan göra någonting åt i form av skötselåtgärder eller andra åtgärder. Målen styr i sin tur urvalet av parametrar och metoder som används för att följa upp om gynnsam bevarandestatus har uppnåtts De biogeografiska (nationella) bevarandemålen är så konkreta att de går att bryta ner i operativa mål på objektnivå. Omvänt är ett övergripande krav på objektvisa bevarandemål att de utformas så att de kan aggregeras till underlag för uppföljning av de nationella målen för naturtyper och arter. Bevarandemålen på biogeografisk nivå utgör basnivån för de objektvisa målen. Målen på objektnivå kan även innehålla mål för regionala bevarandevärden. Det nationella uppföljningssystemet har utformats på olika sätt för olika naturtyper och arter, beroende på bl.a. areell utbredning, sällsynthet, detekterbarhet, hotbild och ekologiska egenheter. Tre strategier för mätningar på geografisk nivå har urskiljts. Uppföljning i samtliga objekt, i ett urval (stickprov) av objekten eller uppföljning på landskapsnivå med stickprov både i och utanför de utpekade Natura 2000-objekten. De habitat som är skötselberoende eller de parametrar som är relaterade till något som går att åtgärda inom objekten skall utvärderas objektvis inom Natura 2000-objekten. Som exempel kan nämnas variabler som vegetationshöjd i gräsmarker eller förekomster av diken i våtmarker. I de flesta icke skötta naturtyper, exempelvis grandominerad västlig taiga, aapamyrar och dystrofa sjöar, sker uppföljning av de flesta parametrar i permanenta provytor inom ett stickprov av objekten eller habitaten. Objektvis utvärdering genomförs endast där naturtyperna vid basinventeringen konstaterats ha icke gynnsam bevarandestatus. För sällsynta arter på bilaga 2 som är prioriterade i EU bör förutom förekomster i utpekade områden även populationerna utanför Natura 2000 följas upp, t.ex. genom floraväkteri. För uppföljning enligt Fågeldirektivet bör förutom förekommande fågeltaxeringar även data från det internetbaserade rapporteringssystemet under Artportalen användas. Av resursskäl har ambitionen varit att utforma ett indikatorbaserat system för ”tidig varning”, med en lägsta möjliga insatsnivå i botten. Dessa indikatorer utgörs av variabler som indirekt ger signaler om att parametrar för bevarandemålet går i någondera riktning. Om utfallet av mätning ger en negativ indikation så utlöses utökad uppföljning av parametrar för bevarandemålet i fråga. Först efter uppföljning av de i matrisen relaterade parametrarna i objektet kan utvärdering av bevarandestatus ske. Exempel: Istället för att mäta vattenkvalitet i hav (dyrt) så mäts indikatorn fintrådiga alger i flygbilder regelbundet (enklare och billigare). Förekommer fintrådiga rikligt utlöses uppföljning av vattenkvalitet i objektet. Metoder för uppföljning har så långt som möjligt standardiserats så att samma metoder och provytedesign används i så många liknande habitat och arter som möjligt. Metoderna kommer att beskrivas i en handbok för basinventering och uppföljning av Natura 2000. Några grundläggande kriterier för val av metoder har varit att de ska vara robusta, beprövade och väl dokumenterade, kostnadseffektiva, samt om möjligt vara icke-destruktiva. För att bestämma tillståndet för enskilda arter och habitat används tre typmetoder för registrering, positionering, slumpmässigt urval av ytor, samt subjektivt urval av ytor. Subjektiva metoder är beroende av en förrättningsmannamässig kompetens, snabba att utföra och ger godtagbar precision även om mätningarna bara görs i några få ytor. Handdatorer med GPS kommer att användas vid fältarbetet och kommer att vara ett viktigt verktyg vid positionering och arealavgränsning. De kommer att utrustas med funktion som automatiskt räknar ut när tillräckligt antal provytor uppnåtts för att med säkerhet bedöma status för det aktuella bevarandemålet. Naturvårdsverkets miljöövervakningsenhet har varit koordineringsansvarig i ”uppföljningsprojektet”. Projektet har letts av en arbetsgrupp med projektledare från miljöövervakningsenheten, samt representanter för Naturresursavdelningen, ArtDatabanken och en konsult med projektledningsbistående funktion. En stor del av arbetet inom projektet har utförts av länsstyrelserna. Dessa har varit indelade i tre grupper; grupp Syd, Mellan och Nord, var och en med sitt specifika ansvarsområde för olika Natura 2000-habitat. Gruppernas arbete har bestått i utveckling och tester av metoder för uppföljning av habitaten. Förslag till uppföljningsinsatser för arterna i Habitat- och Fågeldirektivens bilagor har tagits fram av ArtDatabanken. 

Gaddsteklar och vissa andra insekter har inventerats inom fyra naturskyddade ljunghedar i Halland med syftet att få bättre kunskaper om hedarnas insektsliv samt att vara ett underlag för den framtida skötseln av västsvenska hedar. Sammantaget har 279 arter insekter artbestämts, varav gaddsteklarna utgör 169 arter. En ny art för landet hittades, rovstekeln Crossocerus exiguus på Fjärås bräcka, och 36 arter är nya för Halland (landskapsfynd), varav hälften gaddsteklar och hälften flugor. Sexton rödlistade insekter påträffades.Resultaten visar att ljunghedarna är en mycket artrik och mångformig naturtyp med ett stort antal sällsynta och rödlistade insekter. Samtidigt är ljunghedarna idag starkt fragmenterade och man kan på goda grunder förutsätta att det finns en så kallad utdöendeskuld för hedarnas arter som innebär att arter och populationer riskerar att försvinna framöver. De viktigaste redskapen för att förhindra detta är storskaliga hedrestaureringar, vilket redan pågår på några håll i Halland, och en reviderad skötsel av vissa hedområden så att de blir mer gynnsamma för gaddsteklar och andra insekter.Variationerna i artinnehåll var stora mellan de fyra hedarna och drygt hälften av gaddsteklarna påträffades bara på en av lokalerna. Fjärås bräcka var den mest artrika heden, men även Tönnersjömålet och Ringenäs har en mycket rik gaddstekelfauna. Däremot var Mästocka ljunghed anmärkningsvärt artfattig, förmodligen på grund av en alltför intensiv och storskalig skötsel som missgynnar gaddsteklar och många andra insekter. För att gynna hedarnas insektsliv bör målbilden för skötseln vara en mosaik med alla successionsstadier alltifrån yngre successionsstadier med blottad grus och sand och nybrända ytor till områden med grov ljung och kråkris samt mer buskiga och trädbevuxna partier.

Gaddsteklar och vissa andra insekter har inventerats inom sex sanddynsreservat utmed Hallandskusten. Totalt insamlades och artbestämdes 1 418 insekter fördelade på 236 arter, varav 103 arter gaddsteklar. Tio rödlistade arter påträffades och tretton arter har tidigare inte noterats i Halland. Inventeringen ger en översiktlig bild av gaddstekelfaunan i dynreservaten och det finns med all säkerhet betydligt fler rödlistade och andra intressanta arter kvar att upptäcka. Många gaddsteklar och andra insekter knutna till öppna, solexponerade sandmarker hade en guldålder under det gamla bondesamhällets tid före 1800 talets agrara revolution. Numera finns bara några få procent av kusttrakternas öppna sandmarker kvar och de blomsterrika slåtterängarna och ljunghedarna som omgav flygsandfälten har i det närmaste utplånats på stora delar av den halländska kustslätten. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå att många växter och djur, bland annat gaddsteklar, knutna till öppna, blomsterrika sandmarker idag är utrotningshotade. Huvudsyftet med inventeringen är att vara ett underlag för den framtida skötseln av dynreservaten. Resultaten visar tydligt att en mer aktiv skötsel är angelägen med kontinuerlig markstörning som skapar sandblottor och hävd genom röjning, bete, slåtter och/eller bränning. Dessutom behövs omfattande restaureringsåtgärder för att återskapa öppna sandmiljöer. Stora arealer täta och närmast ogenomträngliga bergtallskogar inom kustreservaten bör omföras till mer öppna sandmarker till förmån för biologisk mångfald och friluftsliv.

Denna rapport redovisar resultaten från den vattenkemiska övervakningen i 15 referenssjöar inom Västra Götalands län. Syftet med rapporten är att utvärdera tidsserierna och beskriva tillstånden för ett antal utvalda parametrar. Det huvudsakliga syftet med referenssjöarna är att följa vattenkemiska förändringar över tiden i ett urval av landets sjöar. Övervakningen påbörjades 1983 och bedrivs i Naturvårdsverkets regi. Det nationella programmet omfattar för närvarande ca 95 sjöar i landet. Dessutom sker övervakning i ett antal regionala referenssjöar som administreras av länsstyrelserna. Denna rapport behandlar de 15 referenssjöar som är belägna i Västra Götaland län.

Rapporten behandlar resultaten från de fysikalisk-kemiska provtagningar som har utförts vid 27 vattendragslokaler sedan 1988 inom den samordnade recipientkontrollen på Gotland. Dessutom redovisas resultat från två nationella trendstationer där provtagning och analys har utförts i regi av SLU. Utvärderingen omfattar främst en beskrivning av tillstånd och trender för parametrarna totalfosfor, totalkväve, alkalinitet, organiskt material, vattenfärg och grumlighet. De provtagna vattendragen var under åren 2007-2009 genomgående mycket näringsrika. Med avseende på fosforhalter uppvisade 24 av de 29 provpunkterna en måttlig, otillfredsställande eller dålig status. Vad gäller kväve registrerades mycket höga till extremt höga halter i 26 av de 29 provpunkterna. Vattenfärgen och grumligheten var måttlig till betydande och halterna av organiskt material var generellt måttligt hög till hög. De provtagna vattendragen hade samtliga mycket god buffertförmåga.

Sammanfattning

Föreliggande rapport har tillkommit på uppdrag av Länsstyrelsen i Gotlands län. Syftet

med uppdraget var att utvärdera de vattenkemiska tillstånden och trenderna i gotländska

vattendrag samt belysa några specifika frågeställningar med avseende på belastning av

näringsämnen.

Rapporten behandlar resultaten från de fysikalisk-kemiska provtagningar som har utförts

vid 27 vattendragslokaler sedan 1988 inom den samordnade recipientkontrollen på

Gotland. Dessutom redovisas resultat från två nationella trendstationer där provtagning

och analys har utförts i regi av SLU. Utvärderingen omfattar främst en beskrivning av

tillstånd och trender för parametrarna totalfosfor, totalkväve, alkalinitet, organiskt material,

vattenfärg och grumlighet.

De provtagna vattendragen var under åren 2007-2009 genomgående mycket näringsrika.

