Flodkräftan förekommer i många olika typer av vatten, från små bäckar till stora sjöar, i vilka de uppehåller sig grunt och strandnära. För att flodkräftan ska kunna etablera sig i ett vatten krävs det dock relativt fasta bottnar med stort inslag av sten, rötter och liknande. Dessa element är nödvändiga för att flodkräftan ska ha möjlighet att söka skydd för predatorer såsom mink, abborre och ål. Möjlighet att söka skydd är extra viktigt då kräftan ömsar skal, vilket hos vuxna kräftor sker 1-2 gånger om året. För att flodkräftor ska kunna ömsa skal krävs också en viss kalciumhalt i vattnet. De lokala klimatbetingelserna är en annan avgörande faktor för etablering av flodkräfta. Perioden med vattentemperatur över 10°C är avgörande för om reproduktionen ska lyckas och begränsar flodkräftans utbredning mot norr och mot högre höjdlägen. Flodkräftan blir könsmogen vid 3-7 års ålder och parar sig i september-oktober. Honan bär den befruktade rommen fram till kläckningen, vilken sker i juni-juli. Flodkräftan är liksom andra kräftarter en omnivor. Den kan således livnära sig på både animalisk och vegetabilisk föda. Genom sitt omnivora levnadssätt anses sötvattenkräftor kunna strukturera den litorala näringsväven; det finns flera exempel på förändringar i ekosystemet efter utbrott av kräftpest (t ex Nyström et al. 1996). Man anser att flodkräftan invandrade till Sverige 9500-8000 f kr, då en väldig insjö täckte Östersjöbäckenet, den s.k. Ancylussjön. Den naturliga nordgränsen för flodkräfta i Sverige går nu genom mellersta Värmland, sydöstra Dalarna och södra Hälsingland. Wasakungarna var under 1500-talet mycket intresserade av kräftor och inplanteringar skedde genom kungarnas försorg, bl. a. med tyska kräftor i Kalmar län. Omfattande inplanteringar av flodkräfta har sedan pågått under hundratals år med en kulmination under 1900-talet då särskilt Domänverket och skogsbolagen satte ut kräftor i tusentals vatten. De flesta utsättningarna misslyckades dock beroende på att t ex klimatet var för kallt men ändå har många vatten fått fiskbara bestånd. Utbredningen i norr har genom dessa utsättningar vidgats och sträcker sig nu i ett smalt bälte längs hela Norrlandskusten men även långt in i flera av älvarna. Ovanstående text bygger på information från Westman et al. (1992) och Söderbäck & Edsman (1998).