I Vänern finns ett stort antal fågelskär, dvs skär med kolonihäckande måsfåglar. Ett antal anfågelarter och vadarfåglar häckar med förkärlek i dessa måsfågelkolonier. Vänerns lilla isolerade population av roskarl är bunden till fågelskären. Årliga inventeringar i Kristinehamns vänerskärgård sen början av 1980-talet visar t ex att de 5-8 roskarlsparen i området utan undantag häckat i måsfågelkolonier och alltid bytt häckningsskär när måsfåglarna gjort så. Bland regelbundna häckare på Vänerns fågelskär kan nämnas de i södra Sveriges inland ovanliga arterna silltrut och silvertärna samt enstaka par av den annars helt kustbundna skräntärnan. Även labb ich dvärgmås har häckat. Under senaste årtiondet har storskarv (rasen sinensis?) och vitkindad gås tillkommit som häckfåglar. Fågelskären har en nyckelfunktion för många av skärgårdens sjöfåglar. Om en ökande andel av skären på grund av igenväxning, predation av t ex mink, eller störningar ej längre fungerar tillfredsställande som häckplatser, minskar många fågelarters möjlighet att fortleva i området drastiskt. Även tillgång och åtkomlighet till föda har avgörande betydelse för fågelbeståndens numerär och häckningsframgång, Regelbunden övervakning av fågelskären ger därmed en god indikation om tillståndet för skärgårdens fågelbestånd. Inventeringarna i Kristinehamns skärgård har bl a visat att följande måste beaktas vid inventering av sjöfåglar i Vänern: Det är vanskligt att grunda antaganden om de kolonihäckande sjöfåglarnas populationsutveckling på enbart enstaka års inventeringar.Sparsam eller rik förekomst av en kolonihäckande sjöfågelart i en viss vänerskärgård behöver ej nödvändigtvis indikera detsamma i andra delar av sjön. Inventeringar av fågelskären i ett mindre antal skärgårdar kan därmed ej ligga till grund för bedömning av den totala situationen för arten i Vänern.Flertalet måsfåglar byter mer eller mindre regelbundet häckningsskär. Skrattmås och tärnor är exempel på arter som ofta byter häckplats. Enstaka eller några få års inventering av fågelskären räcker därför ej för att lokalisera de viktigaste häckningslokalerna sett i ett längre tidsperspektiv.Biotopen på många tidigare viktiga fågelskär förändras snabbt genom igenväxning och gör skären olämpliga för kolonihäckande sjöfåglar. Denna biotopförändring är mycket påfallande utefter Vänerns norra och östra kust och har på ett utmärkt sätt beskrivits av Brunsell (1995). År 1993 enades länsstyrelserna i P, R och S län om att gemensamt organisera inventering av Vänerns fågelskär. Målsättningen var att inventeringen skulle omfatta fågelskären i samtliga vänerskärgårdar. Inventeringen skulle vidare kunna utföras med så måttliga personella, tidsmässiga och ekonomiska resurser, att den var möjlig att upprepa under en följd av år. Syftet med inventeringen kan sammanfattas i följande punkter:1. Att översiktligt och relativt följa de kolonihäckande sjöfågelarternas populationsutveckling i Vänern och dess olika skärgårdar som ett led i miljöövervakning av Vänern.2.Att kartlägga och följa förekomsten av nationellt och regionalt hotade och hänsynskrävande arter på fågelskären.3. Att ge möjlighet til bedömning av olika lokalers och skärgårdsområdens relativa betydels för de kolonihäckande sjöfåglarna sett i ett längre tidsperspektiv.4. Att översiktligt följa eventuella biotopförändringar på häckningsskären och fåglarnas reaktion på dessa.5. Att tjäna som aktuellt underlagsmaterial vid regional och kommunal naturvårdplanering, vid miljökonsekvensutredningar, samt för övervakning av biologisk mångfald, områden av riksintresse för naturvård, naturreservat och fågelskyddsområden. 1993 års inventeringsresultat har redovisats i rapporten "Inventering av fågelskär i Vänern 1993" (Landgren 1994b). Eftersom redovisningsmetoden justerats något, och kompletterande fakta dessutom tillkommit i efterhand, redovisas 1993 års inventeringsresultat ännu en gång i nu föreliggande rapport.