Med avseende på fosforhalter uppvisade 24 av de 29 provpunkterna en måttlig, otillfredsställande

eller dålig status. Vad gäller kväve registrerades mycket höga till extremt

höga halter i 26 av de 29 provpunkterna. Vattenfärgen och grumligheten var måttlig till

betydande och halterna av organiskt material var generellt måttligt hög till hög. De

provtagna vattendragen hade samtliga mycket god buffertförmåga.

I hälften av provpunkterna uppvisar fosforhalterna en tydligt sjunkande trend sedan

mätningarna påbörjades i slutet av 1980-talet. För kvävehalterna finns inga tydliga trender

i merparten av vattendragen. Färgtalen, grumligheten, alkaliniteten och halterna av

organiskt material har inte förändrats nämnvärt under de senaste 20 åren.

I den nedre delen av Halorån minskade halterna av fosfor med 40 % från åren 1988-94

till tidsperioden 2004-2009. Sannolikt har de förbättringar av enskilda avlopp som inleddes

2003 i Haloråns avrinningsområde varit en starkt bidragande orsak till denna

förändring.

Vid Roma och Stånga finns bevattningsdammar med renat avloppsvatten. Resultaten

från recipientkontrollen tyder på att avloppsdammarna vid Roma endast obetydligt har

tillfört näringsämnen till den närliggande Gothemsån i samband med de provtagningar

som utfördes under åren 2000-2009. Vad gäller avloppsdammarna vid Stånga ger resultaten

från provtagningarna inte något bra underlag för en bedömning av eventuell tillförsel

av näringsämnen till den närliggande Närkån.

De gotländska miljömålen med avseende på övergödning anger att utsläppen av fosfor

skall minska från 1995 till 2010 medan utsläppen av kväve skall minska med 30 % under

samma tidsperiod. En sammanvägd beräkning av de flödesvägda halterna av fosfor

och kväve under åren 1994-2009 vid åtta åmynningar ger ett underlag för att bedöma

om dessa miljömål kommer att uppfyllas. Åmynningarna representerar utvecklingen i

ett sammanlagt avrinningsområde som utgör 40 % av Gotlands yta. Baserat på haltförändringarna

från 1994 till 2009 beräknas belastningen av fosfor ha minskat med knappt

30 % i de åtta provpunkterna sedan mitten av 1990-talet. Belastningen av kväve har

däremot varit oförändrad. Resultaten visar att miljömålet för fosfor, men inte för kväve,

kommer att uppnås till 2010.

Denna rapport behandlar försurningsläget i Västra Götalands rinnande vatten baserat på en vattenkemisk undersökning av 220 vattendrag hösten 2001. Syftet är att beskriva dagens situation och diskutera den närmaste framtiden i förhållande till det nationella miljömålet att högst 15% av sträckan rinnande vatten skall vara drabbad av antropogen (onaturlig) försurning år 2010. Rapporten skall dessutom utgöra ett underlag för regionala anpassningar och preciseringar av miljömålet samt ligga till grund för åtgärdsstrategiska överväganden.

Rapporten presenterar resultaten från övervakningen av växtskyddsmedel i ytvatten, grundvatten, sediment och regnvatten i Sverige under åren 2002-2008. Undersökningen genomförs inom ramen för den nationella miljöövervakningen på uppdrag av Naturvårdsverket (Jordbruksmark och Luft). Tidigare resultat har sammanställts i enskilda årsrapporter. Detta är första gången som resultaten har sammanställts för en längre tidsperiod (7 år), vilket ger ett underlag för att spegla utvecklingen över tiden.

Övervakningen av ytvatten omfattas av provtagningar i fyra typområden (Västergötland, Figur 2; Östergötland, Figur 5; Halland, Figur 8; Skåne, Figur 11) och två åar i Skåne (Skivarpsån och Vege å). Ytvattenprovtagningen står för den största andelen av alla enskilda analyser under perioden (ca 60 000). Provtagningarna i typområdena sker tidsintegrerat med hjälp av automatiska provtagare och i åarna tas manuella momentanprov. I typområdena har även provtagning av grundvatten och sediment genomförts. Regnvatten undersöks vid en lokal på Söderåsen i Skåne.

Antalet substanser som har analyserats varierar mellan provtyperna och i viss mån även mellan åren. Detta som en följd av att vissa substanser försvinner från marknaden och nya tillkommer. Även analysgränsen har förändrats under åren, främst för några substanser där den sänkts för att bättre motsvara de riktvärden som introducerats under tidsperioden.

Inom varje typområde samlas det varje år in omfattande informaion om grödval och vilka växtskyddsmedel som används. Även information om nederbörd och avrinning samlas in kontinuerligt. Denna information utgör ett värdefullt underlag vid tolkningen av resultaten.

Rapporten redovisar resultat från den nationella miljöövervakningen av växtskyddsmedel år

2007. Under året har ytvattenprover, grundvattenprover och sedimentprover tagits i fyra små

jordbruksdominerade avrinningsområden, s.k. typområden. Dessa är belägna i Östergötland,

Västergötland, Halland och Skåne. Det ingår också ytvatten- och sedimentprovtagning i två

åar i Skåne, och dessutom samlas regnvatten in från en plats på Söderåsen. Provtagningen

fungerade bra under året och totalt togs 112 ytvattenprover, 64 grundvattenprover, sex

sedimentprover och 12 regnvattenprover. Dessa analyserades på 46-82 olika

växtskyddsmedel. Inom typområdena intervjuades lantbrukarna för att samla in information

om grödor och användning av växtskyddsmedel.

I ytvatten från typområdena hittades mellan 30 och 45 % av de substanser som analyserades.

Varje prov innehöll minst två olika ämnen och som mest påträffades 23 ämnen i ett och

samma prov. Den högsta halt som påträffades i ett veckoprov var 12,8 μg/l och hittades i

Skåneområdet. Under den vecka som provet representerar kom det mycket nederbörd. De

flesta veckoprov hade en sammanlagd halt på under 4 μg/l. Transporten av växtskyddsmedel

från typområdena var i samtliga fall högre än år 2006. Det förklaras av att säsongen 2007 var

ovanligt nederbördsrik.

Växtskyddsmedel påträffades i grunvattnet från tre av de fyra typområdena. Östergötland var

det område där inga västdkyddsmedel detekterades. Flest ämnen hittades i Skåne, vilket följer

samma mönster som tidigare år. Metalaxyl påträffades i en halt över 0,1 μg/l vid ett tillfälle i

typområdet i Halland. Det var det enda tillfället då EU:s kvalitetsnorm för grundvatten

överskreds.

I vattenproverna från de två skånska åarna påträffades nära 50 % av de analyserade

substanserna. Den högsta sammanlagda halten var 4,7 μg/l.

Överskridanden av riktvärden skedde i 35 % av de analyserade ytvattenproverna (typområden

och åar sammantaget). Flest överskridanden uppmättes för ämnena diflufenikan och MCPA.

En av indikatorerna inom miljömålet ”Giftfri miljö” bygger på halter av bekämpningsmedel i

förhållande till sitt respektive riktvärde, beräkning av indikatorn för perioden 2002-2007 finns

i rapporten.

Regnvattenprovtagningen visade att 33 substanser påträffats under säsongen, vilket är något

färre än föregående år. Prosulfokarb var den substans som oftast påvisats i förhöjda halter i

nederbörd under perioden 2002-2007, ämnet har påträffats i en maxhalt på 1,6 μg/l under

årets provtagning.

Rapporten redovisar resultaten från 2005 års miljöövervakning av bekämpningsmedel.

Programmet omfattar vatten- och sedimentprovtagning i fyra jordbruksbäckar i s.k.

typområden belägna i Östergötland, Västergötland, Halland, Skåne, i två åar i Skåne samt

regnvattenprovtagning från ett skogsparti i nordvästra Skåne. Inom typområdena undersöks

också det ytliga grundvattnet. All provtagning skedde inom ramen för det nationella

programmet för miljöövervakning av jordbruksmark och luft.

Varje vattenprov har analyserats på 76-86 enskilda substanser och varje sedimentprov har

analyserats på 55 enskilda substanser. Totalt har 102 olika substanser analyserats varav 14 bioch

nedbrytningsprodukter. Av de undersökta substanserna var 62 substanser registrerade för

försäljning under 2005. Dessa utgjorde 87% av den totala försäljningen av ogräs-, svamp-,

insekts- och betningsmedel inom jordbruk och trädgård. I analyserna ingår de tio

växtskyddsmedel som finns upptagna på Bilaga 10 i Ramdirektivet för vatten (2000/60/EG),

varav tre fortfarande är registrerade för användning i Sverige. Totalt har 15 108 enskilda

mätningar genomförts.

Säsongen 2005 hade Västergötland och Östergötland en regnig försommar. September var en

torr månad i samtliga typområden och i övrigt låg nederbörden nära det normala. I

Skåneområdet var flödet i bäcken lågt under hela hösten, vilket gav en viss förskjutning i

provtagningen.

Lantbrukare verksamma inom de fyra typområdena har intervjuats och information om grödor

och bekämpningsmedelsanvändning har samlats in.

•

I jordbruksbäckarna i de fyra typområdena återfanns sammanlagt 57 substanser varav 6

nedbrytnings- och biprodukter vid ett eller flera tillfällen. Det är något fler än tidigare år.

Alla prover innehöll minst två substanser. Högsta koncentrationen av en enskild substans

(bentazon) var 7,4

μg/l som medelhalten under en vecka. Den sammanlagda halten i

bäckarna varierade mellan 0,02 och 17,3

μg/l.

•

I de två skånska åarna återfanns 33 substanser varav 3 nedbrytningsprodukter. Högsta

koncentrationen av en enskild substans var 2,0

μg/l (AMPA). I åarna hittades 10-22

substanser per provtillfälle och generellt var det fler substanser i Vege å än i Skivarpsån.

Vege å avvattnar ett större avrinningsområde än Skivarpsån och har därmed sannolikt

också en bredare användning av olika bekämpningsmedel.

•

De vanligast förekommande substanserna i ytvatten i halter över 0,1 μg/l var bentazon och

glyfosat, samma substanser som under tidigare år. Bentazon påvisades i samtliga

ytvattenprover och glyfosat i 88 av 106 prover.

•

Under 2005 överskred 21 bekämpningsmedel vid ett eller flera tillfällen de svenska

riktvärdena för ytvatten. Det är fler än tidigare år men samtidigt utökades antalet

substanser med riktvärde som inkluderas i undersökning med 17 stycken år 2005.

Isoproturon var, liksom tidigare år, den substans som överskred sitt riktvärde flest gånger

och återfanns i en majoritet av de undersökta vattendragen.

