På uppdrag av Länsstyrelsens miljövårdsenhet i Kalmar län utfördes under sommaren 2000 en undersökning av fiskfaunan i 18 stycken sjöar inom länet. Undersökningen som bestod av standardiserat provfiske med översiktsnät omfattade sjöarna Transjön, Malmsjön, Lomsjön, Hallasjön och Iglasjön i Bruatorpsåns vattensystem, sjön Nätterhövden i Nättrabyåns vattensystem, sjön Hultebrean i Hagbyåns vattensystem, sjöarna Nedre Mösjön, Nerbjärken och Ver i Viråns vattensystem, sjöarna Hjorten och Älen i Stångåns vattensystem, sjöarna Anen, Storsjön, Bogöl, Tyreln och Skinnsjön i Botorpsströmmens vattensystem samt Stensjön i Storåns vattensystem. Undersökningen utfördes enligt den standardiserade metodik som tagits fram av Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium och vilken finns redovisad i Miljöhandboken. De senaste standardnäten översiktsnät "Norden" användes vid provfisket. Huvudsyftet med nätprovfisket var att följa upp försurningens inverkan och den effekt som kalkningen har haft på fiskfaunan i sjöarna. Provfiskesäsongen föregicks av en mild vinter med svag isläggning. Våren bröt ut med sommarvärme redan i mitten av april och följdes av en sommar av höstkaraktär. Nederbörden var mycket riklig och regnrekord slogs på många håll, framförallt i norra länet. Trots frånvaron av sol höll sig lufttemperaturen på anständiga nivåer. Under sommaren uppmättes därför ganska normala temperaturer i sjöarnas ytvattenskikt. Dessa naturliga yttre betingelser får på olika sätt konsekvenser för fisken och inverkar i förlängningen på provfiskeresultaten. Den tidiga våren antas ha erbjudit goda startbetingelser för romutveckling och yngeltillväxt hos årets yngel. Vattentemperaturen i sjöarna var under sommaren vidare överlag tillfredsställande för tillväxt hos flertalet fiskarter. I många av de djupa sjöarna uppmättes dock ett ytligt språngskikt vilket var en följd av vädersituationen vår / sommar. Detta begränsade djuputbredningen hos varmvattensfiskarna i dessa sjöar vilket i sin tur kan ha påverkat fångstresultatet negativt. Vid provfisket år 2000 erhölls totalt 15 stycken fiskarter: abborre, gädda, gärs, lake, mört, sarv, braxen, björkna, benlöja, sutare, ruda, sik, siklöja, nors och bergsimpa. Abborre och gädda återfanns i samtliga sjöar medan ruda, sutare, björkna och bergsimpa endast påträffades i en sjö vardera. Av dessa är bergsimpa en sällsynt gäst vid nätprovfisken. De artrikaste sjöarna var Ver och Skinnsjön som härbärgerade 8 stycken fiskarter. Artfattigast var Transjön i vilken endast 2 fiskarter påträffades.Transjön var den enda sjö som saknade mört. Arten har aldrig funnits i sjön. Den artsammansättning som erhölls vid provfisket 2000 uppvisade ett utifrån sjöarnas djup och karaktär väntat förhållande mellan rovfisk och karpfisk i flertalet av sjöarna. Detta innebär karpfiskdominans i grunda, vegetationsrika sjöar och dominans av rovfisk eller ett tämligen balanserat förhållande med rovfisk- och karpfisksamhället i djupa och vegetationfattiga sjöar. De sjöar som bröt mönstret var Hjorten, Älen, Hallasjön, Ver och Transjön. I Hjorten och Älen dominerade karpfisken vilket inte svarar mot sjöarnas djupa och näringsfattiga karaktär. I de grunda och relativt näringsrika sjöarna Ver och Hallajön rådde balans mellan rovfisk och karpfisk. Här kunde en en dominans av karpfisk förväntas. Det fanns dock inga skäl att hysa misstanke om att den rådande artsammansättningen var kopplad till försurningspåverkan. Detsamma gällde den grunda Transjön där karpfisk helt och hållet saknades vilket var ett naturligt,om än ovanligt, förhållande i sjön. Diversiteten (mångfalden) beskriver hur många arter det finns i sjön och hur jämnt fördelade dessa är inbördes. Medeltalet på diversiteten, redovisad som Shannons H', hos fisksamhället i de provfiskade Kalmarsjöarna var 0,39 vilket var i nivå med medelvärdet (0,4)på diversiteten i ca 1 700 sjöar i Sötvattenlaboratoriets databas 2000. Diversiteten var högst i Ver (0,58) och lägst i Transjön (0,07). Medeltalet på den totala medelfångst per bottennät som erhölls för samtliga sjöar som provfiskades i Kalmar 2000 var 1,288 kg och 40,4 stycken fiskar. Medelfångsten per pelagiskt nät var 1,639 kg och 74,7 stycken fiskar. Vid provfisken ger den medelfångst som erhålls ett relativt mått på fiskbiomassa och fisktäthet i sjön och kan jämföras med andra sjöar. De sjöar som provfiskades i Kalmar län år 2000 har jämförts med medelvärdet för ett antal nationella och regionala provfiskematerial: Sötvattenslaboratoriets databas för sjöprovfisken, 1999 års provfisken i IKEU-sjöar, 1999 års provfisken i nationella miljöövervakningssjöar och 1997 års provfisken i försurningskänsliga sjöar i Kalmar län. Jämförelsen ger vid handen att medelfångsten i 2000 års Kalmarsjöar individmässigt sett var högre i bottennäten än medeltalet för samtliga referensmaterial. Fångstvikten var även högre än genomsnittet för IKEU-sjöarna och