Spillningsinventeringar av utter i Västernorrlands län utfördes första gången höstarna 1989 och 1990. Den södra delen av länet inventerades 1989 och den norra 1990. Under inventeringen hittades säkra spår efter utter vid 106 av de 752 besökta lokalerna. Detta motsvarar en relativ täthet på 14 procent av lokalerna med säker utterförekomst. Samtliga lokaler med utterspår återfanns då i inlandet. Vid återinventeringen som gjordes hösten 2002 och 2003 inventerades samma lokaler. Av totalt 752 lokaler visade 198 på spår av utter (26 procent). Ökningen av utterförekomst är statistiskt signifikant och överensstämmer med övriga utterinventeringar i norra Sverige. Förutom en positiv ökning av andelen lokaler med utterförekomst så visade resultaten även på en ökad geografisk spridning av utter i länet, bland annat så har det skett en återetablering av arten i länets kustområden.Spillningsinventeringarna utförs på barmark och visar på förekomst av djur men ger ingen antalsuppskattning. Därför gjordes även kompletterande vinterspårningar. Syftet med dessa var att dels försöka uppskatta antalet individer i området men även att undersöka om det fanns tecken på föryngring. Resultaten från de två vinterinventeringarna i länet visar på en ökning av tätheten uttrar inom områden med utterförekomst (från 0,2-0,3 uttrar/kvadratmil 1991 till 0,4-0,5 uttrar/kvadratmil 2005).Andelen lokaler med utter var betydligt högre i Natura 2000-områden med uttern som utpekad art och i dess näromgivning, än i länet generellt under 1989/90 års inventering. Detta beror på att Natura 2000-områdena pekades ut som utterhabitat för att det fanns kunskap om att de hyste utter under början av 1990-talet, då stora delar av länet i övrigt saknade utter. Tanken med dessa Natura 2000-områden var just att säkerställa värdekärnor där uttern överlevt krisen, för att sedan kunna återkolonisera nya områden. Andelen lokaler med utter i Natura 2000-områdena var fortfarande något högre vid 2002/03 år inventering än länet i stort.Förekomsten av mink däremot har minskat vid en jämförelse mellan de två inventeringarna. Från en registrerad minkförekomst på drygt 72 procent under 1989/1990 har förekomsten minskat till ca 60 procent hösten 2002 och 2003. Rapporter om att minken har minskat kommer från flera län i både norra och södra Sverige.Vid länets utterinventeringar 2002-2005 beskrevs alla funna minkfällor. Resultaten var skrämmande, endast 42 procent av fällorna hade godkänd storlek på ingångshålet och bara 17 procent var märkta med namn. Detta visar att det finns ett stort informationsbehov inom jägarkåren om vad som gäller vid fällfångst. Information kan hjälpa till att undvika framtida felfångst.Uttern är en av länets indikatorer för miljömålet Levande sjöar och vattendrag. Att arten nu har återetablerat sig i stora delar av Västernorrlands län är ett tecken på ett lyckat miljöarbete de senaste decennierna.