Gös är insjöfiskets viktigaste art. Beståndsvårdande åtgärder som ökar och stabiliserar avkastningen av gös är därför viktiga för fisket. Eftersom minimimåttet på gös i de stora sjöarna länge varit 40 cm har göshonor kunnat beskattas innan de nått könsmognad (vid ca 41-44 cm). Ett ökat minimimått borde ge en stabilare och större rekrytering på sikt. Samtidigt borde ett höjt minimimått direkt innebära att avkastningen ökar eftersom den naturliga dödligheten för gös kring 40 cm är liten. På ett halvt år tillväxer gös av denna storlek normalt 5 cm. Från 1 juli år 2001 höjdes därför minimimåttet på gös till 45 cm och minsta tillåtna maska (sträckt maska) sattes till 120 mm i Hjälmaren. I Mälaren bibehölls fortsatt 40 cm minimimått och minsta maska 100 mm, även om en ändring nu förväntas även här. Medelfångsten i Hjälmaren ökade från 59 ton per år perioden 1996-2000 till 153 ton per år perioden 2001-2007. Ökningen var således 174 %. I Mälaren var motsvarande fångster 132 ton den första perioden och 142 ton den senare, en svag ökning med 7,5 %. Statistiskt kunde det beläggas att förändringen i Hjälmaren var avsevärt större än förväntat utgående från utvecklingen i Mälaren. Eftersom de båda sjöarnas avkastning följt varandra under en lång tid före ändringen av fiskebestämmelserna var det sannolikt dessa som orsakat den höga avkastningen i Hjälmaren åren 2001-2007. Det årliga infiskade värdet av gös i Hjälmaren har ökat från cirka 2 miljoner kr (dagens penningvärde) åren 1996-2000 till 6,8 miljoner kronor åren 2001-2007, dvs. med 4,8 miljoner kronor. Indikationer hittills tyder också på att den biologiska mångfalden bevaras och gösfisket i Hjälmaren har kunnat miljöcertifieras (Marine Stewardship Council) som det första sötvattensfisket i världen. Samtidigt har ett antal nya, unga yrkesfiskare rekryterats in i yrket. Det rekommenderas att ett minimimått på minst 45 cm används för gös i insjöar och utefter våra kuster framöver.