•

Rester av bekämpningsmedel påträffades i grundvatten från alla typområdena. Totalt

återfanns spår av elva substanser inklusive två nedbrytningsprodukter. Högst halt

7

påträffades av ogräsmedlet kvinmerak (0,15

μg/l) i februariprovet från området i

Västergötland. Den fortsatta provtagningen av lokalen under året visade på sjunkande

halter kvinmerak. Liksom tidigare år återfanns låga halter av atrazin och lindan samt två

nedbrytningsprodukter till dessa i grundvatten från en av lokalerna i Skåne, vilket tyder på

en långvarig förorening av grundvattnet i lokalens närområde. Glyfosat påträffades endast

som spår vid två tillfällen, från olika lokaler.

•

I sedimentprover som togs från bäckar och åar i slutet av augusti återfanns spår av nio

bekämpningsmedel och två nedbrytningsprodukt. Flest fynd gjordes i Skåneområdet där

alla elva substanserna detekterades. På fem av provplatserna påträffades glyfosat, med en

högsta halt av 400 μg/kg. Glyfosat är det mest använda bekämpningsmedlet i Sverige och

används bl.a. under sommaren för att bryta träda. I sedimentprovet från Skåneområdet

påträffades pyretrioden permetrin, 120 μg/kg, trots att substanen inte används inom

jordbruket.

•

I nederbörd från en lokal i Skåne återfanns 36 bekämpningsmedel och 2

nedbrytningsprodukter varav totalt 13 (inklusive två nedbrytningsprodukter) som inte är

registrerade för användning i Sverige. I samtliga prover detekterades minst tolv

substanser. Högst halt uppmättes av herbiciden prosulfokarb, 0,8 μg/l, det är den högsta

uppmätta halten av någon substans sedan undersökningen inleddes 2002. Depositionen

blev följaktligen också högst för prosulfokarb, sammanlagt 41,3 μg/m

2 under

provtagningsperioden. Fjorton procent av den beräknade depositionen kom från

substanser som inte längre används i Sverige.

•

Transportförluster av bekämpningsmedel i jordbruksbäckarna (som procent av använd

mängd på åkrar inom områdena) varierade mellan 0,01% och 0,63%. För enskilda

substanser varierade transportförlusten mellan noll och 2,25%. Området i Västergötland

hade en större transport än normalt pga. kraftigt regn kort efter att stora arealer besprutats.

Övriga områden hade transportförluster i samma storleksordning som föregående år, eller

lägre.

•

Halterna av bekämpningsmedel i vatten från Skåneområdet som undersökts sedan början

av 90-talet har minskat kraftigt sedan undersökningarna inleddes. Även under 2005 låg

medelhalten på samma låga nivå som under de senaste åren.

Rapporten redovisar resultat från nationell miljöövervakning av växtskyddsmedel år 2006. Programmet omfattar vatten- och sedimentprovtagning i fyra jordbruksbäckar i s.k. typområden belägna i Östergötland, Västergötland, Halland och Skåne, i två åar i Skåne samt regnvattenprovtagning från ett skogsparti i nordvästra Skåne. Inom typområdena undersöks också det ytliga grundvattnet. All provtagning skedde inom ramen för de nationella programmen för miljöövervakning av jordbruksmark och luft. Provtagningen fungerade bra under säsongen, det samlades in totalt 188 prov som analyserades på 48-81 substanser.

Lantbrukare verksamma inom de fyra typområdena har intervjuats och information om grödor och bekämpningsmedelsanvändning har samlats in. Odlingen utgörs till minst 50 % av spannmål i samtliga områden. Vårspridning av bekämpningsmedel dominerar i alla fyra områdena men spridningsperioden sträcker sig från maj till oktober.

• I typområdena hittades 62 % av de substanser som analyserades, av dessa var fyra stycken nedbrytningsprodukter. De flesta fynden utgjordes av herbicider (ogräsmedel). Fyndfrekvensen över 0,1 μg/l var endast nåra fåprocent, vilket innebä att halterna oftast lå under denna nivå Glyfosat och dess nedbrytningsprodukt AMPA var de enda substanser som åerfanns öer 0,1 μg/l i alla fyra områena.

•Den hösta uppmäta halten i ytvatten frå typområena detekterades i ett prov taget i Ötergöland i böjan av september. Den sammanlagda koncentrationen bekäpningsmedel var då22 μg/l. Tvåav substanserna som bidrog mest till den höa koncentrationen ingick i ett preparat som spreds strax innan det föl 25 mm regn. Eftersom regnet kom samma dygn som spridningen hann inte änena bindas fast i marken eller brytas ner utan transporterades med vattnet ut i bäken. I öriga typområen lå den sammanlagda halten generellt läre ä 2 μg/l under hela säongen.

•De vanligast föekommande substanserna i typområena ä de samma som tidigare å. Bentazon detekterades i alla ytvattenprov, inklusive de frå årna. De andra substanserna som hittas i de flesta proverna frå typområena ä herbicider som anväds i stor omfattning båe inom typområena och i landet som helhet.

•Utvecklingen i Skåe sedan böjan av 90-talet visar att koncentrationen av vätskyddsmedel ligger kvar påsamma relativt låa nivåsom de senaste åen, vilket ä en 90 %-ig minskning av koncentrationerna sedan mäningarna böjade 1990.

•Enstaka spå av bekäpningsmedel påräfades i grundvattnet i typområena. Flest substanser detekterades i Skåeområet, 13 stycken. Sex av dessa kommer frå preparat som ä föbjudna att anväda sedan flera å, substanserna har äen hittats tidigare å. Inte i nåot av proven öerskred halten 0,1 μg/l (gräsvädet fö dricksvatten).

•I de tvåskåska årna åerfanns 33 substanser, dvs. 49% av dem som analyserades. Hösta koncentrationen av en enskild substans var 2,3

μg/l (bentazon). Tre gåger var det nåon substans som öerskred sitt riktväde i årna, vilket ä färe ä föegånde å.

•I sedimentprover som togs frå bäkar och år i september åerfanns spå av sju bekäpningsmedel och tre nedbrytningsprodukt. Flest fynd gjordes i Vege å dä sju av substanserna detekterades. Glyfosat påräfades i fem av provlokalerna, och var dämed

6

den vanligaste substansen i sedimenten. Glyfosat ä det mest anväda bekäpningsmedlet i Sverige och anväds bl.a. under sommaren fö att bryta träan.

•Regnvattenproverna frå en lokal i Skåe innehöl mellan 14 och 31 substanser, totalt åerfanns 38 substanser. Tolv fynd gjordes i koncentrationer öer 0,1 μg/l. Vid ett tillfäle uppmätes 2 μg/l av MCPA, vilket kan tyda påen viss inverkan frå spridning i näområet. Depositionen fö de fyra måader som provtagningen påick var 1630 mg/ha, vilket ä den hösta siffran sedan mäningarna inleddes 2002. Ett flertal substanser som inte anväds i Sverige påräfades, vilket visar att en lågväa transport av bekäpningsmedel föekommer.

•Alla typområen hade en uttransport av bekäpningsmedel påunder 1,5 kg fö provtagningsperioden. Den procentuella fölusten (transporterad mägd i föhålande till anväda mägder påårar inom områena) varierade mellan 0,04 % och 0,14 %.

•I ytvatten påräfades 14 substanser nåon gåg under 2006 öer sitt riktväde, det ä färe ä föegånde å. Flest fynd öer riktvädet gjordes av metazaklor. Å 2006 var fösta ået som varken terbutylazin eller dess nedbrytningsprodukt DETA påräfades i koncentrationer öer sina respektive riktväden. Det tyder påatt halterna nu klingar av efter att substansen föbjös å 2003.

•Flöesproportionell provtagningen gjordes parallellt med ordinarie provtagning under höten 2006. Syftet var att studera hur halterna varierar under en vecka. Resultatet visade att det föekom variationer påupp till en tiopotens under en vecka. Isoproturon t.ex. hade en medelkoncentration på0,2 μgl/l under sista veckan av september, den flöesproportionella provtagningen visade att koncentrationen varierade mellan noll och 1,0 μg/l. Isoproturon har ett riktväde på0,3 μg/l och detta väde båe underskreds och öerskreds under veckan.

"Inför en eventuell utvidgning av det nuvarande naturreservatet i Högarp utfördes denna vegetationskartering under sommaren 2001. Syftet med arbetet är att ge en kortfattad och sammanhållen bild av byn Högarp och dess natur. Ambitionen med karteringen har varit att ge en bild av de olika växtsamhällen som finns samt att peka på ett antal arter som på något vis är intressanta, till exempel hävdgynnade eller rödlistade arter. I fält noterades samtliga arter i trädskiktet samt de vanligaste arterna i busk- och fältskikt. Utöver detta noterades även förekomst av hävdgynnade arter, mindre vanliga arter samt arter speciella för det aktuella delområdet. De olika delområdena är sedan i första hand klassade enligt ""Vegetationstyper i Norden"" . För områden där dessa vegetationstyper inte var tillämpbara (vallodling etcetra) användes ""Markanvändning och vegetation i nordiska odlingslandskap"". I vissa områden ansåg vi att inga av ovanstående standarder var tillämpliga. För att kunna följa förändringar i vegetationen lades det i ett antal delområden ut provrutor. Två olika typer av provrutor har använts, storrutor på 10x10 meter och 2x5 meters rutor. Jämfört med tidigare inventeringar har vissa arter minskat eller försvunnit på grund av bristande hävd."

The IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) calculation model for nitrous oxide (N2O) emissions from agricultural land includes emissions from the nitrogen turnover in crop residues. The nitrogen content of crop residues is calculated using primary crop statistics in combination with recalculation factors, that is, the ratios of crop residue/primary crop and the nitrogen content in crop residues. In addition, information on removed crop residues is used to subtract that part of the crop residues that is not turned over on agricultural land.

A comparison between data used in different countries reveals great differences.1 Variations in climate, soil fertility and production methods across different countries partly explain some of the differences. Nevertheless, it is likely that these differences also depend on different definitions as well as on variations in the trial data. A more systematic comparison of the recalculations for different countries requires well-documented sources of information

Factors for recalculating primary crops into the nitrogen content of crop residues for different arable crops are compiled and summarised here. The data is included in the calculation of nitrous oxide from the turnover in crop residues and was used in the inventory of greenhouse gases in the 2006 Submission. The data is compared to data for both Denmark and Finland. In addition, sources of uncertainty are discussed. The suggested revision decreases the estimated emissions from crop residues by 18 % in 2003. The emissions from crop residues correspond to 6 % of the N2O emissions from agriculture in this year.

In this report some vital data on landfills, used in Sweden’s greenhouse gas inventory to the UNFCCC, are controlled according to current guidelines. Quality aspects of historic surveys on deposited wastes are considered and compared over time. Plant specific data on recovered methane gas from landfills have been scanned into a database, which has been used as a tool for quality control.

