Tre arter skalbaggar inom Åtgärdsprogrammet för skalbaggar på äldre död tallved hittades och deras förekomst kan betecknas som stabil för raggbock och något osäker för skrovlig flatbagge och hårig blombock. Samtliga dessa tre arter och otaliga av de andra hotade arterna knutna till den gamla tallskogen skulle gynnas kraftigt av naturvårdsbränning. Svartoxe är uppgiven från Gotska Sandön på 1940-talet men kunde inte återfinnas i denna inventering. Sexfläckig blombock hittades inte i denna inventering men finns på ön av gnagspår att döma. Det är dock bekymmersamt att finna att en ekstock som fanns i Kapellänget 2007 nu var bortstädad. Likaså var det bekymmersamt att se rester av uppsågade mulmekar i en vedhög i fyrbyn. Totalt sju mulmekar undersöktes med hjälp av sållning av mulm och artbestämning av skalbaggsfragment och klokrypare. Rötträklokrypare hittades som ny art för Gotska Sandön. I övrigt var skalbaggsfaunan i mulmekarna inte så artrik som på fastlandet. Fynden av tungticka (ny för ön), svartspetsad rödrock och avlång flatbagge var dock mycket glädjande. Vi vet sedan tidigare att t ex även ädelguldbagge finns i ekarna (fynd 2007). Aspskogarna är mycket artrika och i denna inventering hittades t ex stor aspbarkskinnbagge och stor aspticka. Naturen på Gotska Sandön är sedan årtusenden präglad av bränder och stormar och de hotade arter som lever i tallskogen och i sanddynerna är beroende av att denna dynamik får fortsätta. Rådande skötselregim ”fri utveckling med bekämpande av brand och bibehållandet av igenplanterade/igenväxande dyner” missgynnar det stora antal hotade arter som har haft goda populationer och som i flera fall i Norden är exklusiva för Gotska Sandön. Det är författarens förhoppning att Länsstyrelsen och Naturvårdsverket vid den kommande revideringen av skötselplanen skapar en referensgrupp med artexperter och skogsekologer som kan vara med och diskutera den kommande skötselplanen för nationalparken ur ett art och ekosystemperspektiv