Rikkärr kan beskrivas som myrområden med medelhöga till höga pH-värden, som från omgivningen tillförs och influeras av vatten rikt på mineraler, främst kalcium. Dessa våtmarksmiljöer hyser ofta en artrik och exklusiv flora. En mängd arter är helt beroende av rikkärr för sin överlevnad, däribland ett flertal kärlväxter och mossor. Sedan 1800-talets senare del har naturtypen gått starkt tillbaka. Dikning i samband med uppodling från 1800-talets mitt och framåt, samt torrläggning för att öka skogsproduktionen på 1900-talet har starkt bidragit till decimeringen. Många rika myrar har en historia som fodermarker och områden som har undgått utdikning är numera på väg att växa igen, på grund av utebliven hävd. Trots rikkärrens tillbakagång och deras ofta höga skyddsvärden har de, fram till det senaste decenniet, varit något förbisedda i naturvårdsammanhang. Ett 20-tal rikkärr var tidigare kända i länet bl.a. genom våtmarksinventeringen (VMI). Denna rapport redovisar resultatet från en rikkärrsinventering som genomfördes i Västmanlands län åren 2002 – 2004, samt från en kompletterande inventeringsinsats år 2007. Sammanlagt har 186 våtmarksobjekt, varav 212 delobjekt, i fält avgränsats och beskrivits. Materialet kompletterades med uppgifter från 5 objekt som dokumenterades i VMI. Totalt finns nu kännedom om 89 rikkärrsområden (objekt/delobjekt) med en totalareal på 133,5 ha i Västmanlands län. Av dessa hör 6 delobjekt med en sammanlagd areal på 8,1 ha (6 %), till kärr och källkärr av extremrik typ, medan återstående 83 delobjekt med en totalareal på 125,4 ha (94 %) utgörs av medelrika kärrtyper. Den stora majoriteten av rikkärren är belägna i Salatrakten och i bergslagskommunerna Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg. Materialet från inventeringen inkluderar även 53 respektive 64 delobjekt av intermediära kärr och sumpskogar. De västmanländska rikkärren har ofta visat sig vara botaniskt rika. I flera objekt, av högsta naturvärdesklass, har mer än 20 indikatorväxter för rikkärr påträffats. Bland de vanligaste rikkärrsindikatorerna märks kärlväxterna knagglestarr (Carex flava), slåtterblomma (Parnassia palustris) och snip (Trichophorum alpinum), samt mossorna purpurvitmossa (Sphagnum warnstorfii), knoppvitmossa (Sphagnum teres) och guldspärrmossa (Campylium stellatum). En stor del av länets rikkärr uppvisar tydliga tecken på pågående vegetationsförändringar, däribland mer eller mindre naturliga successionsförlopp som följer av utebliven hävd. Tydligast är tecknen i rikkärr med tätnande träd- och buskskikt. Studier av äldre kartmaterial och jämförelser med sentida flygbilder har i flera fall gett stöd för iakttagelser gjorda i fält. Utvecklingen missgynnar många organismer knutna till rikkärr. I ett flertal av dessa kärr kommer olika skötsel- och restaureringsåtgärder att krävas för att på längre sikt behålla de naturvärden som är kopplade till ljusöppna rikkärr med typisk markvegetation.