Despite of some minor differences, the historic quantities of deposited wastes seem to be consistently estimated. There seem to be no systematic differences between the surveys with data on deposited waste amounts, but the variability in the earliest surveys is probably greater.

Data on recovered methane are accurate in general, since they mainly depend on sold energy; information that is well documented at the plants. Some unexplained deviations are however identified, when comparing the plant specific values over time. In some cases, it may be possible to increase the quality of the data by renewed contacts with the respondents. Much data were however collected some years back in time, which probably will make a systematic revision of the data unrealistic. A revision of a few values would probably only have minor impacts on the total amount of recovered methane. In the future, the quality of data input could be improved, by immediate consistency checks with older data. The collected data could be stored in a waste database, such as DIA (a database created within the project Data om hushållsavfall), to simplify this procedure.

Två släkten av kräftdjur: Nitocra spinipes och Gammarus oceanicus resp zaddachiexponerades för sukralos i ekotoxikologiskt relevanta koncentrationer i kroniska tester. Viarbetade utifrån följande hypoteser: skalömsning hos kräftdjur störs av höga halter sukralos iomgivande vatten samt att sukralos inte biokoncentreras i exponerade organismer.Långtidsexponering resulterade i högre dödlighet hos juvenila gammarider. Sukralos syntesinte påverka skalömsningstiden för de adulta honorna i ett pre-copula experiment. Inga teckenpå biokoncentrering kunde märkas. Exponeringen av Nitocra resulterade i att de djur somexponerats för de lägre koncentrationerna av sukralos var längre jämfört med kontrolldjurenmedan för individer exponerade för de högre koncentrationerna minskade längden medökande sukraloskoncentration. De kortaste individerna återfanns i den positiva kontrollen ochhade exponerats för 50 μg/L lindan. RNA-innehållet varierade mellan exponeringarna och denvar lägst i 500μg/L och högst i 5000 μg/L exponeringen Vi fann däremot inget signifikantsamband mellan RNA-innehåll och tillväxthastighet hos Nitocra. Detta kan möjligen vara eneffekt av sukralosexponering, eftersom linjära responser från tidigare experiment har noterats.Inga skillnader avseende medelutvecklingstiden var signifikanta. Renat avloppsvatten frånHenriksalsverken innehöll relativt höga koncentrationer sukralos liksom ytvatten från trereningsverksrecipienter.

Under året har arbete med att hitta former för utveckling av samordning mellan miljömålsarbete, tillsynsarbete och miljöövervakning prioriterats. Metodutvecklingsarbete har genomförts vilket inneburit utveckling av processer, arbetssätt, metoder och metodstöd för tillsynsarbetet. Arbetet har bland annat resulterat i metodbeskrivningar och att prioriteringsstrategier och prioriteringsgrunder har tydliggjorts i behovsutredningen i syfte att genom tillsynen bidra till att miljökvalitetsmålen kan nås och att uppkomsten av miljöskador kan motverkas. I metodutvecklingen ingår att skapa en systematisk kunskapsuppbyggnad om tillsynsobjekten och tillsynsområdena inom organisationen för att därigenom upprätthålla en god kvalité i tillsynen. Metodutvecklingsarbetet har påbörjats och behöver fortsätta under 2010. Dokumentationen av tillsynsinsatser och av bedömningar behöver öka och systematiseras och göras mer enhetlig i syfte att öka transparensen i handläggningen samt för att förbättra förutsättningarna för att följa upp verksamheten och effekterna av tillsynen. Potential att utveckla arbetet mot än mer likvärdig tillsyn finns, och kommer att fortsätta under 2010.

I Gävleborgs län finns fasta stammar av Sveriges samtliga stora rovdjur: björn, järv, kungsörn, lodjur och varg. Länsstyrelsen har det regionala ansvaret för rovdjursinventeringar, det vill säga att kartlägga rovdjursförekomsten i länet. I den här rapporten redovisas resultaten från rovdjurs-inventeringar samt länsstyrelsens bedömning av järvförekomst i Gävleborg inventeringssäsongen 2012/2013.

Syftet med inventeringarna är att övervaka rovdjursstammarnas storlek, status och utveckling. Inventeringsresultaten utgör ett viktigt underlag i länsstyrelsens arbete med att förvalta rovdjuren utifrån uppsatta nationella och regionala mål. Kunskap om rovdjursstammarnas utveckling kan också vara av betydelse inom övrig viltförvaltning.

 Jägares och allmänhetens rapportering av rovdjursobservationer till länsstyrelsen är till stor hjälp i arbetet med att göra så bra inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns. Rapporteringen gör enklast via hemsidorna www.rovobs.se och www.skandobs.se. Länsstyrelsens fältpersonal följer löpande upp inrapporterade observationer.

Inventeringsmetoderna i fält efter lo och varg är huvudsakligen snoking och mindre områdesinventeringar utförda av länsstyrelsens personal. Vid lodjursinventeringen 2012/2013 kvalitetssäkrades 21 lodjursföryngringar, det vill säga 21 honor som fött ungar 2012. Antalet lodjur i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 137 vintern 2012/2013. Två av föryngringarna delades med Uppsala län och en med Dalarnas län.

 Gävleborg berördes av fem vargrevir vintern 2012/2013: Haverö, Prästskogen, Kukumäki, Sjösveden och Korså. I två av reviren, Prästskogen och Korså, bekräftades föryngringar 2012. Länsstyrelsen bedömer att föryngring också kan ha skett i Sjösvedenreviret, men det har inte kunnat bekräftas. Utifrån inventeringsresultatet kan länets vargpopulation vintern 2012/2013 uppskattas till 20-30 vargar.

Björn inventerades hösten 2012 genom en spillningsinventering genomförd av länsstyrelsen och Jägareförbundet. Det preliminära resultatet visar att björnstammen i Gävleborg och Dalarna uppgår till 700-800 björnar, jämt fördelade över de två länen. Inventeringen visar också att björnarna finns i hela Gävleborg med kärnområden i Ljusdals, Ovanåkers, Bollnäs och Ockelbo kommuner, och att stammen är glesare vid kusten och i de södra länsdelarna.

Ingen riktad järvinventering har gjorts i länet de senaste åren, men järvspår dokumenteras av länsstyrelsen under lodjurs- och varginventeringen. Vintern 2012/2013 dokumenterades järv och järvspår framför allt i länets nordliga och nordvästra delar. Länsstyrelsens bedömning är att järven ökar något i dessa områden och det finns indikationer på att stammen sprider sig söderut i länet.

 Kungsörn inventeras av Kungsörnsgruppen, på uppdrag av länsstyrelsen, genom besök vid kända boplatser under häckningstiden. Tre lyckade häckningar konstaterades i Gävleborg 2012.

Länsstyrelsen ansvarar för att årliga rovdjursinventeringar genomförs i Gävleborgs län. Syftet är att

övervaka rovdjursstammarnas storlek, utbredning, genetiska status och hur stammarna utvecklas

över tiden.

I den här rapporten redovisas resultaten från inventeringar av lodjur, varg, järv och kungsörn, samt

länsstyrelsens bedömning av förekomsten av björn i Gävleborg under inventeringssäsongen

2014/2015.

Vid lodjursinventeringen 2014/2015 kvalitetssäkrades 15 familjegrupper, det vill säga 15 honor som

fött ungar 2014. Lodjursstammen i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 83 individer vintern

2014/2015. Fyra av familjegrupperna delades med angränsande län.

Gävleborg berördes av tio vargrevir vintern 2014/2015: Prästskogen/Haverö, Naggen, Kukumäki,

Sjösveden, Tandsjön, Lingbo, Åmot/Ockelbo, Bondskog, Björnås och Glamsen. I sju av reviren

bekräftades att föryngring skett våren 2014. Sex av reviren delades med andra län. Det innebär att

Gävleborg anses ha haft 4,7 familjegrupper vintern 2014/2015, enligt Viltskadecenters fördelning.

Vargarna i Korsåreviret, som tidigare delades mellan Gävleborg och Dalarna, har denna säsong vistats

väster om länsgränsen och har inte spårats i Gävleborg. Tandsjö-reviret försvann under

inventeringssäsongen genom skyddsjakt i februari 2015.

Ingen inventering av björn har genomförts denna säsong. Länsstyrelsen bedömer att björnstammens

storlek och spridning i länet sannolikt överensstämmer med resultatet från 2012 års spillningsinventering. Björnstammen uppskattades då till cirka 380 individer i Gävleborgs län.

En riktad järvinventering har för första gången på många år genomförts i Gävleborgs län vintern

2014/2015. Med hjälp av fotostationer har bilder på järv erhållits på flera ställen i hela norra delen av

Gävleborg och en föryngring 2014 har kvalitetssäkrats.

Vid inventeringen av kungsörn i Gävleborg 2014 konstaterades totalt 25 revir, varav 8 hade lyckade

häckningar och 3 av dessa var dubbelkullar, det vill säga kullar med två ungar. Storleken på länets

fasta kungsörnspopulation 2014 uppskattas till 50-65 individer.

Inventeringarna av lo, järv och varg utfördes av länsstyrelsens personal, medan kungsörn

inventerades av Kungsörnsgruppen Gävleborg på uppdrag av länsstyrelsen. Allmänhetens

rapportering av rovdjursobservationer har varit till stor hjälp i arbetet med att göra så bra

inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns.

Sammanfattning

Länsstyrelsen i Västmanlands län genomför årligen bottenfaunaundersökningar i kalkade och regionalt övervakade vattendrag. Under våren och sommaren 2015 utfördes bottenfaunaprovtagning i nio rinnande vatten i länets nordvästra del. Efter provtagningen analyserades bottenfaunan på Sveriges Lantbruksuniversitet och olika index som visar försurningspåverkan, ekologisk status och allmänt förorenande ämnen togs fram. Sju av de undersökta vattendragen är kalkade medan två är okalkade. Ett av de okalkade vattendragen är ett referensvattendrag som idag rinner genom det stora skogsbrandområdet.

Det främsta syftet med undersökningen är att bedöma om bottenfaunan är försurningspåverkad, att se om utförd kalkning gett önskvärd effekt och att få underlag för framtida kalkningsverksamhet. Bottenfaunan har bedömts enligt bedömningsgrunden för bottenfauna i vattendrag (Naturvårdsverket 2007), försurningsindex SI (Henriksson & Medin 1986) och BpHI (Lingdell & Engblom 2002), renhetsindex BMWP (Hellawell 1986) och föroreningsindex FOI (Degerman et al 1994). Som stöd för bedömningen av försurningspåverkan hos bottenfauna har resultat från vattenkemisk kalkeffektuppföljning använts. För att få information om bottenfauna på artnivå har en kartläggning av hotad och ovanlig bottenfauna även utförts.

