Länsstyrelsen gav 2003 Anders Granström, universitetslektor vid institutionen för skoglig vegetationsekologi vid SLU i Umeå, och Mats Niklasson, forskare vid institutionen för sydsvensk skogsvetenskap på SLU i Alnarp, i uppdrag att göra en detaljerad analys av brandhistoriken i Rossenområdet. Det är ett cirka 1000 hektar stort talldominerat skogsområde väster om sjön Rossen i Ljusdals kommun. Den generella bild som träder fram för Rossenområdet är en brandregim med relativt täta bränder, som vanligen varit av så pass låg intensitet att trädskiktet av äldre tall överlevt, medan klenare ungtall samt gran dödats. Nu och då har elden dödat även bland äldre tall. Detta har antagligen skett på en skala från mindre fläckar upp till områden av flera hektar. De exakta mönstren är svåra att belägga, men de två mer koncentrerade provtagningarna som vi gjorde indikerar att nyrekrytering inom bestånden huvudsakligen har följt på de bränder som verkligen dödat i kronskiktet, och att det då inte rört sig om enstaka träd utan grupper. Det är troligt att bland annat topografin inverkat på denna storskaliga skogsstruktur. Inom delar av området var det mycket svårt att hitta riktigt gammalt (pre-1600) vedmaterial. Det gäller främst områdena väster och norr om Klimparna, där det är sannolikt att en brand under 1600-talet dödade på bred front. Områden med bruten topografi och inslag av myrmarker och öppet vatten har ofta ett större inslag av multipelt ljudad tall, troligen en följd av att brandfronten i sådana områden tenderar att brytas upp, med åtföljande sänkning av brandintensiteten (Granström opublicerat). Brandintervallen har varit korta, med ett medel av bara 40 år! En mycket stor del av bränderna har inträffat så pass kort tid efter föregående brand att bränslebädden inte varit fullt återställd (Schimmel & Granström 1997). Detta bör ha bidragit till den generellt låga brandintensiteten. Även i ett nationellt perspektiv är brandintervallen i Rossenområdet korta; väsentligt kortare än i Norra Norrlands inland och snarast i paritet med delar av Sydsveriges skogsbygder. Likaså inträder det obligatoriska brandavslutet tidigt i Rossen. En gradvis minskning av antalet bränder sker redan under slutet av 1700-talet och processen fullbordas före 1850. Det är några decennier tidigare än i övre Norrland och liknar återigen snarast situationen i södra Sverige (Niklasson opublicerat).