För att stoppa utdöendet av naturliga vilda biarter i Sverige har Naturvårdsverket fastställt flera åtgärdsprogram. Ett har syftet att vägleda länsvisa insatser 2010 – 2014 för arterna stortapetserarbi Megachile lagopoda och dess boparasit thomsonkägelbi Coelioxys obtusispina. Föreliggande inventeringsrapport ger en programavslutande bedömning av bevarandestatus 2014 hos de två målarterna i Gotlands län.

En inventering samt utvärdering av eventuell förändring i bevarandestatus hos 47 lokala gotländska populationer under 2006 – 2014 redovisas. År 2006 hade stortapetserarbi setts på 43 av lokalerna och thomsonkägelbi på 17. År 2014 sågs de på 39 respektive 5. De totalt 8 på vilka stortapetserarbi inte återsågs 2014 bedömdes ändå utifrån sina kvalitativa egenskaper kunna utgöra habitat. Det låga antalet lokaler som thomsonkägelbi återsågs på var sannolikt inte direkt jämförbart med 2006 beroende på att ogynnsamt väder under försäsongen 2014 orsakat relativt sen fenologisk utveckling, framkomst och flygtid.

Bedömning: Få, kanske ingen, av 2006 års 43 aktiva lokaler saknar stortapetserarbi 2014 men arten och även dess boparasit thomsonkägelbi återfanns på färre lokaler (och i färre individer) och har sannolikt aningen sänkt, dvs. aningen mindre gynnsam, bevarandestatus i Gotlands län 2014 jämfört med 2006.

Konstans och förändring i de 47 populationernas status uppvisar tydliga mönster. Totalt 26 (55 %) har likvärdig status som 2006 tack vare att deras lokaler har omärkliga eller små förändringar. Övriga 21 (45 %) har påtaglig förändring, varav 17 (36 %) med tydligt sänkt och 4 (9 %) med tydligt höjd status. Populationerna med sänkt status utgörs av 10 med svagt och 7 med starkt sänkt status, medan de med höjd utgörs av 3 med svagt och 1 med starkt höjd status. Samtidigt är de studerade populationerna geografiskt fördelade 3, 23 och 21 mellan södra, mittre och norra tredjedelen av Gotland, respektive. I dessa har 1, 9 och 16 likvärdig status medan 1, 12 och 4 sänkt status. Samtidigt domineras den mittre tredjedelens 23 lokaler av två kluster, 13 på öns västra sida inom 5 km från Visby stad och 7 i grustäkter på öns östra del.

Bedömning: De flesta populationerna har en likvärdig status som 2006 men bland de som har förändrad status är det fyra gånger fler som har en negativ än en positiv förändring. De allra flesta med likvärdig status återfinns på öns norra tredjedel som mer sällan och i mindre utsträckning utsätts för markant ändrad markanvändning. De flesta populationer med sänkt status finns på öns mittre tredjedel där de har påverkats negativt av ändrad markanvändning antingen i centralorten Visby stad med omnejd på västra sidan eller i grustäkter på östra sidan.

Av de 47 populationerna har 40 (85 %) antropogena (= av människan orsakade) habitat medan resterande 7 (15 %) har naturliga habitat av strandmark eller klintäng. Av populationer i antropogena habitat har 20 statusförändring medan av de i naturliga habitat högst 1 (enda fallet otydligt). Av antropogena habitat utgör 15 gamla eller aktiva täktområden, 7 vägkantsmark, 7 övningsmark för sport eller militär, 6 industrimark och 5 lantbruksmark. Samtidigt är respektive antal populationer med sänkt status 7, 1, 2, 2 och 4. Av de 13 främsta lokalerna (”kärnlokalerna”) med samförekomst av båda arterna 2006, befanns 5 förekomster ha svagt sänkt och 3 starkt sänkt status 2014. Samtliga 8 är resultatet av antropogena habitatförsämringar.

Bedömning: Påtaglig statusförändring inträffar praktiskt taget uteslutande för populationer i antropogena habitat, medan någon statusförändring är knappt märkbar i naturliga habitat. Täkter och lantbruksmark uppvisar flest förändrade habitat och den direkta orsaken till att populationer där har sänkt status är ändrad användning eller skötsel av mark. Kärnlokaler med antropogena habitat uppvisar ofta populationer med sänkt status som ett resultat av plötsligt och drastiskt ändrad markanvändning.

Grundorsakerna till sänkt bevarandestatus hos många populationer 2006 – 2014 (och trend bakåt troligen till ca 1970) är dels en förändrad markanvändning för fortsatta inkomster (f.a. från skogsbruk), men dels också okunskap, slentrian och ignorans (f.a. klippning av födoblommor, användning av krossgrus som ytmaterial). De ingrepp och metoder som utrotar är avplaning av kvarblivna täktstrukturer (”återställning”), återbeskogning, klippning av blomrika vägkanter och av grönytor och marginalmark i bebyggelse, samt spridning av krossgrus på ytor i bebyggelse och längs infrastruktur. Även exploatering av örtrik mark för byggnation, gräsmattor m.m., eller för honungsproduktion med honungsbin som konkurrerar med vildbina gör ekologisk hållbarhet alltmer avlägsen. Ett allmänt ökande oerhört hot mot Gotland är vresrosens invasion. Pestväxten förstör allra först öns genuina strandmiljöer – målarternas naturliga habitat.

Bedömning: Storbilden idag jämfört med på 1970-talet är att antropocentrisk behandling av livsmiljön minskar vildbinas födoresurser, bomöjligheter och överlevnad.

Målarterna och andra vildbin uppnår KRAFTIGT HÖJD BEVARANDESTATUS på Gotland om miljöansvariga:

1. Designerar 15 av täkterna som miljötäkt med enkel skötsel för boplatser och födoblommor.

2. Designerar 19 av vägmarkerna som hänsynskrävande blomrik vägkant med klippning tidigast 1 september.

3. Förstärker 12 av lokalerna med ekoplantering av främst födoblomman väddklint.

4. Avtalar med lokala biodlarna att inte ställa kupor med honungsbin närmare än 2 km från naturreservat.

5. Utvecklar marginalmarken i bebyggelse med ekologisk skötsel som gynnar gotländska örtblommor.

6. Inför miljöpraxis om minimal ytlig användning av krossgrus (vid infrastruktur, bebyggelse osv.).

7. Utrotar vresros genom beslutsam kampanj som berör alla markägare, såväl offentliga som privata.