För femte året i följd inventerades Vänerns fågelskär som en del av miljöövervakningen av Vänern. Genom övervakningen av fågelskär kan man följa hur väl en viktig del av sjöns ekologiska system fungerar. Med hjälp av det växande materialet kan miljöbetingade beståndsförändringar hos Vänerns kolonihäckande sjöfåglar spåras med allt större säkerhet.De gångna årens inventering visar att tillståndet för Vänerns kolonihäckande sjöfåglar för närvarande är gott. År 1997 inräknades flertalet arter i större antal än föregående år. Skrattmås, fisktärna och silvertärna hade sitt bästa år sedan inventeringen startade 1993. Vänerns två talrikaste måsfåglar, fiskmås och gråtrut, uppvisade för tredje året i följd i stort sett oförändrad förekomst, medan havstrut och silltrut inräknades i något lägre antal än föregående år. Glädjande nog häckade skräntärnan, Vänerns sällsyntaste måsfågel, liksom år 1996 med tre par, därav två i Västergötland och ett i Värmland. Häckningen i Värmland är den första som konstaterats i detta landskap under 1900-talet.De två nykomlingarna i Vänern, storskarv och vitkindad gås, ökade i antal. Den första skarvkolonin i Vänern upptäcktes år 1989. Antalet häckande storskarvar har därefter successivt ökat. År 1997 inräknades 796 par fördelade på åtta kolonier. Med tanke på de diskussioner som uppstått kring skarven under senare år, är det av stort värde att ha tillgång till den detaljerade dokumentationen av populationsutvecklingen som denna inventering ger. Fyra par vitkindade gäss inräknades vid inventeringen, därav två par med ungar i en trutkoloni i norra Vänern. Denna från början arktiska fågel har häckat med enstaka par i Vänern sedan år 1993.För ett par fågelarter var 1997 däremot ett mycket dåligt år. Detta gällde inte minst för storlommen, en av Vänerns verkliga karaktärsfåglar. Sannolikt var den snabba vattenståndsökningen under artens ruvningstid huvudorsaken till att så få lommar fanns kvar på sina normala häckplatser när inventeringen genomfördes. I flera fall hittades vattendränkta lombon. För roskarlen, en vadarefågel som förutom på Vänerns fågelskär i Sverige numera endast finns utefter östkusten, är situationen kritisk. År 1997 fanns arten endast kvar på nio lokaler i Vänern. Antalet par är nu så litet att slumpfaktorer kan slå ut hela beståndet. Roskarlens minskning i Vänern är ingen isolerad företeelse, eftersom arten under senare år minskat och nu helt försvunnit som häckfågel på västkusten. Det ligger nära till hands att misstänka att det finns gemensamma orsaker till att södra Sveriges roskarlar blivit allt färre.I ett antal vänerskärgårdar har under de senaste åren noterats att buskar och träd successivt invaderat stränder och skär. Vegetationsförändringen, som på ett utmärkt sätt beskrivits av Brunsell (1996), torde åtminstone delvis orsakas av ändrad vattenregim i sjön bl. a. genom frånvaro av extrema högvattenperioder. Eftersom de vegetationsfattiga fågelskären har en nyckelfunktion för Vänerns kolonihäckande sjöfåglar, är det oroande att igenväxningen drabbar allt fler av dem. Ännu finns tillräckligt med lämpliga fågelskär om man ser till sjön som helhet, men på sikt kan igenväxningen bli ett hot mot vissa fågelarters överlevnad i Vänern. Slyröjning av ett antal igenväxande fågelskär i nordöstra Vänern har visat att tärnor och skrattmås snabbt återkoloniserar sina tidigare häckplatser om dessa restaureras.