Via Riksskogstaxeringens tillfälliga trakter valdes provpunkter ut enligt följande kriterium: barrskog med minst 7/10 gran (gäller ej för de yngsta granplanteringarna där snabbväxande lövsly har en större biomassa) inom vegetationstyperna lågört eller högört. Vegetationstyperna är definierade enligt Riksskogstaxeringens ståndortsinventering. Fem ytor lades till eftersom de representerar åldersklasser som inte var tillräckligt vanliga i Riksskogstaxeringens material. Det var fyra stycken "gammelskogar" samt ett 46-årigt bestånd. Totalt baseras studien på 35 provytor. Åldern på skogarna sträcker sig från 8 år till över 200 år. Inom varje bestånd totalinventerades mossor inom en yta på 1000 m2. En separat inventering gjordes för den mittersta femtedelen av provytan (200 m2), för att se eventuella skalberoende skillnader. De äldsta bestånden var artrikast. Detta förhållande gällde för både små och stora provytor. Bladmossorna och levermossorna var signifikant färre i de 30 kulturskogsbestånden jämfört med de fem gamla skogsbestånden. Samma gäller de tolv slutavverkningsbestånden jämfört med de fem gamla skogsbestånden. Bladmossorna visar ingen signifikant linjär korrelation med ålder på beståndet. Den lilla ytan (200 m2) uppvisar färre arter i 20-50 åriga bestånd jämfört med både yngre och äldre bestånd. En svag antydan till ett liknande mönster finns också i den stora skalan (1000 m2) men den tydligaste signalen här är en ökning av antalet arter efter ca 70 år. Levermossorna visar en signifikant linjär ökning i artantal med beståndsålder i både små och stora ytor. Beståndsåldern påverkade också artsammansättningen. Störst skillnad visade levermossorna. Med Jaccards likhetsindex jämfördes artsammansättningen mellan kulturskogarna och gammelskogarna. För bladmossorna var det i genomsnitt 47 % likhet och för levermossorna endast 29 % likhet med gammelskogsytorna. Det låga värdet för levermossor beror till en del på att så få arter per yta hittades i kulturskogen, men även mellan olika gammelskogar var likheten relativt låg. De mossarter som bara påträffades i gamla skogar är epixyler, knutna till vedförna, och epifyter, växande på asp, rönn och ekbark. Totalt påträffades sex rödlistade mossor, samtliga klassade som hänsynskrävande enligt Aronsson m fl (1995). Två bladmossor; Orthotricum gymnostomum asphättemossa och Buxbaumia viridis grön sköldmossa fanns även i yngre skogar. Buxbaumia viridis påträffades på elva provytor varav åtta i brukade skogar mellan 20 och 97 år. Arten är sannolikt förbisedd i landskapet. De fyra övriga rödlistade arterna var de på lågor växande levermossorna Anastrophyllum hellerianum vedtrappmossa, Calypogeia suecica vedsäckmossa, Cephalozia catenulata stubbtrådmossa samt Lophozia ascendens liten hornflikmossa, alla uteslutande knutna till "gammelskogar". Flera andra arter finns bara i bestånd äldre än 65 år och sänks slutavverkningsåldern missgynnas dessa arter. Även den omloppstid som tillämpas idag medför sannolikt att åtminstone ovan nämnda levermossor får svårt att klara sig kvar i landskapet på sikt. De arter som hämmas i kulturgranskogarna av örttyp är de som är uteslutande knutna till multnande ved och lövträdsbark. Arter med bredare substratval eller som är knutna till block eller mark finns i hög utsträckning kvar i kulturgranskogen. En senareläggning av slutavverkningsåldern med ett par decennier kombinerat med att multnande ved tillåts nyskapas i det växande beståndet skulle öka möjligheterna för en någorlunda komplett mossartstock att överleva i det småländska landskapet. De mossor som är känsliga för uttorkning kommer även fortsättningsvis få svårt att klara sig vid avverkningar.