Bottenfaunaundersökningen resultat, se tabell 1 sidan 4.

Försurningspåverkan hos bottenfauna Resultaten visar ingen eller obetydlig försurningspåverkan hos bottenfauna i sju av nio undersökta vattendrag (Forsån, Sandån, Valsjöbäcken, Håltjärnsbäcken, Jerån, Hedströmmen och Långängsbäcken). I två vattendrag bedöms försurningspåverkan som måttlig (Ulbobäcken och Gärsjöbäcken).

Bedömningen av försurningspåverkan tyder på att utförd kalkning inte gett tillräcklig effekt på bottenfaunan i Ulbobäcken. Kalkningen har däremot gett önskad effekt på bottenfaunan i Forsån, Sandån, Valsjöbäcken, Håltjärnsbäcken, Jerån och Långängsbäcken. Det är dock svårt att bedöma kalkningens effekter på bottenfauna i Håltjärnsbäckens, Valsjöbäckens och Jeråns nedre delar eftersom bottenfaunalokalerna ligger högt upp i bäckarna och relativt stora biflöden med låga pH-värden rinner in längre nedströms.

I det okalkade referensvattendraget Gärsjöbäcken, som ligger i skogsbrandområdet, stämmer bedömningen av försurningspåverkan relativt bra överens med tidigare bedömningar innan branden. På den relativt korta tid som gått från att skogsbranden startade hösten 2014 till bottenfaunaprovet togs våren 2015 har ingen ytterligare försämring av försurningspåverkan hos bottenfaunan skett. För mer långsiktiga effekter av skogsbranden på bottenfaunan i Gärsjöbäcken hänvisas till SLU:s övervakningsprojekt av ytvatten i brandområdet. Projektet kommer att pågå till år 2017.

Ekologisk status enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrund Bottenfaunans sammanvägda status var Hög vid alla lokaler utom Gärsjöbäcken, där det sammanvägda resultatet var God ekologisk status. Statusklassificeringarna baseras på M42-metoden istället för den rekommenderade sparkmetoden. I och med det frångås bedömningsgrundens krav på underlagsdata. Statusklassificeringarna enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrund bör därför hamna i kategorin ”låg tillförlitlighet” om de används för att bedöma bottenfaunans ekologiska status.

M42-metoden används bland annat för att visa förekomst av rödlistade arter, försurningsstatus och om den biologiska målsättningen med kalkningen uppfylls. Detta är också de främsta syftena med 2015 års bottenfaunaundersökning. Inventering med M42metoden gör det möjlig att beräkna BpHI och SI som i denna rapport utgör underlag för expertbedömning av försurningspåverkan hos bottenfauna (tabell 1).

Påverkan av allmänt förorenande ämnen hos bottenfauna Vid alla lokaler indikerade bedömningen av allmänt förorenande ämnen ”Relativt ostörda förhållanden”. Samtliga lokaler bedöms därmed vara relativt opåverkade av exempelvis höga närsaltshalter och syretärande ämnen.

Rödlistade och ovanliga arter som påträffades var: Den ovanliga nattsländan Adicella reducta (Forsån och Hedströmmen,Bernshammar) Den rödlistade flodkräftan Astacus astacus (Sandån) Den rödlistade bäcksländan Neumora dubitans (Håltjärnsbäcken och Jerån) Den ovanliga nattsländan Oecetis notata (Hedströmmen, Bernshammar) Den ovanliga bäcksländan Siphonoperla burmeisteri (Forsån)

Övervakningsprogrammet för bottenfaunan i Västerhavet har till syfte att påvisa långsiktigaförändringar i den marina miljön som en effekt av främst övergödning och syrebrist samt till vissdel även kartlägga förändringar i den biologiska mångfalden på sublittorala sedimentbottnar.Lokalerna inom programmet ska också tjäna som referenslokaler inom olika lokala program.Programmet är från och med år 2002 ett samordnat program mellan Naturvårdsverket, BohuslänsVattenvårdsförbund samt länsstyrelserna i Västra Götaland och Halland. De lokaler som ska liggatill grund för jämförelser mellan havsområdena Kattegatt och Skagerrak provtas med fyrabottenhugg per lokal. Lokalerna inom varje havsområde indelas i utsjö respektive kustnäralokaler. Jämförelserna mellan utsjö och kustnära lokaler inom varje havsområde baseras på tvåhugg per lokal (Lindegarth 2000).Programmet omfattar 33 lokaler varav Göteborgs universitet provtar 31 lokaler och länsstyrelsen iHalland två lokaler. Djupet på lokalen är mätt med ekolod som är kalibrerat till havsytan ochpositionen har bestämts med GPS i enlighet med koordinatsystem VGS 84. Vid deinomskärslokaler som tidigare ingått i PMK kontrolleras positionen även med enslinjer. Enöversikt över lokalernas fördelning längs kusten visas i figur 1. Deras exakta position, antalreplikat och när de tidigare är provtagna redovisas i tabell 1. Totalt omfattar programmet 96 huggvarav 86 provtas, analyseras och redovisas av Göteborgs universitet och resterande 10 ingår i detvå lokaler som provtas av länsstyrelsen i Halland. Vid de lokaler som tillkom i det nyasamordnade programmet har prover för analys av sedimentets vattenhalt, glödförlust tagits. Djupoch sedimentkaraktäristik för samtliga lokaler återges i tabell 2. I tabellen anges även en grovuppskattning av hur exponerat lokalerna är belägna. Kustlokaler är belägna i de typområden somHåkansson & Hansson (2003) har klassificerat som yttre och mellan skärgård, fjordlokalerna iallmänhet i inneskärgård och fjordar. Provtagningarna 2003 utfördes under perioden 6:e till 16:emaj.I föreliggande rapport redovisas data för de lokaler som ej var färdiganalyserade vid 2002 årsredovisning samt, de lokaler som provtas med fyra replikat från 2003 års provtagning.För de 31 lokaler i programmet som provtas av Göteborgs universitet har totalt har 27.488individer tillhörande 248 olika taxa registrerats vid 2002 års provtagning.Samtliga faunadata som analyserats under året redovisas stationsvis i appendix med angivandeav medelvärden och standardavvikelser. Varje art är också kategoriserad efter födostrategisk och2taxonomisk tillhörighet. För varje lokal har ett sammanfattande miljökvalitetsindex (BenthicQuality Index) beräknats (Blomqvist et al. 2004 och Rosenberg et al. 2004). Detta miljöindex ärframtaget för att bedöma miljökvaliteten enligt EU:s vattendirektiv längs Sveriges kuster. BQIbaseras på de på lokalen förekommande arternas känslighet eller tolerans mot miljöstörningar.Klassificeringen av arternas tolerans mot störning har beräknats ur alla tillgängliga data, frånnationella och lokala program, som kunnat uppbringas från Kattegatt och Skagerrak (Blomqvist etal. 2004). Totalt har det funnits underlag för att bedöma toleransen mot störning för ca 300allmänt förekommande arter.För att bedöma hur syresituationen i området har varit under året har dels data på syrehalten ibottenvattnet inhämtats från SMHI:s monitoringsprogram, dels har sedimentets redox-statusanalyserats vid varje lokal i samband med provtagning. Mätningar av syrehalten sker inom ramenför svensk samordnad miljöövervakning mellan Bohuskustens Vattenvårdsförbund och SMHI.

Övervakningsprogrammet för bottenfaunan i Västerhavet har till syfte att påvisa långsiktiga förändringar i den marina miljön som en effekt av främst övergödning och syrebrist samt till viss del även kartlägga förändringar i den biologiska mångfalden på sublittorala sedimentbottnar.Lokalerna inom programmet ska också tjäna som referenslokaler inom olika lokala program.Programmet är från och med år 2002 ett samordnat program mellan Naturvårdsverket, Bohusläns Vattenvårdsförbund samt länsstyrelserna i Västra Götaland och Halland. Vid de lokaler som ska ligga till grund för jämförelser mellan havsområdena Kattegatt och Skagerrak tas fyra bottenhugg per lokal. Lokalerna inom varje havsområde indelas i utsjö- respektive kustnära lokaler. Jämförelserna mellan utsjö- och kustnära lokaler inom varje havsområde baseras på två hugg per lokal (Lindegarth 2000).Programmet omfattar 33 lokaler varav Göteborgs universitet tar prover på 31 lokaler och länsstyrelsen i Halland två lokaler. Nedanstående metodbeskrivning gäller de lokaler som Göteborgs Universitet tar prover på. Djupet på lokalen är mätt med ekolod som är kalibrerat till havsytan och positionen har bestämts med GPS i enlighet med koordinatsystem VGS 84. Vid de inomskärslokaler som tidigare ingått i PMK kontrolleras positionen även med enslinjer. En översikt över lokalernas fördelning längs kusten visas ifigur 1. Deras exakta position, antal replikat och vilka år prover tidigare har tagits redovisas i tabell 1. Totalt omfattar programmet 96 hugg varav 86 prov tas, analyseras och redovisas av Göteborgs universitet och resterande 10 ingår i de två lokaler från vilka prover tas av länsstyrelsen i Halland. Djup och sedimentkaraktäristik för samtliga lokaler återges i tabell 2. I tabellen anges även en grov uppskattning av hur exponerat lokalerna är belägna. Kustlokaler är belägna i de typområden som Håkansson & Hansson (2003) klassificerade som yttre och mellan skärgård, fjordlokalerna i allmänhet i inneskärgård och fjordar. Provtagningarna 2005 utfördes under perioden 9: e till 25: e maj.I denna rapport redovisas data för de lokaler som ej var färdiganalyserade vid 2004 års redovisning samt, de 16 lokaler av 2005 års provtagning som var rapporterade till NV: s datavärd i mars i år.Totalt inom hela programmet, inklusive Hallandslokalerna, var det totala antalet individer och taxa något högre 2004 än vid 2003 års provtagning. Antalet individer var 26 522 fördelade på 248 olika taxa vid 2004 års provtagning medan antalet var 24 832 fördelat på 231 taxa år 2003.För samtliga 33 lokaler i programmet har 335 olika taxa registrerats under perioden 2002 t.o.m. 2004.Samtliga faunadata som analyserats under året redovisas stationsvis i appendix med angivande av medelvärden och standardavvikelser. Varje art är också kategoriserad efter födostrategisk och taxonomisk tillhörighet. För varje lokal har ett sammanfattande miljökvalitetsindex (Benthic Quality Index) beräknats (Blomqvist et al. 2004 och Rosenberg et al. 2004). Detta miljöindex är framtaget för att bedöma2miljökvaliteten enligt EU: s vattendirektiv längs Sveriges kuster. BQI baseras på de på lokalen förekommande arternas känslighet eller tolerans mot miljöstörningar.Klassificeringen av arternas tolerans mot störning har beräknats ur alla tillgängliga data, från nationella och lokala program, som kunnat uppbringas från Kattegatt och Skagerrak (Blomqvist et al. 2004). Totalt har det funnits underlag för att bedöma toleransen mot störning för ca 300 allmänt förekommande arter. På bottnar djupare än 20 m längs svenska västkusten föreslås följande intervall för bedömning av miljökvaliteten på lokalen. Lokaler med BQI >16 betraktas ha en hög miljökvalitet, lokaler med BQI 16 >12 god kvalitet, 12 > 8 måttlig kvalitet, 8 > 4 fattig eller otillfredsställande kvalitet och < 4 dålig kvalitet (Rosenberg et. al. 2004).För att bedöma hur syresituationen i området har varit under året har dels data på syrehalten i bottenvattnet inhämtats från SMHI: s monitoringsprogram SHARK, dels har sedimentets redox-status analyserats vid varje lokal i samband med provtagning. Mätningar av syrehalten sker inom ramen för svensk samordnad miljöövervakning mellan Bohuskustens Vattenvårdsförbund och SMHI.

