Sammanfattning I denna sista omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2007-2010 fokuserar vi på en analys av hur nedfallet och effekterna på markvattenkemi av försurande och övergödande ämnen har förändrats under 2000-talet. Vi redovisar denna analys såväl nationellt samt för Svealand. Vi visar även resultaten för varje mätstation för sig i Bilaga 1. För att uppnå en geografiskt differentierad bedömning av luftföroreningssituationen delades Svealand upp i olika områden, baserat på nedfallsgradienten. Detta angreppssätt stärker bedömningarna av föroreningsbelastningen i olika delar av länen. Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del av långväga transporterade luftföroreningar. Belastningen från dessa långväga transporterade föroreningar avgör hur mycket som kan accepteras vad gäller lokala utsläpp av luftföroreningar. De samlade utsläppen av oxiderat svavel från EU har rapporterats minskat med 43 % mellan år 2000 och 2008. Utsläppen av NOx från EU minskade med 18 %, och reducerat kväve med 10 %. Nedfallet till skogen beror också till stor del på nederbördsmängderna. Det finns ingen signifikant trend för nederbörden vid krondroppsytorna i Svealand under 2000-talet. Nedfallet av antropogent svavel (exklusive bidraget från havssalt) till skogen i Svealand har minskat signifikant under perioden 2000-2010 vid 7 av totalt 13 mätplatser, och även på flera av de övriga platserna finns tendenser till minskning. Den mest markanta minskningen har skett i den västra delen, som är den del där nedfallet generellt var högst i början av perioden. Halterna av sulfat i markvattnet har minskat vid 5 av de 13 ytorna. Utöver utvecklingen i svavelnedfall spelar markegenskaperna stor roll för utvecklingen av markvattenkemin. De två ytor som var mest försurade i början av mätperioden, Kvisterhult och Södra Averstad, är också de enda ytorna som visar på återhämtning genom en signifikant ökning av pH. Omkring år 2000 var pH i Kvisterhult omkring 4,5 och i Södra Averstad något högre. År 2010 hade pH ökat till strax under 5 i Kvisterhult och omkring 5 i Södra Averstad. pH-värdena kan jämföras med gränsen för kraftig försurningspåverkan som använts i denna rapport, 4,5, och gränsen för måttlig försurning, 5,0. Övriga ytor har under mätserien haft pH-värden omkring 5 eller högre, och försurningspåverkan bedöms därmed vara ganska liten i dessa ytor. Det årliga nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i Svealand, inkluderat både torr- och våtdeposition varierar från upp till 10 kg N/ha i sydvästra delen av Svealand till mindre än 4 kg N/ha i nordost. Den kritiska belastningsgräns som använts inom Sverige på senare år är 5 kg N/ha, och denna överskrids därmed i stora delar av Svealand. På grund av metodproblem kan vi endast bedöma tidsutvecklingen vad gäller kvävenedfallet med nederbörden, den s.k. våtdepositionen. Varken nedfallet av nitrat- eller ammoniumkväve har visat på någon signifikant trend under perioden 2000-2010. Det pågår en kontinuerlig upplagring av kväve i skogsmarken i Svealand även under 2000-talet. Storleken på upplagringen beror dock på vilket skogsbruk som tillämpas, där ett helträdsuttag, inklusive grenar och toppar, resulterar i en lägre upplagringstakt och kan till och med innebära mindre nettoförluster i vissa områden. Ingen av krondroppsytorna i Svealand uppvisade kroniskt förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet. Däremot hade några ytor temporärt förhöjda halter. Ytan med högst halter var Alby, som drabbades av en storm 2007 där bland annat en stor gran blåste ner. Under 2008 utfördes röjningsarbete efter stormen, vilket ledde till mycket körning i ytan. Som högst har halten varit över 10 mg/l, vilket innebär en kraftig förhöjning.. Störningar av skogsmarken som vid avverkning, stormfällen eller angrepp av granbarkborre kan resultera i temporärt höga halter av nitratkväve i markvattnet, även i ytor där normalt sett allt kväve tas upp.