Bolmen är Sveriges tionde största sjö belägen på det sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida, som är dominerat av kalkfattig och svårtvittrat djupbergarter. Bolmens avrinningsområde är 1640 km2, och mottar ungefär hälften av sitt vatten från de två tillflödena Storån och Lillån som mynnar i den norra delen. Avflödet sker vid Skeen genom kraftverket till Bolmån och sjön Kösen. Bolmen är vid Skeen reglerat till en årsmedelvattenföring på 20 m3 /s inom en regleringsgräns på 1,4 meter. Det finns tillika ett vattenuttag dimensionerat till 6 m3 /s vid Skeen. Bolmen har en storlek, omgivande topografi samt sjömorfologi som innebär skillnad mellan olika vattenkvalitetsparametrar i den norra och södra bassängen. Bolmen har genom perioden 1966 till 1998 blivit påverkad av näringsämnen dels från avrinningsområdet, där det finns ett stort antal kommunala reningsverk, sommarstugebebyggelse, spridd bebyggelse och jordbruk och, dels genom deposition av kväve från luften. Norra Bolmen, som mottar vatten från de två största tillflödena Storån och Lillån, har i de flesta tillfällen signifikant högre halter av näringsämnen än södra Bolmen och Skeen. Norra Bolmen visar ingen eller svag signifikant utveckling över tid i halter av näringsämnen medan halten av näringsämnen i södra Bolmen och Skeen har solida ökande sammanhang genom tidsperioden. Bedömning av Bolmens näringstillstånd visar att norra Bolmen har måttligt höga halter av totalfosfor och måttligt höga till höga halter av totalkväve genom hela perioden. Södra Bolmen och Skeen har något lägre halter av totalfosfor i början av perioden men har måttligt höga halter i slutet 1980-talet och framåt. Totalkvävehalterna i södra Bolmen och Skeen stiger från måttligt höga till höga genom perioden. Tillförseln av näringsämnen sker primärt från Lillån och Storån. Tillförseln av totalfosfor har minskat medan tillförseln av totalkväve uppvisar samma nivåer eller en svag stigning genom perioden. Lillån är den primära källan till näringsämnen med både höga halter av näringsämnen i vattnet och mycket höga arealförluster. Dessa visar ingen tendens till att avtaga. Däremot visar Storån minskande halter och arealförlust av totalfosfor. Unnenån har genom hela perioden haft lägsta nivån av totalfosfor och totalkväve och bidrager endast perifert, medan den diffusa tillförsel av näringsämnen och depositionen av kväve från luften bidrager betydligt. Syrgastillstånden i Bolmen har inte ändrat sig genom den undersökta perioden, men har primärt varit styrt av huruvida stagnation i vattnet förekommit. De mycket låga och höga syrgashalter vid botten faller samman med respektive stark stagnation eller cirkulation under sommartid. Det finns dock en tendens att syrgastillstånden vid botten vid stagnation av vattnet har blivit sämre under perioden, speciellt södra Bolmen. Halten av syretärande ämnen har stigit signifikant över perioden från låga halter till måttligt höga halter. Norra Bolmen har tidvis haft höga halter. Den ökande halt av syretärande ämnen beror på ökande utsläpp från reningsverk och industri samt ökad diffus tillförsel, till exempel i samband med förändrad markanvändning och dikning inom avrinningsområdet. Norra Bolmen har mera färgat och grumligt vatten än södra Bolmen och Skeen och därmed ett lägre siktdjup. Norra Bolmen är påverkat av humusämnen och partiklar från de två stora tillflödena – Storån och Lillån. Den relativt långa uppehållstid i sjön gör att det hinner ske en vis klarning av vattnet genom bland annat sedimentering och nedbrytning, innan det når södra Bolmen och Skeen. Genom den undersökta perioden har det skett en försämring av vattnets genomskinlighet och både vattenfärg och grumlighet har ökat signifikant och följaktligen har siktdjupet minskat. Utvecklingen av pH och alkalinitet i Bolmen visar att från nära neutrala förhållanden och svag buffertkapacitet i början av den undersökta perioden inledde mot slutet 1970-talet en försurning då pH-värden indikerade måttligt sur och alkaliniteten visade en mycket svag buffertkapacitet. Massiv kalkning i Bolmens tillrinningsområde från mitten 1980-talet har vänt utvecklingen och både pH och alkaliniteten har ökat linjärt genom perioden från mitten 1980-talet tills idag. pH är idag nära neutral och buffertkapaciteten god. Försurningen, beräknat som avvikelse från ett förindustriellt jämförvärde visar en måttlig avvikelse slutet 1960-talet, en mycket stor avvikelse – det vill säga en kraftig försurning - vid slutet 1970-talet. Bolmen