Under sensommaren 1998 gjordes en biotopinventering av Emåns vattensystem där en rad parametrar noterades, bl a gjordes en bedömning av samtliga påträffade vandringshinder för fisk i vattendragen. Totalt beskrevs 252 st vandringshinder varav merparten (90%) var artificiella. För ålyngel (<30 cm) var 116 st definitiva vandringshinder, 106 st partiella och 30 st passerbara. Motsvarande siffror för vuxen ål var 142 st definitiva, 84 st partiella och 26 st passerbara. Flertalet av de naturliga vandringshindren var partiella eller passerbara för ål. Skaderisk för ål vid nedströmspassage förbi vandringshindren förelåg vid 40 st (16%). Vidare noterades 4 st ålyngelledare varav 1 var i drift, samt 2 st troligen avställda ålyngelsamlare. Ålkistor/fiskfällor ännu i bruk noterades i Sällevadsån, Solgenån och på flera platser i Nötån medan raserade ålkistor fanns på ytterligare 7 lokaler. Vid 7 st vandringshinder där fiskvägar uppförts, utan särskilda konstruktioner för att underlätta ålpassage, var 4 st hinder fortfarande definitiva eller partiella hinder för ål (3 st bassängtrappor och 1 st denilränna) medan 3 st vandringshinder där omlöp anlagts var passerbara. Resultatet av karteringen av vandringshinder för ål, är främst tänkt att användas som underlag vid planering av kompensationsåtgärder för ål, såsom utsättningar mm, i Emåns vattensystem. Materialet kan också användas för att bedöma vilka effekter åtgärder för att underlätta ålvandring kan förväntas få. Utvecklingen för ål i Emån har varit negativ. Från att i äldre tider ha funnits i så gott som hela vattensystemet, undantaget Vetlandagrenen av Emån där ett naturligt vandringshinder av allt att döma begränsade utbredningen, finns nu endast restbestånd kvar. I inventeringar av vandringshinder gjorda kring 1950-talet beskrevs ett drygt 100-tal vandringshinder i Emåns vattensystem. Skyldigheter om ålyngelledare och ålyngelsamlare medförde dock att ål ännu fanns i stora delar av vattensystemet. Från mitten på seklet och framåt har ålbestånden minskat kraftigt, en utveckling som dock gäller i fler vattensystem än Emån. I takt med att signalkräfta etablerades i allt fler vattendrag i Emån uppstod en intressekonflikt mot ålen. Fiskeriverket rekommenderade år 1976 att ålutsättningar endast skulle tillåtas i kustnära vatten i Emåns vattensystem, pga av prioritering av kräfta. Tidigare hade förutom skyldigheter att ordna med ålledare eller insamling av ål även gjorts utsättningar av sättål i ett flertal vatten. Även denna verksamhet upphörde när intresset för kräftan ökade. Ålyngelledare tilläts förfalla och vid flera kraftverk slopades skyldigheten att ha fingrindar vid turbinintagen, samtidigt som uppgången av ålyngel minskade kraftigt i vattendragen (se Figur 1). Den minskade uppgången av ålyngel märks i stora delar av Sverige och flera tänkbara orsaker har nämnts. Jämfört med vandringshinderinventeringarna i Emåns vattensystem kring 1950-talet kan konstateras att ett flertal nya hinder tillkommit. Sannolikt utgör vägtrummor en stor del av de nya vandringshindren. Med tanke på att allt färre ålyngel når Sveriges kuster idag jämfört med tidigare, att antalet vandringshinder i Emån ökat samtidigt som ålyngelledare förfallit och/eller tagits ur bruk samt att ingen ålyngelsamlare är i bruk i Emån i dagsläget, måste framtidsutsikterna för ål i Emån sägas vara dystra.