Under perioden 1963-2013 har fem kustfågelarter invandrat till ön och etablerat livskraftiga bestånd - grågås, vitkindad gås, storskarv, sillgrissla och tordmule. Mellan åren 1937 och 1962 invandrade tre arter - knölsvan, silltrut och skrattmås. Därmed har antalet häckande arter ökat från 11 till 19. Detta är den kanske mest dramatiska förändringen under studieperioden. Därtill kommer några arter som häckar i mycket litet antal eller inte ens årsvisst. Inga arter har försvunnit under perioden 1963-2013 och inte heller under föregående period.

Den gångna 50-årsperioden kännetecknas av stora numerära förändringar i flera arters bestånd. De antalsmässigt dominanta arterna ejder, gråtrut och havstrut genomgick alla tre en tydlig ökning under början av perioden, men har sedan minskat påtagligt - för gråtrut och ejder med en hastighet som är anmärkningsvärt hög. Under samma tid har flera av de nyinvandrade arterna ökat i numerär – vitkindad gås och storskarv har ökat rekordsnabbt, medan stammen av grågås ökat måttligt. Bland alkfåglarna har både sillgrissla och tordmule, efter invandring under perioden, ökat och är nu väletablerade, dock med en mycket begränsad geografisk utbredning på ön. Tobisgrisslan har fördubblat sitt antal och finns spridd längs öns stränder. Gravand och strandskata förekommer i till synes stabila bestånd. Bland övriga arters utveckling kan silltrutens och större strandpiparens sentida ökning nämnas. Av resterande arter är några lågprioriterade under inventeringarna eller förekommer i så låga numerärer att beståndsförändringar i praktiken inte kan bedömas utifrån tillgängliga data.

Under det gångna halvseklet har en påtaglig omfördelning skett av flera arters bestånd. Ett par täta förekomster av ejder på huvudön har i det närmaste försvunnit och under senare år har allt fler ejderhonor valt de yttre skären. Tordmulen försökte inledningsvis etablera sig på huvudön men finns nu huvudsakligen på ett av de yttre skären. Även för tobisgrisslan har de yttre skären fått allt större betydelse i sen tid. För havstrutens och storskarvens häckning har de yttre skären hela tiden varit dominerande.

Mård har förekommit på huvudön troligen redan från och med 1982, men definitivt åtminstone sedan 1989 och tidvis varit talrik. Dess predation, främst på kustfåglarnas ägg, ungar och vuxna fåglar, antas vara den viktigaste förklaringen till de registrerade förändringarna i ejderns, tordmulens och tobisgrisslans omfördelning från huvudön till de yttre skären på ön. Storskarvarnas, sillgrisslornas och vitkindade gässens preferens för de yttre skären kan också i hög grad anses vara en effekt av mårdens närvaro på huvudön. Vid några tillfällen har mårddjur (mård utifrån vad vi nu vet) även besökt de yttre skären under häckningstid och åtminstone vid ett tillfälle dödat ett betydande antal sillgrisslor, men detta tycks inte haft någon långtgående effekt på beståndens storlek. Det är sannolikt att den bedrivna fångsten av mård påtagligt har minskat risken för utvandring till de yttre skären. Först från och med 2012 finns säkra belägg för att mink uppträtt på ön.

Såväl ur ett skånskt som ur ett Västkustperspektiv är det angeläget att inventeringen av flera kustfågelarter på Hallands Väderö fortsätter. Ett program för fortsatt övervakning bör tas fram och däri bör även ingå årlig kontroll av fyrfota rovdjur före häckningen på våren såväl på huvudön som på de yttre skären.