Sandödlan (Lacerta agilis) inventerades i 17 områden och på totalt 75 lokaler i Jönköpings län under 20 dagar mellan 10-17/7, 24-31/7 och 13-24/8 2003. Avsikten var att kartlägga den aktuella förekomsten av sandödla och potentiella sandödlehabitat i länet, som ett led i Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för artens bevarande i Sverige. Inventeringen utfördes genom att 1) utifrån jordartskartor urskilja större sandområden, framförallt sådana som utgjordes av is-älvsavlagringar, 2) på topografiska kartor lokalisera sand- och grustag och större kraftledningar, främst inom dessa områden, och 3) besöka alla lokaler i fält. Därtill besöktes lokaler som sandödlor rapporterats ifrån. Totalt har sandödlan rapporterats från 18 lokaler mellan 1894 och 2002. Av dessa besöktes 11. De övriga sju lokalerna besöktes ej på grund av alltför vaga lägesbeskrivningar. Mer information om några av dem hittades dock efter fältperiodens avslutande. Av de 11 besökta lokalerna kunde sandödlor påträffas på bara två, men de tros även finnas kvar på ytterligare en lokal (preliminärt 73 % utdöenden). Elva helt nya lokaler med sandödlor hittades under inventeringen. Även om spridningsvägar inte finns mellan alla lokalerna inom respektive område i dag har de förmodligen tidigare hängt samman i större nätverk. I länet finns alltså sandödlan i dag på åtminstone 13 säkra lokaler, och troligen på ytterligare minst två. Alla lokaler med sandödlor ligger i den västra delen av länet, inom de större sandområdena med framförallt isälvsavlagringar. I östra delen hittades nästan inga lämpliga lokaler. Här finns inga större sammanhängande sandområden och skogarna är tätare och mer grandominerade. Ytterligare inventering av främst den västra delen är önskvärd för att påvisa eventuella populationer i anslutning till de hittills dokumenterade lokalerna och på några tidigare rapporterade lokaler som ej besöktes vid denna inventering. Trots att många nya lokaler hittats under inventeringen är det föga troligt att sandödlans utbredning i länet ökat. Arten kan ha funnits i anslutning till de nyupptäckta lokalerna tidigare utan att dessa dokumenterats. I övriga Sverige där inventeringar gjorts har trenden varit nedåtgående, och minskningen är förmodligen sammanhängande med framförallt förändringarna i skogsbruket under 1900-talet. De har inneburit tätare skogar och brist på öppna sandytor, och därmed minskning av sandödlornas habitat. Skötselåtgärder i form av avverkning av skuggande trädbestånd och framskrapning av öppen sand måste i några fall ske kontinuerligt i och i anslutning till kvarvarande sandödlehabitat. De sandiga hedtallskogarnas fuktighetsgrad i Jönköpings län tycks vara friskare än inom motsvarande sandområden längre norrut i Sverige där sandödlan förekommer, till exempel i Värmland. Det innebär att öppna områden växer igen snabbare, och sandödlorna i Jönköping är i stor utsträckning beroende av de öppna miljöer som skapats i sand- och grustag och kraftledningsgator. Innan den verksamheten kom igång var förmodligen skogsbete och avverkningar viktiga faktorer för att hålla skogarna öppna, kombinerat med frekventa bränder. Förutom sandödlan är ett stort antal andra rödlistade arter, till exempel nattskärra, mosippa och många arter av insekter, beroende av liknande miljöer. En lämplig åtgärd för att öka överlevnadsmöjligheten för alla dessa arter vore att upphöra med konventionell efterbehandling av färdigbrukade grus- och sandtäkter, och i stället aktivt hålla dessa öppna för biologisk mångfald.