har numera endast en obetydlig avvikelse från det förindustriella jämförvärden. Halterna av tungmetaller i Bolmens sediment vid slutet 1980-talet och under 1990-talet är alla högre än de regionala bakgrundshalterna dock utom för arsenik i norra Bolmen. I norra Bolmen har koppar, kadmium, bly och kvicksilver endast en liten avvikelse från regionala bakgrundshalter, medan zink och nickel har tydlig till stor avvikelse. I södra Bolmen har alla tungmetallerna tydlig till mycket stor avvikelse från de regionala bakgrundshalter utom bly som uppvisar en liten avvikelse. Under 1990-talet har halterna av de flesta tungmetallerna i sedimenten minskat men koppar, zink och arsenik uppvisar fortfarande höga halter i södra Bolmen. Nickel och kadmium uppvisar de högsta halterna och både nickel och arsenik har mycket stor avvikelse från jämförvärden. Tillförseln av tungmetaller till Bolmen kommer primärt från industri och reningsverk i Storåns avrinningsområde samt vid deposition från luften. Kvicksilverhalter i gädda från Bolmen har under perioden från 1967 till 1999 varit låg och halterna är väl under de gränsvärden för konsumtion som är utarbetat av Livsmedelsverket. Miljögiftshalten i sediment och i gädda har undersökts fortlöpande. Det finns inga utarbetade bedömningsgrunder från Naturvårdsverket för miljögifter men för PCB i gädda finns gränsvärden för konsumtion som är utarbetat av Livsmedelsverket. Miljögiftshalten i gädda från Bolmen är låga, cirka 10 % av gränsvärden för PCB. Halten av miljögifterna PCB och PAH i sedimentet betraktas som respektive måttligt höga och låga till måttligt höga. Utvecklingen av växtplankton i Bolmen visar genom den undersökta perioden att biomassan ökar i norra Bolmen och betecknas som måttligt stor medan södra Bolmen har liten till måttlig stor biomassa. Klorofyllhalten har på båda stationerna ökat linjärt över tidsperioden och sjön är numera på gränsen mellan näringsrik/mycket näringsrik. Biomassan av besvärsbildande alger - blågrönalger och Gonyostomum semem - är liten till mycket liten och utgör därmed inga vattenkvalitetsproblem. Antalet av potentiellt giftproducerande blågrönalger är däremot stort till mycket stort i både norra och södra Bolmen och vid ökad biomassa - ökat näringstillförsel - finns risk för vattenkvalitetsproblem med avseende på dessa. Bolmen hade i början 1980-talet en karaktäristisk vattenväxtvegetation för oligotrofa och klarvattensjöar bestående av rosettformade bottenväxter. I senare undersökningar hade flera av rosettväxterna och andra undervattensväxter dock försvunnit, vilket sannolikt beror på de försämrade ljusförhållandena vid botten. I Bolmen har de rödlistade arter klotgräs (Pilularia globulifera), flytsäv (Eleogiton fluitans) samt sjötåtel (Deschampsia setacea) påträffats. Bolmens bottendjursamhällen har varit tydligt störd redan från de första befintliga undersökningar början 1970-talet. Bentich Quality Index (BQI) visar att profundalzonens bottendjursamhälle hade 1982 ett måttligt högt index men under 1980-talet och fram till mitten 1990-talet mycket låga index-värden. Shannons diversitetsindex uppvisar ett lågt index fram till början 1990-talet då index-värden var måttlig hög. Men artrikedomen är minskat fortlöpande under 1990-talet och är numera låg. Bottenfaunan i Bolmens både norra och södra del är kraftigt påverkat och artfattigt. Sannolikt är bottenfaunan påverkat av organisk förorening, metallförorening samt syrebrist. I litoralzonen har de skyddsvärda arterna nattsländan Hydropsyche contubernalis och bäckvattenbaggen Normandia nitens hittats. Fisksamhällen i Bolmen är måttligt rikt och diverst och tycks inte vara påverkat av någon störning under den undersökta tidsperioden. Bolmen har en mycket artrik fågelfauna med runt 153 observerade arter under de senaste 5 åren. Bolmen är viktig både som häckningslokal och som rastlokal för ett stort antal flyttfåglar. Fågelfaunan i och runt Bolmen innehåller mera än femtio procent av de rödlistade arter i Sverige. De största hot mot fågellivet i och runt Bolmen är störningar under häckningsperioden från det rörliga friluftslivet och båttrafik. Lämpliga häckningslokaler försvinner då grunda våtmarker och sankängar växer igen på grund av övergödning eller torrläggning genom dikning och reglering. Inventering av sötvattenssnäckor i södra Sverige under 1940 och 1996 med syfte att undersöka eventuell påverkan av försurning och kalkning uppvisade inga tecken på påverkan. Det konstaterades inge hotade arter av sötvattenssnäckor.