Fåglarna på Ölands sjömarker har varit föremål för tre heltäckande inventeringar under de senaste 20 åren. Dessutom har delar av Öland inventerats årligen sedan 2003. För ändamålet är Ölands sjömarker indelade i 96 delområden. De artgrupper som inventerats är ”Vadare”, ”Änder, svanar och gäss” samt ”Tärnor och måsfågel”. Vid inventeringarna har antalet häckande par bedömts genom parräkning, boräkning och revirkartering. Vid sidan av fågelinventeringen har även hävden på sjömarkerna bedömts av inventerarna. Resultaten från inventeringarna har analyserats med syfte att beskriva enskilda fågelarters populationsutveckling på Öland som helhet och i respektive delområde. Dataunderlaget för hela perioden, 1988–2008, är ojämnt då fler inventeringar gjorts efter 2000. Därför har utvärderingen av arternas trender i första hand baserats på perioden 1998–2008. Utvecklingen är positiv för 14 arter medan sju arter visar en negativ utveckling. Skillnaden mellan artgrupperna är påtaglig. Änder, svanar och gäss ökar medan vadare i huvudsak uppvisar en negativ utveckling. Arter som ökar är silvertärna, skrattmås, sothöna, storskrake, vigg, grågås, gravand, knölsvan, skedand, snatterand, kricka, gräsand, större strandpipare och tofsvipa. Arter som minskar är ejder, kanadagås, strandskata, rödspov, ljungpipare, brushane och sydlig kärrsnäppa. Sett över hela perioden, 1988–2008, är förändringarna så stora att de med säkerhet kan utläsas för ytterligare några arter. Det är för havstrut och vitkindad gås som ökat medan silltrut, svärta, stjärtand, storspov och roskarl minskat. Arter som svärta, strandskata, sydlig kärrsnäppa, brushane, ljungpipare och rödspov ser ut att vara på väg att försvinna. Hävden på Ölands sjömarker har ökat under de senaste 20 åren. Relationen mellan hävden och antalet häckande vadare är svagt positiv och en stark hävd behöver inte betyda många vadare. Hävden är nödvändig i förvaltningen av av sjömarkerna men andra faktorer har förmodligen ett starkare inflytande på vadarnas populationsutveckling.