miljöövervakningssjöarna men något lägre jämfört med sjöprovfiskedatabasen och 1997 års provfiskade Kalmarsjöar. I pelagialen var medelfångsten, undantaget miljöövervakningssjöarna, högre än medeltalet för referensmaterialen. Medelfångsten i 2000 års provfiskade sjöar var generellt sett hög i de grunda sjöarna och normal eller låg i de djupa sjöarna. En låg medelfångsten, främst i antal individer, kan vara en effekt av utarmning av fiskbeståndet som försurningen och andra störningar förorsakat. Undantaget Stensjön och Nedre Mösjön tycktes emellertid fiskbestånden i de aktuella sjöarna vara opåverkade av försurning och den låga medelfångst som erhölls får anses vara naturlig och svara mot sjöarnas stora djup och näringsfattiga karaktär. Den högsta bentiska medelfångsten, i individer räknat, erhölls i Hallasjön medan den lägsta noterades i Stensjön. Den pelagiska medelfångsten var störst i Ver och lägst i Stensjön. Mört tillhör de mest försurningskänsliga fiskarterna vars reproduktion kan störas så snart pH-värdet i vattnet understiger 6. Då mört är en allmänt förekommande insjöfiskart i våra trakter används den som en viktig indikatorart på försurningspåverkan hos fiskfaunan i sJoar. Utifrån medelstorleken får man vid provfisken ett mått på reproduktionsframgången hos mört i sjön. En medellängd på mört som överstiger 20 cm och en medelvikt högre än 100 g brukar klart indikera att det föreligger försurningsskador på reproduktionen. En längdfördelning hos mört som uppvisar fisk av flera olika årskullar är däremot ett sundhetstecken och borgar för att vattenkvaliteten medger reproduktion inte bara för mört utan även för sjöns övriga fiskarter. I Stensjön kunde tydliga försurningsskador på beståndet av mört konstateras. Beståndet var mycket glest. Inga individer under 20 cm erhölls och medelstorleken var mycket hög (105,4 g och 21,7 cm). Detta visar att fortplantningen sedan lång tid upphört. Försurningen har starkt utarmat sjöns fiskbestånd och kalkningsinsatserna har ännu inte förmått reparera de uppkomna skadorna. I Nedre Mösjön var beståndet av mört glest. Medelstorleken hos individerna var visserligen normal men de yngre årskullarna saknades eller var svaga vilket gav misstanke om försurningsstörningar på reproduktionen. Misstankarna stärks av det faktum att beståndstätheten minskat betydligt samtidigt som medelstorleken ökat jämfört med det provfiske som utfördes 1993. I tolkningen får vägas in att ett mycket ytligt språngskikt påverkade fångstresultatet negativt år 2000 samt att fisket 1993 innehöll vissa metodikfel. Trots detta kvarstår misstanken om en försurningspåverkan på mörtreproduktionen. Vattenprovtagningar i sjön har också visat på inte helt stabila värden ur försurningssynpunkt.Glesa bestånd av mört påträffades även i Anen, Storsjön och Älen. I dessa sjöar var medelstorleken hos fisken normal men längdfördelningen innehöll mycket få individer under 10 cm. Bristen på yngre individer, vilken även gällde den betydligt mer försurningstoleranta abborren, var dock sannolikt inte försurningsrelaterad utan hänförbar till sjöarna djupa karaktär och sparsamma förekomst av skyddande vegetation. Småfisken är troligen ansamlad inom mycket begränsade miljöer i dessa sjöar och undgår därför lätt fångst. I Anen och Storsjön får dessutom betningstrycket från de rika abborrbestånden på småfisken förmodas vara hårt. Provfisken i Storsjön 1996 och i Anen 1997 gav samma intryck av svag mörtrekrytering. Provfisket år 2000 visade dock en god förekomst av de årsklasser som tycktes saknas eller vara svaga vid dessa tidigare undersökningstillfällen. Detta styrker slutsatsen att bristen på småfisk är skenbar och inte beror på försurningsskador. I Älen finns inget referensfiske men det finns grund att tro att samma förhållande gäller här. I Hultebrean, Nerbjärken, Hjorten, Skinnsjön och Tyreln var bestånden av mört glesa. Dock var medelstorleken, undantaget Hultebrean, låg eller normal och längdfördelningen hade en normal sammansättning av yngre och äldre årskullar. Några tecken på försumingsskador kunde inte konstateras. Den höga medelstorleken hos mört i Hultebrean förklaras av en kraftig påverkan av kräftor i de grunda näten. Jämfört med tidigare provfiske i sjön, 1996, har kräftbeståndet ökat lavinartat och kräftornas betning i näten av framförallt småmört medförde en halverad medelfångst av mört och en ökat medelstorlek hos individerna vid fisket år 2000. I Malmsjön, Lomsjön, Hallasjön, Iglasjön, Nätterhövden, Bogöl och Ver var bestånden av mört rikliga till mycket rikliga. Utifrån provfiskeresultatet kunde inga tecken på försurningsskador konstateras. Längdfördelningen innehöll gott om fjolårsungar och visade i övrigt på en god rekrytering av mört. Vid provfiske i Iglasjön 1993 fanns misstankar om försurningsskador på mörtbeståndet. Provfisket år 2000 visade inga sådana skador. En förbättring som sannolikt är en följd av förbättrade kalkningsinsatser i sjön.