Den här rapporten beskriver inventeringar av vattenväxter i fem sjöar i Västmanlands län. Fyra av sjöarna (Hörendesjön, Dagarn, Råksjön och Övre Skärsjön) inventerades första gången sommaren 1997 (Godow, 1999). I dessa sjöar ville vi se om vi kunde upptäcka några förändringar på de utvalda lokalerna som vi återbesökte första gången 2005. Den femte sjön (Vågsjön) är en näringsfattig, klarvattensjö som ligger högt upp i ett avrinningsområde med hög naturlighet (enligt System Aqua). Vågsjön är utpekad som en nationellt särskilt värdefull sjö och här finns länets enda kända förekomst av sjöhjortron (hotklass NT på rödlistan). Vi gjorde en förstagångsinventering av vattenväxter i hela Vågsjön 2005 och 2007 återbesöktes en av lokalerna. År 1997 fanns inte den metod för inventering av vattenväxter i sjöar som finns idag i Naturvårdsverkets ”Handledning för miljöövervakning” (Naturvårdsverket, 2003) utan man utvecklade en egen metod. Vid inventeringarna på senare år har vi försökt tillämpa metoden i Naturvårdsverkets handledning. Metoderna är relativt lika, men en stor skillnad är att man år 1997 utförde hela inventeringen från båt med hjälp av flytram, vattenkikare och Lutherräfsa medan merparten av senare års inventeringar har utförts av en inventerare som har varit i vattnet. Täckningsgraden har bedömts med hjälp av en aluminiumram som placerats på botten. Organismgrupper som är inventerade är akvatiska kärlväxter, kransalger och mossor. Vid inventeringen 2005 noterades även en del stormusslor och skal samlades in för bestämning från Vågsjön, Hörendesjön och Dagarn. Siktdjup och vattenstånd är uppmätt vid alla inventeringstillfällena. På lokalerna som inventerats med provruta har djupet för provrutan samt täckningsgrad för arterna i rutan noterats. Bottensubstrat noterades för varje inventerad ruta 2005, men endast sporadiskt vid inventeringen 1997. Förändringar hos vattenvegetationen i sjöarna mellan åren 1997 och 2005 är svåra att slå fast. Orsakerna är framför allt att metoderna för inventering skiljer sig åt alltför mycket samt att det har varit svårt att återfinna de vattenståndstenar man använde 1997, vilket innebär att man inte kan korrigera t.ex. maxdjupsutbredningar av olika arter. Metoden som användes 1997, att lägga en transekt/lokal längs vilken flytrutor inventeras från båt med vattenkikare, är inte optimal för inventering av vattenväxter av flera skäl. 1. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att lägga en transekt på samma ställe vid en uppföljning, vilket gör att de data man samlar in blir osäkra. Beroende på var transekten läggs får man olika (max-)djuputbredningar. Maxdjupen för arterna blir mycket osäkra. 2. Det är mycket vanskligt att dokumentera förändringar i djuputbredning om man inte kompletterar med rutor i sidled bredvid transekten när djupet ökar snabbt. 3. Sikten uppifrån en (gungande) båt är sällan optimal. 4. Täckningsgraden för olika arter måste vara mycket svårbedömd utifrån flytramar. Fördelen med att snorkla på lokalen är att man har betydligt bättre förutsättningar till korrekt artbestämning genom att man kommer närmre arterna, vilket även underlättar bedömningen av täckningsgrad. Dessutom får man en betydligt bättre bild av maxdjupsutbredningen för kortskottsväxterna. Det finns en del skillnader mellan resultaten från 1997 och återinventeringen 2005 som med största sannolikhet har sin förklaring i metodskillnader. I Dagarn hittade vi t.ex. ett rikligt bestånd av styvt braxengräs på djup mellan 2,2 och 3 meter. Detta bestånd fanns sannolikt redan 1997, men syntes förmodligen inte med vattenkikare från båt. För fyra av sjöarna (Övre Skärsjön, Dagarn, Hörendesjön och Vågsjön) finns data insamlade från samma lokal vid minst två tillfällen under åren 2002-2007 med samma metod (snorkling). Här är förutsättningarna för jämförelser mellan åren betydligt bättre än vid jämförelser med 1997 års data. Vi har observerat förändringar i en del arters täckningsgrader inom vissa djupintervall. Det är främst kortskottsväxter som uppvisar signifikanta förändringar i täckningsgrad mellan år: i Hörendesjön växer notblomster tätare i djupintervall 0,5-1 meter, i Vågsjön växer styvt braxengräs i tätare bestånd i djupintervallen 2-2,5 och 2,5-3 meter och i Dagarn har sylört dykt upp med ett nytt bestånd i djupintervall 0-0,5 meter. I Övre Skärsjön har ett flertal förändringar skett under de tre år inventeringar har utförts. Förändring i maxdjupsutbredning är med de data vi har att tillgå svårt att slå fast. Det är viktigt att man söker av ett väl definierat område utanför rutorna så att man inte begränsar sig till de inventerade rutorna. Det är även viktigt att läsa av vattennivån vid en referenspunkt så att man kan korrigera de uppmätta djupen mot en uppskattad normalvattennivå. Det finns en tydlig koppling mellan siktdjup och maxdjup för styvt braxengräs. I Dagarn med ett siktdjup på 5,5 m (2005) respektive 5,0 m (2007) växer styvt braxengräs på ca 3 meters djup. I Örsviken i Hörendesjön är siktdjupet 2,5-2,7 meter och styvt braxengräs finns på ca 1,7 meters djup. Samtliga sjöar utom Hörendesjön får bedömningen hög eller god enligt de nya bedömningsgrunderna för miljökvalitet (Naturvårdsverket, 2007). I många fall är dock en rimlighetsbedömning nödvändig, vilket till stor del beror på att klassgränserna oftast är mycket snäva. För rimlighetsbedömningarna kan man använda sig av en artlista (tabell 4.4 i Bilaga A till Naturvårdsverkets handbok 2007:4) som hjälp, eftersom vissa arter indikerar näringsfattiga alt. näringsrika förhållanden. Man tar dock ingen hänsyn till livskraftigheten eller spridningen av arterna i sjön vilket gör att bedömningen av ekologisk status baserat på makrofyter ibland kan kännas något trubbig och grov. En strategi för övervakning av vattenväxter, som vi har utvecklat under de senaste tre åren är att etablera en miljöövervakningslokal i varje sjö. Lokaler som vi anser är lämpliga för miljöövervakning av vattenväxter bör slutta lagom och inte vara alltför blockiga. Dessutom bör det förekomma kortskottsvegetation som lämpar sig väl för täckningsgradsbedömningar samt sannolikt svarar bra på påverkan i form av försämrat siktdjup (=övergödning) genom att maxdjupsutbredningen minskar.