Sammanlagt 5 200 ton kväve och 152 ton fosfor tillförs varje år Kalmar läns kustvatten. Hit förs avrinningen från 14 218 km2 land och 755 km2 insjöyta. Markläckage från åkrar är den största källan, både när det gäller kväve och fosfor. 51 % av kvävet och 38 % av fosforn kommer från åkrar. På andra plats kommer nedfall av kväveföreningar från luften med 18 % av kvävet. För fosfor kommer utsläpp från industri (Mönsterås Bruk) på andra plats med 19 % av tillförseln. Kväve från kommunala reningsverk står för 12 % av tillförseln och läckage från skog och skogsbruk för 10 %. Fosfornedfallet från luften står för 10 % av tillförseln, enskilda avlopp för 12 % och kommunala reningsverk för 7 %. Sedimenten kan fungera både som källa för närsalter och som bortförsel, och detta varierar över tiden. Kvävefixering tillför kväveföreningar till vattnet, denitrifikation återför dem till kvävgas. Utbytet med öppna havet bortför i allmänhet närsalter från kustvattnet men vid uppvällning av djupvatten kan framför allt fosfor tillföras. Ingen av dessa närsaltströmmar behandlas i rapporten. Största delen av tillförseln beror på mänskliga aktiviteter. För kväve är det 86 % och för fosfor 88 % i medeltal för hela området. Inte i något avrinningsområde är den mänskliga andelen lägre än 71 % för kväve och 65 % för fosfor (dessa siffror gäller Alsterån). Rapporten redovisar tillförseln avseende fyra delområden: Västerviks och Misterhults skärgård har stor deposition på havsyta genom den vidsträckta skärgården. Norra Kalmarsund tar emot vatten från Emån, det största vattendraget i regionen. Det gör att dess tillrinningsområde är lika stort som de övriga tre kustvattenområdena tillsammans och närsalttillförseln därigenom stor. Kvarhållningen av näringsämnen inom avrinningsområdet är dock relativt stor, 57 % för kväve och 61 % för fosfor. Mönsterås Bruk släpper ut sitt avlopp i området med en stor tillförsel av fosfor. Södra Kalmarsund har stor jordbrukspåverkan från Möreslätten men även påverkan från kommunala reningsverk. Kalmar stad släpper ut sitt avloppsvatten här. Vattnen öster om Öland tar emot avrinning från en intensiv jordbruksbygd, där åker och bete utgör hela 50 % av arealen. Vattnet har kort väg att rinna till Östersjön, sjöar och våtmarker som skulle kunna hålla kvar närsalterna saknas i stort sett. Resultatet blir att jordbruksmark här står för så mycket som 73 % av kvävetillförseln och 68 % av fosfortillförseln. Vilka källor kan Sverige påverka? Markläckage från åker är den i särklass största källan. Den står för 51 % av kväve- och 39 % av fosfortillförseln till kustvattnet. Endast 3,6 % av kvävet och 4,3 % av fosforn från åker är naturligt läckage. Resten kommer från åkerbruk och nedfall av luftföroreningar. Det är nödvändigt att minska läckaget för att nå miljömålen. Beträffande kväveläckaget från åkrar har en studie vid SLU (Hoffmann 1999) visat att åkrarna i sig har läckt kväve i ungefär konstant takt sedan mitten av 1800-talet. Den ökade tillförseln till Östersjön beror på utdikning och sänkning av sjöar i början på 1900-talet. Därmed minskar retentionen och en större del av kvävet transporteras ut i havet. Både åtgärder i odlingen och på vattnets väg från åkern till Östersjön behöver övervägas för att minska läckaget. Den ökade gödningen gör att stränderna växer igen. De grunda stränderna kommer att fungera som ett filter för närsalterna och hindrar att de når ut i öppna Östersjön, se figur 7. Om muddring och rensning vidtas minskar filtereffekten och närsalterna transporteras vidare och belastar Östersjöns fria vatten. Nedfall från luften utgör 18 % av kvävetillförseln och 10 % av fosfortillförseln i föreliggande beräkning. Nedfallet kommer till stor del från utlandet. Av kvävet kommer tre fjärdedelar från källor utanför Sverige. Svenska ammoniakutsläpp från gödsel svarar för 15 % av kvävenedfallet i Kalmar län. Fosfornedfallets ursprung är mindre väl känt. Sverige har möjlighet att verka för en minskning av utsläppen och därmed nedfallet i EU- och FN-samarbetet. Industrier och reningsverk står för 16 % av kvävetillförseln och 26 % av fosfortillförseln till kustvattnet. Dessa styrs direkt av svenska myndighetsbeslut. Enskilda avlopp svarar för 12 % av fosfortillförseln, en hög andel. Det gör 0,34 kg för var och en av de 52 000 anslutna personerna. Beräkningen utgår från att hälften har enbart slamavskiljning, en fjärdedel har även markbädd och återstående fjärdedelen infiltration. Utsläppet från anslutna till kommunala reningsverk är 0,04 kg totalfosfor per person. Standarden på enskilda avloppsanläggningar styrs av regler från stat och kommun.