Föreliggande rapport presenterar och utvärderar resultaten från övervakning av fiskfaunan i 25 kustvattendrag i Stockholms län åren 2002-2014. Undersökningarna har bedrivits med elfiske på 2-6 lokaler i respektive vattendrag. Sju vattendrag har undersökts årligen och övriga med olika intervall under perioden. Syftet med undersökningarna är dels att övervaka bestånden av havsöring, men även övriga arter och därmed ge underlag för bedömning av biologisk mångfald och ekologisk status.

Vattendragen är relativt små eftersom flertalet, 20 stycken, har ett avrinningsområde under 100 km². Det motsvarar en vattendragsbredd av 3,5 m. Det största vattendraget, Skeboån i Norrtälje kommun, har ett avrinningsområde på 483 km². Avrinningsområdena domineras i genomsnitt av skog (70,8 %), med måttlig andel jordbruksmark (15,3 %) och relativt stor andel tätort (7,2 %).

Totalt 20 fiskarter fångades, ca 44 % av Sveriges fiskfauna i sötvatten. Vanligaste art var gädda som fångats i 92 % av vattendragen, därnäst öring (88 %), abborre (80 %) och mört (68 %). Stora och sjörika vattendrag hade fler arter. Arter som mört, benlöja, björkna och gers var vanliga i sjörika vattendrag, medan småspigg och storspigg förekom i små vattendrag utan sjöar. Ovanligaste arterna var braxen, gös, karp, ruda och vimma som vardera bara fångades i ett vattendrag. 

Det totala antalet arter som fångats under perioden i vattendragen avtog logaritmiskt över tid. Det skulle i genomsnitt krävas 13 års undersökningar för att teoretiskt fånga ytterligare en art i vattendragen. Med andra ord har undersökningarna genomförts så att en god bild av fångstbara arter erhållits. Ett antal arter går dock inte att fånga med elfiske sommartid, t ex id.

Tre av sex rödlistade fiskarter i sötvatten fångades, nämligen lake, vimma och ål. Den senare minskade signifikant i förekomst under perioden. Främmande arter var mycket ovanliga och utgjordes av regnbåge som fångades vid 0,5 % av elfisketillfällena, vilket är betydligt under genomsnittet för motsvarande vattendrag på övriga ostkusten.

Biologisk mångfald är inte bara arter utan även miljöns habitat. Som ett mått på habitaten undersöktes mängden död ved i vattendragen samt hur de beskuggades av omgivande skog och buskar. I jämförelse med motsvarande vattendrag på ostkusten var mängden död ved och beskuggningen hög vilket bidrar till en god miljö.

Den ekologiska statusen, ett mått på miljöns tillstånd, var hög eller åtminstone god i nio av vattendragen utgående från fiskdata. Statusen förbättrades dessutom svagt över tid. Ett antal vattendrag hade dock otillfredsställande (åtta vatten) eller dålig status (två vatten). Statusen var svår att skatta på grund av variationer i skattningen nära sjöar och lokaler inom en km från en sjö kanske bör undantas vid bedömningar med hjälp av fiskfaunan. I alla fall om öringbestånden på platsen är svaga.

Förekomsten av öring i undersökta vattendrag hade inte förändrats under perioden. På lokaler med goda habitat, mycket död ved och med lägre andel sjöar i avrinningsområdet var förekomsten av öring högre. "Trout habitat score" (THS, ett mått på hur bra lokalens habitat är för öring) beräknades i en skala 0-12 där högre värden innebär bättre habitat. Både förekomst och täthet av öring följde THS. På lokaler med höga värden på THS (9 eller högre) undersöktes varför vissa lokaler ändock saknade öring. Den gemensamma faktorn var stor längd sjö i vattendraget nedströms på väg till havet. Det kan innebära att havsöring har svårt att vandra ned- och uppströms genom sjöar, troligen på grund av risken att råka ut för rovfisk som gädda, gös och stora abborrar. Resultatet innebär att man kan styra restaureringsåtgärder för öring till vattensystem med bra förutsättningar för arten.

Tillväxten hos öringungar skilde starkt mellan vattendrag och var korrelerad till vattendragets näringsstatus. Storleken på årsungar kan därmed indirekt vara ett mått på näringsrikedomen.

Tätheten av öring, dvs mängden per ytenhet, var i paritet med förväntade värden vid jämförelse med liknande vattendrag på ostkusten och runt hela Östersjön. Vid jämförelsen tas hänsyn till varje lokals bredd, habitatstatus och klimatiska förhållanden. Tio (nio beroende på analysmetod) av vattendragen hade goda/höga tätheter, sju (åtta) hade låga, tre mycket låga och fem extremt låga tätheter.

Sammanfattningsvis är övervakningsprogrammet väl designat för att följa öringbestånden och övrig fiskfauna i de sju vattendrag som undersöks årligen. För övervakning av ekologisk status kan det krävas att vattendragens habitat karteras, så kallad biotopkartering, för att få ett mer representativt urval av lokaler som följs med längre intervall.