Ett av de 15 miljömålen är ett rikt odlingslandskap. Ett delmål inom detta miljömål är att senast år 2010 ska samtliga ängs- och betesmarker skötas på ett sätt att deras värden bevaras. Natura 2000 är ett nätverk som byggs upp inom EU för att skydda värdefulla naturområden som är av särskilt intresse från naturvårdssynpunkt. Flera hävdberoende habitat ingår i nätverket. Öland med dess öppna odlingslandskap är unikt och flera aktiviteter pågår för att hålla landskapet på Öland öppet. Inom LIFE projektet ”Strandängar och våtmarker i det öländska odlingslandskapet” (2000-2004) som Länsstyrelsen i Kalmar driver är ett behov att få ett mått på hotbilden för markers förbuskning. Grad av förändringen skall vara 30% skillnad eller bättre i täckningsgrad av buskar och träd. Målet är att med satellitdata kartera förändrad täckningsgrad av buskar och träd med en metod tillämpbar för hela Sverige.

Ädellövskogar är ofta skyddsvärda skogar med avseende på biologisk mångfald,kulturmiljövärden och sociala värden. Kännedomen om ädellövskogens läge,skogstyp, areal, hur pass värdefull ädellövskogen är samt trender/förändringar avoch inom ädellövskog är idag bristfälliga. Denna studie är inriktad på att ta framett underlag för att avgränsa var ädellövskogen finns genom en heltäckande,aktuell och homogen kartering baserat på satellitdata.Målet är att med aktuell satellitdata identifiera och avgränsa ädellövskog inom enstörre region i Kalmar län med en operativ metod tillämpbar för hela ädellövskogsområdeti Sverige. Karteringen skall resultera i klasserna ”säker”ädellövskog/-hagmark (enligt skogsvårdslagen) och potentiell ädellövskog/-hagmark.

Den vitryggiga hackspetten Dendrocopos leucotos, som ursprungligen förekommit över nästan hela landet, har under de senaste hundra åren blivit allt sällsyntare och finns nu, förutom i några spridda förekomster av enstaka par eller ensamma fåglar, i landet endast kvar med en fast population i nedre Dalälvsområdet mellan Avesta och Älvkarleby.

De hotade hackspettarterna har sedan 1974 varit föremål för ekologisk forskning och inventeringsarbete. I bilagda ”information om projekt hackspettars ekologi” 1976-01-18 redovisas projektets syfte och kortfattad redogörelse för arbetet under 1975 ges. Hänvisning kan också göras till tidskriften Vår Fågelvärlds första nummer 1976 där resultat av 1973 års riksinventering av gråspett och vitryggig hackspett redovisas.

Våren 1991 undersöktes de två parallella vattendragen Bällstaån och lgelbäcken med avseende på vattenkemin. Naturhistoriska Riksmuseet har ansökt hos Länsstyrelsen i Stockholms län om att göra lgelbäcken till naturreservat. De har där bl a funnit den sällsynta fisken grönling. Samtliga berörda kommuner är positiva till att skydda lgelbäcken och förslag är lagt om att göra den och. dess närmiljö till naturvårds­område. Bällstaåns avrinningsområde är mer bebyggt än lgelbäckens och åvattnet har vid tidigare undersökningar visat sig starkt förorenat. Åtgärder har vidtagits men Bällstaån är alltjämt kraftigt. förorenad. Resultatet av denna undersökning visade att båda områdena var näringsrika. lgelbäcken hade förutom högre färgtal och COD än Bällstaån, lägre syrgashalt, pH och alkalinitet, alla tecken på att bäcken innehåller en hög halt organiskt material. lgelbäckens avrinningsområde består till största delen av skog, vilket tillför sura humusämnen som sänker pH. Denna tillförsel visades även genom hög färg och högt värde på COD (ett mått på totalhalten oxiderbart organiskt material). Bällstaån hade grumligare vatten och högre konduktivitet vilket visar transport av partiklar och salter. Bällstaån hade även högre halt kväve och fosfor (alla fraktioner). Av detta kan man dra slutsatsen att Bällstaån är klart påverkad. 

Miljöövervakningsprogrammen ger oss möjligheten att övervaka hur storskaliga förändringar,såsom klimatet och försurningen, påverkar våra sjöar och vattendrag. Det nationellasötvattensprogrammets delprogram "Trendstationer sjöar" och "Trendstationer vattendrag"kan tillsammans med regionala övervakningsprogram ge en övergripande bild av dennuvarande statusen samt fungera som ett verktyg för övervakning av potentiella förändringari våra sötvattenssystem.En faktor som kan framkalla stora förändringar är den pågående klimatförändringen, vilkenbland annat innebär en högre medeltemperatur och förändrade vädersystem. Till exempelleder dessa förändringar till en förlängd växtsäsong och en snabbare nedbrytning av organisktmaterial i marken. Samtidigt kommer de kraftigare regnen att öka på vissa platser, vilketleder till att mer organiskt material sköljs ut i våra sjöar och vattendrag. Den ökade temperaturenförändrar också spelreglerna för de organismer som är anpassade för kallt vattenoch det möjliggör att nya områden kan koloniseras av arter som är anpassade för varmareklimat.Det finns även andra antroprogena störningar som påverkar våra sjöar och vattendrag, tillexempel utsläppen av svaveldioxid som låg bakom den kraftiga försurning av mark och vattensom man än idag ser konsekvenserna av. Utsläppen av svaveldioxid har sedan 80-taletminskat kraftigt och nu börjar man se en långsam återhämtning i vissa sjöar och vattendrag. För att förstå mer om hur dessa direkta och indirekta effekter av klimatförändringarna ochförsurningen påverkar våra svenska vatten har denna studie utvärderat tidsseriedata för perioderna1995-2000 och 2009-2014 från svenska sjöar och vattendrag. Samtliga sjöar och vattendrag i denna studie ingår i den nationella eller regionala miljöövervakningenoch totalt har 177 sjöar och 121 vattendragslokaler inkluderats i analyserna. Generellaförändringar mellan perioderna i vattenkemi och biologiska parametrar har studerats. Likaså om dessa förändringar skiljer sig åt beroende på sjöarnas och vattendragensstorlek, vattenfärg och alkalinitet. Slutligen har även sjöarnas och vattendragens geografiskaplacering baserat på de så kallade ekoregionerna inkluderats i utvärderingen.De kemisk-fysikaliska parametrar från sjöarna och vattendragen som har undersökts är lufttemperatur,absorbans, TOC (totalt organiskt kol), järn, sulfat, totalkväve, totalfosfor samtpH och alkalinitet. Förändringar avseende växtplankton har studerats med hjälp av parametrarnatotal biovolym (mm3/l), trofiskt planktonindex (TPI), antalet växtplanktonarteroch andelen cyanobakterier. För bottenfauna har förändringar av kvotenOligochaeta/Chironomidae analyserats.Resultaten visar att siktdjupet i de undersökta sjöarna minskar mellan perioderna. Dennaminskning i siktdjup kan kopplas till den ökning av TOC, absorbans och järn som sker parallellt.För vattendragen sker en liknande utveckling med en generell ökning i absorbans,TOC och järn. Dessa förändringar har dels en direkt koppling till klimatförändringarna genomen förlängd växtsäsong och dels en koppling till ökad nedbrytning vilket leder till mertillgängligt organiskt material. Vidare så kan förändringar i nederbörden påverka hur mycket av detta organiska material som spolas ut i vattensystemen. Dessutom så spelar denminskade sulfatdepositionen en stor roll i den ökande vattenfärgen och i förlängningensiktdjupet genom kemiska förändringar i jordlagren som leder till att mer material blir tillgängligtoch kan sköljas ut i vattnet. Den minskade mängden sulfat i sjöarna och vattendragenär den tydligaste förändringen i datamaterialet och kan direkt kopplas till en minskadsulfatdeposition, men inte till klimatförändringarna. Denna minskning syns även i pH ochalkaliniteten som båda generellt ökar mellan perioderna. Förändringen för pH och alkalinitetär dock inte lika tydlig som för sulfat. Även om trenderna är desamma i vattendragensom för sjöarna är förändringen dock inte lika tydlig i vattendragen. Orsaken är de fysiskaskillnaderna mellan vattendrag och sjöar, där vattendragen ser mycket kraftigare variationeri flöde inom och mellan år och därmed också i de undersökta variablerna.För sjöarnas närsalter sker också signifikanta förändringar mellan perioderna, kväve minskargenerellt, medan fosfor minskar eller ökar beroende på vilken sjötyp man tittar på. Förvattendragen sker inte några generella förändringar i fosfor mellan de undersökta perioderna,däremot så minskar kväve generellt även i vattendragen. Kväveminskningen kandelvis härledas direkt till den minskning i atmosfärisk deposition som skett under perioden,men åtgärder inom skogs- och jordbruket för att minska kväve- och fosforläckaget påverkarantagligen också förändringen av närsaltskoncentrationerna. Här kan en mer lokal utvärderingdär man även inkluderar olika kväveminskande åtgärder samt markanvändning ianalyserna, ge en bättre förståelse för vad som drivit förändringen i näringssalter.Bland de biologiska variabler som har kunnat undersökas så ökar antalet växtplanktonartergenerellt i sjöarna mellan perioderna, vilket kan vara en respons på den minskade försurningen.Vidare så ökar det trofiska planktonindexet mellan perioderna, vilket indikerar attsjöarna blivit näringsrikare. En möjlig förklaring kan också vara den ökade mängden TOCoch därmed en tillförsel av mer organiskt bundna närsalter. Det är dock så att även om detsker en ökning i trofiska planktonindex så visar det fortfarande inte på att det finns någrakraftiga övergödningsproblem i de undersökta sjöarna. Vidare har andelen cyanobakterieroch den totala biovolymen växtplankton inte förändrats generellt under perioden. För bottenfaunanundersöktes Oligochaeta/Chironomidae-kvoten, som ökar generellt vid övergödningför att syrgashalten blir låg och/eller den organiska belastningen hög på sjöbotten.För kvoten sker inga generella förändringar, dock sker det förändringar när sjöarna delasupp i sjötyp. Det är svårt att hitta någon generell förklaring till dessa förändringar, men lokalaoch mer ingående analyser kan möjligen hitta förklaringar till dessa förändringar i O/Ckvoten. Det saknas mycket biologiska provtagningar i det datamaterial som låg till grundför denna studie, för vattenkemin finns det till exempel ca 170 sjöar, men för biologin endastca 50 sjöar som kan inkluderas i utvärderingen. Med tanke på de stora förändringar somsker i vattenfärg och sulfatkoncentrationer så skulle övergripande analyser av både bottenfaunaoch växtplankton vara av stor betydelse för miljöövervakningen av våra sjöar ochvattendrag. Sammanfattningsvis har klimatförändringarna i form av temperaturökningar och förändradenederbördsmönster påverkat våra sjöar och vattendrag under perioden 1995-2014.Men även andra faktorer, såsom den minskande sulfatdepositionen, påverkar våra sjöar ochvattendrag. Dels direkt genom högre pH och alkalinitet, men framför allt indirekt genomförändringar i exporten av TOC och järn. I förlängningen ökar denna export brunifieringenoch tillgången på kol och närsalter för djur och växter.

