I denna rapport redovisas den inledande dokumentationen av Mannavuoma, en palsmyr

strax utanför Karesuando som tillsammans med sju andra myrar avses ingå i ett

övervakningsprogram för svenska palsmyrar. Bakgrunden till detta program är palsmyrarnas

stora värde från naturvårdssynpunkt och det hot mot palsarnas existens – genom att deras

kärna av ständig tjäle riskerar att smälta bort – som pågående klimatförändringar innebär.

En inledande dokumentation av här presenterat slag är det första steget i övervakningen av

de områden som ingår i programmet. Mannavuoma är en välavgränsad palsmyr som ligger i

ett större våtmarkskomplex med samma namn. Dokumentationen omfattar en beskrivning

av palsmyrens natur (morfologi, hydrologi, vegetation, fågelliv m.m.) med inriktning på

dagens förhållanden men i möjligaste mån inkluderande också den tidigare utvecklingen.

Fokus ligger på faktorer som har påverkat palsarnas status fram till dagens situation och kan

påverka deras bevarande framöver.

Dokumentationen bygger på litteratur, flygbilder, en laserbaserad höjdmodell och

fältstudier. Situationen på 1960-talet har rekonstruerats med hjälp av en vetenskaplig

avhandling från 1970 och flygbilder från 1961. Beskrivningen av dagens situation baseras på

höjdmodellen, flygbilder från 2010 och iakttagelser i fält.

Situationen på 1960-talet redovisas i form av en karta över palsförekomsten och två

transekter över palsmyrens centrala delar. Den totala ytan av palsarna uppgick till 1,59 ha.

Enligt en grov och osäker uppskattning uppgick palsarnas totala volym till 21 800 m³.

Stora förändringar hade inträffat 2010. En ny palskarta visar att palsarna har minskat i areal

eller försvunnit helt. Sammanhängande palskomplex har splittrats upp i fristående mindre

enheter. Palsarean uppgår nu till 0,76 ha. Transekterna visar att återstående palsar över lag

har minskat i höjd. Enligt en uppskattning (betydligt säkrare än den för 1960-talet tack vare

höjdmodellen) är den totala palsvolymen 6460 m³.

Trots osäkerheten om den exakta situationen på 1960-talet är det uppenbart att en

omfattande nedbrytning av palsarna i Mannavuoma har ägt rum sedan dess. Denna har till

betydande del skett genom att palsöverytor på bred front har sjunkit ihop till följd av att den

underliggande tjälen helt eller delvis har smält. Den i andra palsmyrar vanligt förekommande

nedbrytningen från sidorna har här spelat en mindre roll. I samma riktning pekar den för

palsar i Sverige ovanligt djupt liggande övre tjälgränsen (ofta > 75 cm under palsöverytan i

mitten av augusti).

Det saknas underlag för att uppskatta eventuella variationer i nedbrytningsintensiteten

under den aktuella perioden. Oavsett hur det förhåller sig i detta avseende befinner sig

palsarna i en uttalat negativ utvecklingsfas. Situationen har inte förbättrats av att

årsmedeltemperaturen i Karesuando under de två senaste decennierna har legat över den

nivå som anses utgöra gräns för utbredningen av palsar i Sverige.