Försurning är länets största miljöproblem varför en omfattande kalkning av sjöar och vattendrag bedrivs. Föreliggande rapport är en kort sammanställning av kalkningsverksamheten i Jönköpings län under år 2000. Trots att nedfallet av försurande svavel halverats sedan slutet av åttiotalet överskrids fortfarande den kritiska belastningen för vad marken tål i stora delar av länet, framför allt i de sydvästra delarna. Det minskade nedfallet har ännu inte lett till att markvattenkemin förbättrats. Situationen i länets så kallade tidsserievattendrag, vattendrag som i de flesta fall inte kalkas, visar att det minskade nedfallet inte har bidragit till någon generell förbättring av försurningssituationen i vattendragen. Det mesta talar för att kalkningen kommer behövas i många år till. Mängden kalk har dock börjat att sänkas i några åtgärdsområden. År 2000 utökades det totala anslaget för kalkning till 210 miljoner för hela Sverige. Jönköpings län kunde genomföra alla planerade omkalkningar och en stor nyhet var att länet dessutom erhöll medel för att börja gå över till dammfria produkter vid våtmarkskalkning. Kalkningsverksamheten i länet omsatte under året cirka 16,4 miljoner kronor. Tre fjärdelar av kostnaderna utgjordes av kalkspridning. Andra stora poster var effektuppföljning, planering och utvärdering. I regeringens proposition 2000/01:130, Svenska miljömål - delmål och åtgärdsstrategier, föreslås anslagsnivån till kalkning ligga på 228 miljoner kronor per år de nästkommande tre åren, vilket innebär att klass 1-3 i Naturvårdsverkets Nationella plan kan åtgärdas. Kalkningsverksamheten omfattar idag samtliga länets kommuner utom Tranås och Aneby där inga försurningsproblem föreligger. Totalt kalkas cirka 430 sjöar och 68 vattendrag inordnade i 106 åtgärdsområden motsvarande 25 % av länets yta. Under 2000 spreds totalt cirka 15 800 ton kalk i länet. Det är något mindre än 1999, vilket förklaras av att kalkmängderna har kunnat sänkas vid övergången till kalkning med granuler samt att doserna över lag har kunnat sänkas på grund av det minskade nedfallet. Av den totala kalkmängden spreds drygt hälften på våtmarker. Våtmarkskalkningen skedde med tre typer av icke dammande produkter; grovkalk 0-1 millimeter, vombgranuler och tyska granuler, cirka 20% av vardera. 35% av våtmarkskalkningen skedde fortfarande med traditionellt kalkstensmjöl. Fördelarna med de icke dammande produkterna är att kalkningen får en längre och jämnare effekt och att känslig vegetation som mossor och lavar inte skadas runt våtmarkerna. Biologisk återställning är åtgärder som genomförs när den ursprungliga biologin som fanns innan försurningen inte återkommer trots att kalkningen återskapat vattenkvalitén. Under 2000 utfördes ett antal åtgärder, bland annat utsättning av flodkräfta i 18 vatten. För att utvärdera och optimera kalkningen bedrivs en omfattande effektuppföljning. Under 2000 har vattenprover tagits regelbundet på cirka 400 lokaler, elfiske har skett på 88 lokaler, bottenfaunaprovtagning på 39 lokaler, nätprovfiske i 25 sjöar och kräftprovfiske i 20 sjöar och vattendrag. Kalkningen utvärderas kontinuerligt och tre kommuner har utvärderats mer genomgripande under år 2000. Antalet uppnådda mål har ökat i Sävsjö och Värnamo kommuner och var praktiskt taget oförändrat i Eksjö kommun. Målet med kalkningsverksamheten i Jönköpings län är att bevara och återskapa det naturliga växt- och djurlivet i ytvatten. För att nå dit behöver vattenkvalitén restaureras till en nivå där pH är högre än 6 och alkalinitet större än 0,05 milliekvivalenter per liter. Kalkningen har trots ett regnigt 2000 haft en hög måluppfyllelse. Det vattenkemiska målet var uppfyllt i 99,3 % av sjöytan och i 85 % av vattendragslängden. Måluppfyllelsen i vattendragen har minskat något mot tidigare år. De biologiska målen tar längre tid att nå än de vattenkemiska. De biologiska målsättningarna var 1999 uppfyllda i 89 % av sjöytan och i 77 % av vattendragslängden.