Byggsektorn är idag den näst största enskilda användaren av plast efter förpackningssektorn och förbrukar 262 000 ton per år. Kartläggningen av inflödet av plast till byggsektorn som har genomförts i detta projekt visar att av de flöden som har identifierats är plaströr, isolering samt golv- och väggmattor de största produktgrupperna och de vanligast använda polymertyperna är PVC följt av PE, PP och EPS. Sannolikt är förpackningar och emballage ett stort flöde även i byggsektorn då förpackningsbranschen är den enskilt största användaren av plast i samhället. Även fukt- och väderskydd samt elinstallationer är stora flöden då det används i många applikationer, men data på exakt hur stora dessa flöden är har inte kunnat fastställas. Slutligen finns det troligtvis även en stor mängd små komponenter av plast samt produkter som inte huvudsakligen består av plast men där dess komponenter är helt eller delvis av plast.

Eftersom det saknas data om tillförd mängd för flertalet produktgrupper bör upprepade och detaljerade kartläggningar möjliggöras. Vid dessa kartläggningar bör plastförpackningar och emballage prioriteras då flödet sannolikt är stort och då klimatbesparingar kan uppnås på kort sikt eftersom produktflödet generellt sett har fungerande materialåtervinningssystem. Vidare bör man även kartlägga fukt- och väderskydd närmare då de förekommer på flera ytor i en byggnation. Slutligen bör man även undersöka elinstallationer närmare.

Kartläggningar kan göras genom att samla in data från tillverkare och branschorganisationer, men undersökningen i detta projekt visar att de inte för statistik som på ett enkelt sätt kan sammanställas. Ett annat sätt är att utgå ifrån KN-koder men det är svårt att urskilja bransch och syfte för många produktgrupper med nuvarande struktur inom KN.

Drygt 150 000 ton plastavfall uppkommer inom byggsektorn varje år. Mindre än 1 procent av detta sorteras ut i rena plastfraktioner och materialåtervinns. Istället återfinns den största andelen plast i blandade, brännbara fraktioner som energiåtervinns.

Dock är det skillnad på byggavfall och rivningsavfall och dessa bör separeras och behandlas olika. Byggavfall innehåller en stor mängd plastförpackningar samt installationsspill, främst från rör, isolering och golv med känt innehåll. Installationsspill från dessa produkter är relativt enkla att separera från varandra och därför lämpar sig plastavfall från detta avfallsflöde för materialåtervinning. När det gäller rivningsavfall, som kan innehålla plast från flera tidsperioder och icke önskvärda ämnen, är det tekniskt möjligt att materialåtervinna plast även ur detta avfallsflöde, men en balanserad diskussion måste föras om vilken klimatnytta man uppnår i förhållande till risk för att oönskade ämnen cirkuleras.

Materialåtervinningen av plast från byggprodukter är låg och det är endast en mindre del återvunnen plastråvara som används i byggprodukter. Samverkan mellan insamling och materialåtervinning av plast från byggsektorn och efterfrågan av återvunnen råvara behöver undersökas ytterligare. Bland annat lyfter tillverkarna fram hinder som att prestandakrav, där standarder inte tillåter återvunnen råvara och att definitionen av vad som är en återvunnen råvara saknas.

Nedskräpning av plast kring byggarbetsplatser bidrar till spridning av mikroplast och åtgärder som minskar risken att skräp sprids från byggarbetsplatser minskar också risken för tillskott av mikroplast i dess närmiljö. En god avfallshantering med möjligheter att stänga till avfallskärl så att inte väder och vind kan sprida skräp är en enkel och effektiv åtgärd. Med inspiration från hur man arbetar med skyddszoner kring konstgräsplaner skulle man kunna skapa en tänkt barriär kring byggarbetsplatserna som tillåter spridning av mikroplaster ”hit men inte längre” genom att installera partikelfilter i närliggande dagvattenbrunnar. Genom att utveckla nya arbetsmetoder som hindrar att damm sprids samt undvika metoder som innebär att man våttorkar, spolar av eller rengör verktyg i vatten minskar man risken för spridning av mikroplaster (och andra icke-önskade ämnen) till vattenmiljön.

Utifrån de slutsatser man kunnat dra kring byggsektorns inflöde av plastprodukter respektive avfallsflöden har ett antal förslag på styrmedel och åtgärder tagits fram. Dessa syftar till att minska klimatpåverkan från byggsektorns plastanvändning genom att öka användandet av återvunnen och biobaserad plast, öka andelen plast som materialåtervinns och minska andelen plast som förbränns. Möjligheten att kunna kartlägga både inflödet och utflödet av plast inom byggsektorn är på många sätt centralt för de åtgärder och styrmedel som föreslås. Effekterna av en planerad åtgärd eller styrmedel bör kunna uppskattas innan eventuell implementering men också för att kunna se de faktiska effekterna efteråt.

Förslag 1 Materialåtervinningscertifikat

Ett materialåtervinningscertifikat innebär att plastproducenter får certifikat utfärdade motsvarande vikten återvunnen plast som de tillverkat. En statligt reglerad kvotplikt anger hur stor del av den totala plastanvändningen som ska bestå av återvunnen plast. Certifikaten kan sedan köpas och säljas på en fri marknad, likt det elcertifikatsystem som styr mot ökad produktion av förnyelsebar energi i Sverige. Företag som inte når sin kvot får betala en kvotpliktsavgift till staten. På detta sätt skapar systemet ett ekonomiskt incitament för en ökad användning av återvunnen plast.

Förslag 2 Återvinningskrav för plast inom byggsektorn

Förslag 2 består av tre delförslag med materialåtervinningskrav specifikt mot plastprodukten inom byggsektorn. Syftet är att öka materialåtervinningen och därmed minska andelen plast som går till förbränning. Det första delförslaget omfattar insamlingskrav på installationsspill från ett antal plastflöden. Det kan skapa flera slutna kretslopp där producenter får tillbaka installationsspill från deras egna produkter. Förslaget bygger på och samverkar med de befintliga insamlingssystem som finns i dagsläget för rör, isolering och golv- och väggmattor. Det andra delförslaget är ett återvinningsmål specifikt för plast inom byggsektorn (antingen all plast eller utvalda flöden). Detta ökar fokus på plaståtervinning och ger branschen ett långsiktigt mål att arbeta mot. Det tredje delförslaget, innebär att all plast som flödar in i branschen ska vara återvinningsbar år 2030. Detta skulle sätta ökad fokus på plastinflöde och design av produkten. Likande mål finns redan för plastförpackningar.

Förslag 3 Kravställande i offentliga och privata upphandlingar

Att stärka efterfrågan är centralt för att öka andelen av återvunnen och biobaserad plast, och större privata och offentliga upphandlingar kan spela en ledande roll i att stimulera detta. Förslag 3, ställer krav på att plast som används i byggprodukter inom offentliga/privata upphandlingar ska innehålla en minimum andel återvunnen och/eller biobaserad plast. Stora upphandlingar kan ta ledningen och därigenom ge stabilitet och tid för hela byggsektorn att ställa om.

Förslag 4 Producentansvar för byggprodukter av plast

Syftet med producentansvaret är att skapa ett finansiellt incitament för att öka återvinningsgraden av en produkt genom ett differentierat avgiftssystem, samt att finansiera kostnaden för insamling och materialåtervinning av densamma. Produktansvaret existerar i nuläget för fyra produktkategorier: förpackningar, elprodukter, fordon, och däck. Förslaget att införa producentansvar i byggsektorn, antingen för alla produkter med en vis andel plast, eller gradvis införande som i första hand bör gälla för de produkter som har störst förutsättning att samlas in och återvinnas, för att därefter utökas till andra produkter efter en testperiod. Producentansvaret ska samverka med och inte ersätta befintliga frivilliga insamlingssystem för installationsspill inom byggsektorn.

Övriga åtgärder som bör undersökas vidare

• Skatt på byggprodukter: En plastskatt läggs på ett urval av byggprodukter av plast. Detta gäller både importerade produkter och produkter som har tillverkats i Sverige. Biobaserad plast och återvunnen plast får sänkta skattenivåer.
• Krav på ökad information om produkter av plast: Olika tilltag som ökar information, stöd och guide till produktval och avfallshantering för plastprodukter i byggsektorn, samt digitala loggböcker för bättre inrapportering av plastflöde.
• Förändring av arbetsmetod och beteende på byggarbetsplatser: olika initiativ som skapar beteendeförändring och ökad fokus på plast på byggarbetsplatser.
• Förbjuda tillsatser av mikroplast i byggproduktioner: bygger vidare på liknande förbud för tillsatser av mikroplast i kosmetiska ”rinse-off” produkter.

Oavsett vilka styrmedel eller åtgärder som drivs igenom i framtiden så är det viktigt med transparens och långsiktighet så att man ger branschen tid att ställa om.

