27 lokaler med gamla lindar i Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län inventerades på vedlevande skalbaggar. Det primära målet var att inventera skalbaggar som omfattas av åtgärdsprogrammet (ÅGP) för skalbaggar på skogslind. Inventeringen genomfördes med fönsterfällor och fallfällor i fyra träd på varje lokal. Vid de totala analyserna togs även data från 13 lokaler publicerade i andra inventeringar med. Sju arter i åtgärdsprogrammet hittades; enfärgad brandsvampbagge Diplocoeolus fagi var den mest frekventa med fynd på 30 av 40 lokaler. Denna art liksom lindplattbagge Laemophloeus monilis (24 lokaler) och lindmögelbagge Enicmus brevicornis (14 lokaler) var utbredda inom hela det inventerade området. Övriga arter som hittades är bara utbredda i centrala Mälaren: lindbarkbagge Synchita separanda (hittades på 11 lokaler), lindgrengnagare Pseudoptilinus fissicollis (2 lokaler) och ögonfläckbock Mesosa curculionoides (1 lokal). Lindfläckbock Chlorophus herbsti hittades aldrig i någon fälla men kläcktes ur ved som togs hem från en lokal. Bland övriga vedskalbaggar hittades totalt 89 rödlistade arter enligt rödlistan 2000. Några av lokalerna, främst Ek- & Lindholmen vid Strömsholm och Kronängen (båda i Västmanlands län) hade extremt höga antal av sådana arter. Generellt hade lokalerna runt centrala Mälaren, och speciellt de i västra delen, höga antal rödlistade arter. Speciellt anmärkningsvärda arter var fynden av Allecula rhenana (mörkbent kamklobagge) vid Ängsö och på S. Björnön och Rhagium sycophanta (ekträdslöpare) på Kalvholmen. De arterna har aldrig hittas i Västmanland förut och A. rhenana är ny för Mälardalen. Fyra av de lindlevande arterna som tagits med i Åtgärdsprogrammet är knutna till svampen linddyna (Biscogniauxia cinereoliliacina). Dessa fyra arter hade ett starkt nestat förkomstmönster. Det betyder att lokaler, med den art som finns på minst antal ställen i stort sett alltid innehåller de vanligare arterna. Denna art kan då användas som en indikator på de andra. Däremot kunde antalet ÅGP arter inte användas för att indikera ett stort antal arter av rödlistade vedskalbaggar generellt. På igenväxta lokaler fångades i medeltal klart lägre antal rödlistade vedskalbaggsarter än på de som hållits öppna med bete. Men specifikt för ÅGP arterna på lind fanns ingen skillnad. Slottsparkerna visade sig, tvärtemot förväntat, vara nästan lika artrika som de betade lokalerna. Slottsparkerna har alltså ett stort värde för vedlevande skalbaggar trots att de skötts intensivt med bortplockning av nedfallande ved osv. Många av de lokaler som inventerades har lindar som är kulturprodukter. Dvs de gamla träden är antingen del av parker vid slott eller så är de en rest av gammaldags jordbruk med lövtäkt. Detta innebär att de hamlats. När de, som skett på flera av dessa platser, lämnas utan skötsel under lång tid riskerar de att falla sönder av sin egen tyngd då grenarna ovan det gamla hamlingsstället blivit alltför tunga. Igenväxning runt träden med sly förstärker detta hot. Om dessa gamla träd ska kunna fortsätta åldras är det därför akut att göra åtgärder på några av lokalerna. Alternativt får man hoppas att de yngre träden hinner bli tillräckligt gamla för att härbärgera dessa arter innan hamlingsträden försvinner. På många andra lokaler betas marken runt träden vilket är positivt för deras överlevnad. Problemet blir istället att betesdjuren äter upp det mesta av den föryngring som kommer. För att slippa successionsglapp när gammelträden faller bör man fundera över var och hur man kan få upp föryngring. Den behöver inte ske i samma bestånd, men i närheten.