THE ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY IS TASKED WITH REGULARLY CONDUCTING evaluations of the progress being made towards the 16 Swedish environmental quality objectives and the generational goal. The in-depth evaluation for 2015 will provide a basis for:

• The government’s policies and priorities

• Public debate

• The planning and development of work relating to the environment by government

agencies

• Dialogue between stakeholders

As a basis for the 2015 evaluation, certain aspects of the overarching analysis were carried out within the framework of three selected focus areas:

• Environmental and climate-related efforts of the business sector

• Sustainable consumption

• Sustainable urban development

This report summarises the work being carried out within the framework of the focus area Sustainable consumption. By placing the spotlight on consumers in the transition, we highlight how different stakeholders in society can contribute to more environmentally compatible consumer behaviour and analyse how policies and instruments can incentivise environmentally sustainable choices and behaviour.

This report has been prepared by the Environmental Protection Agency’s experts, working closely with a working group consisting of representatives of the Energy Agency, Public Health Agency, Agency for Marine and Water Management, Chemicals Agency, Consumer Agency, Royal Institute of Technology (KTH), National Food Administration, Society for Nature Conservation, County Administration Board of Gotland, RUS - Regional Development & Cooperation within the environmental objectives system, Forest Industries Federation, Trade Federation, Consumers’ Association and Region Västra Götaland. The Agency for Growth Policy Analysis and the County Administrative Board of Dalarna also contributed to the work. The Environmental Protection Agency is responsible for the content of the report.

The Agency would like to thank all the contributors for their commitment and contributions to this synthesis report. Eva Ahlner (project leader for the focus area ‘Sustainable consumption’) and Annica Carlsson (Section for Instruments, Natural Resources and Ecocycles) were responsible for writing this report.

Stockholm, October 2015

Björn Risinger

Director General

Flodkräftan (Astacus astacus) är en rödlistad art som är hotad inom hela sitt naturliga utbredningsområde i Sverige. Det är framförallt kräftpesten som står för det största hotet då den kan slå ut hela flodkräftsbestånd om den når ett vattendrag. Kräftpestsvampen sprids i huvudsak med den amerikanska signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) som breder ut sig allt mer över landet.Under 2002 genomfördes ett provfiske i ett urval sjöar där man förväntade sig en flodkräftsförekomst. Dessutom sammanställdes samtliga utsättningstillstånd som tillsammans med provfisket skulle ge en bild över den totala kräftförekomsten i Hallands län. Det visade sig att signalkräftan helt klart dominerar och ökar allt mer i antal på bekostnad av flodkräftan. För att försöka bevara de få flodkräftslokaler som trots allt finns har förlsag till skydssområdetn tagits fram. I Hallands län blev det endast fem stycken och bara i tre av dessa bedöms flodkräftorna ha goda möjligheter att klara sig på lång sikt.

Tanken är att rapporten, liksom återstående delar av projektet, ska kunna bidra med underlag inför framtida planering av friluftsliv i tätorter. Studien belyser också friluftsfrågornas hantering i den fysiska planeringen och ser hur mål och intentioner på friluftslivets områdehar omsatts i handling. Järvafältets naturreservat med omgivningar har valts som utgångspunkt för studien.

Syftet med rapporten är att visa hur friluftsplanering kan ingå som en naturlig del i den fysiska planeringen. Järvafältet har valts som studieexempel såsom exempel på att tätortsnära friluftsområde. Rapporten ger bl.a. åtgärdsförslag på hur man kan utveckla förutsättningarna för friluftsliv i naturreservaten.

Sommaren 1997 inventerades fladdermusfaunan på Gotland inkl. Fårö (22 juli-2 augusti) och Gotska sandön (1-4 juni). Använd metod var artkartering och linjetaxering. Dessutom kunde åtskilliga kolonier i hus kontrolleras genom att upprop spreds i tidningar. Insatsen 1997 gjordes mer omfattande än vad som krävs i en fortlöpande övervakning, detta för att lägga en bättre grund för kommande års inventeringar, tex. i fråga om val av lokaler och linjetaxeringsrutter. Totalt observerades under inventeringen 1524 fladdermöss fördelade på 10 arter. Den dominerande arten var nordisk fladdermus vilken utgjorde 60 % av observationerna och förekom på 85 % av de undersökta lokalerna.

Gotlands fladdermusfauna har inventerats 4 gånger, 1980-81, 1993, 1997 och 2005. Detta är rapporten från 2005 års inventering. Artkartering utfördes på 139 lokaler och linjetaxering med bil omfattade 788 km av vägnätet. Sammanlagt 1860 fladdermöss observerades, 975 vid lokalerna och 885 vid linjetaxeringen. 12 olika arter anträffades under 2005 och därmed är det nu totalt 14 arter påvisade på Gotland. Tre av dessa har troligen inte reproducerande populationer på ön. Den vanligaste arten, nordisk fladdermus, observerades med 1284 individer och var närvarande vid 75% av alla artkarterade lokaler och vid linjetaxeringen räknades i medeltal 11 individer/km, vilket är mycket mer än vad som är normalt på fastlandet. Populationen tycks vara stabil. Trollfladdermus observerades med några få individer på en lokal 1980 och har sedan dess ökat gradvis. Under 2005 observerades 89 individer på 39 platser. Den är nu väl spridd över ön och flera kolonier påvisades. Myotis-arterna är vanligare på Gotland än vad de vanligen är på fastlandet. En möjlig förklaring är att Gotland saknar populationer av dvärgfladdermus, en situation som även råder på Bornholm. Barbastell som tidigare endast var funnen på sydligaste Gotland hittades nu även på norra Gotland. Från naturvårdssynpunkt är läget för fladdermössen ungefär som tidigare. Det finns dock klart negativa faktorer som kräver ökad uppmärksamhet. Skogs- och utmarksbete av kor och hästar avvecklas och leder till försämrade vegetationsstrukturer och sämre insekttillgång för fladdermössen. Vid skötsel av ängen och lövskog är det vanligt att man öppnar för mycket och inte bevarar de täta partier av hässlen och fullskiktade lövbestånd som är värdefulla för flera arter t.ex. fransfladdermus. Placering av nya vindkraftverk sker ofta utan tillräcklig hänsyn till viktiga födosöksbiotoper för fladdermöss.

Barbastell (Barbastella barbastellus) finns sällsynt i södra Sverige upp till Östergötland och Västergötland och med enstaka fynd norr därom. Barbastellen har i norr de flesta kolonierna i byarinnehålla en artrikedom i träd-, busk- och fältskikten. Hoten i norr är först och främst att mycket avtill att mer bevara åldrande lövträdsbestånd. De föreslagna åtgärderna inriktas huvudsakligen på att återskapa och sköta värdefulla livsmiljöer. 

Fladdermusfaunan på Gotland har tidigare undersökts fyra gånger, 1980-81, 1993, 1997 och 2005. Därtill har fladdermössens beteenden vid vindkraftverk och under migrationen studerats på Gotland flera år på 2000-talet. För att fladdermusprojektet inom LifeELMIAS, Gotland 2014, som omfattade tio Natura 2000-områden, skulle kunna jämföras med de tidigare inventeringarna bestämde vi i samråd med Länsstyrelsen att komplettera med linjetaxeringar och artkarteringar i flera för faunan värdefulla områden. Hela materialet från alla undersökningarna skulle då kunna användas med syftet övervakning, dvs. för att påvisa förändringar i faunan och beskriva arternas status.

Under juli 2014 då det huvudsakliga arbetet ägnades åt Natura 2000-områdena kunde vi påbörja linjetaxeringarna på natten sedan artkarteringen i de utvalda områdena avslutats. Under augusti gjordes artkartering i områden som vid tidigare inventeringar visat sig artrika eller på annat sätt var intressanta. Från dessa gjordes då också linjetaxeringar efter avslutade artkarteringar. Hela materialet från 2014 baseras på 7291 observationer av fladdermöss.

Förslag om ändrade svenska artnamn på fladdermöss som publicerats under arbetet med denna artikel (de Jong m.fl. 2015) gör att vi i avsnittet om arternas status tillfogat de ändrade nya namnen inom parentes efter de gamla namnen.

A pilot study 2002-2003 at turbines on land showed that certain locations in the landscape could explain some of the casualty risks and the main reasons for collisions were found. During the 2005 introductory studies and in the project 2006 on bats in offshore areas in Kalmarsund we could confirm earlier known flyways from coastal points and found an extensive activity of passing migrants but also of resident species coming from various directions to areas with an abundance of insects. Observations were made at Utgrunden and Yttre Stengrund in Kalmarsund in the Baltic Sea and in Öresund between Sweden and Denmark. The observers onboard the boats and at the coastal points where bats take off used ultrasound detectors, strong portable spotlights and at special times also thermal camera. Boxes for automatic recording of bats were used on land, were placed on the turbines, and on the boat's cap. These methods resulted in a total of 12 354 observations of bats, 3 830 over the sea and 8 524 on land. Bats fly over the sea in winds up to about 10 m/s, a major part of the activity took place at wind speeds less than 5 m/s. Bats of 10 species were observed on the open sea and all of them were foraging at suitable weather conditions, which means calm weather or light breeze. The bats did not avoid the turbines. On the contrary they stayed for shorter or longer periods hunting close to the windmills because of the accumulation of flying insects. Hunting close to the blades was observed, why the risk of colliding might be comparable to land-based turbines. Bats also used wind turbines for resting. 

Insects were collected at places and times when bats were observed feeding. Chironomids were dominating, but we also found many other flying species of other insect groups. Insects, but probably also crustaceans, were caught by bats in the water surface. Some terrestrial species occurred among the insects and spiders that were drifting in the air. At times we suppose that their origin was in the Baltic Republics or Russia. It was earlier completely unknown that many bat species, migratory and non-migratory, regularly use this food resource on the open sea far from the coasts in the late summer and early autumn. 

With radar on Utgrunden's lighthouse data on movements of the largest bat species, mainly Nyctalus noctula, could be studied. This gave data on flyways, directions, movement patterns when foraging, especially near the turbines. With the radar it was possible to measure altitude and the results showed that almost all activity took place below 40 m above sea level, while only a few cases of higher flight was recorded. Observations from boat showed that altitude was very variable according to the available insects. Bats were seen hunting from the water surface up to the upper part of the windmills. 

Need of further research and developing methods is discussed in the report. An updated risk assessment is presented. A standpoint today is that areas with concentrated flyways and foraging habitats with an abundance of flying insects must be very carefully examined if new windmills are planned. The collision risk at offshore wind power parks is impossible to study as long as there are no such parks. Investigations on bats needed for environmental impact assessments are suggested. 

To minimize the casualty risks at existing turbines further research is needed. Some measures to take have been discussed. In certain cases it is probably most effective to move a turbine a relative short distance because of the sometimes short edges of the flyways and also the insect rich habitats. Another method is to stop the turbine during periods of high risk. Because the accumulation of insects is the reason for bats hunting close to the blades methods to reduce the amount of flying insects at the turbines would be of interest. Methods to keep the bats away from the turbines do not exist and some such ideas might also have negative effects on other animals and also on humans.