De vattenburna utsläppen av kväve från mänsklig verksamhet skall halveras mellan 1985 och 1995. Detta mål antogs av riksdagen år 1991. Arbetet med att begränsa kvävetillförseln till Laholmsbukten hade då varit igång i fem år. Ett flertal kartläggningar och utredningar låg till grund för det åtgärdsprogram som fastställdes för Halmstads, Laholms och Båstads kommuner år 1987. På fem år skulle de större avloppsreningsverken byggas ut och jordbruksdriften miljöanpassas. Programmet är i huvudsak genomfört, och i denna rapport görs en utvärdering av insatserna.Utbyggnaden av reningsverken är klar, och kväveutsläppen har halverats. Förändringarna i jordbruket har också varit stora. På tio år har djurhållningen minskat med 20 %. Arealen vall inklusive omställningsmark har ökat med 28 % medan vårsädesarealen minskat med 42 %. Andelen vintergrön mark har ökat från 39 % till 58 % under perioden. Sammantaget bedöms åtgärderna i jordbruket och reningsverken ha minskat belastningen med ca 700 ton eller 20 %.Transporten av kväve i de vattendrag som mynnar i Laholmsbukten har registrerats sedan 1972. Någon minskning av kvävetransporten i vattendragen kan inte konstateras. Snarare är det fråga om en viss ökning under de senaste åren. Den uteblivna effekten av insatta åtgärder kan dels förklaras av vädret. De milda vintrarna under senare år har medfört att kvävemineraliseringen varit större än normalt. De torra somrarna 1989 och 1992 har sannolikt också inneburit att kvävegödsel som inte kunnat förbrukas av växterna funnits kvar i marken efter skörd. Kväveläckaget från skogsmark ökar, vilket primärt beror på det höga atmosfäriska nedfallet som mark och vegetation inte kan tillgodogöra sig fullt ut. Målet att halvera utsläppen av kväve till vatten kan tyckas vara lika avlägset som i slutet på 1980-talet. Kunskapsläget är emellertid idag bättre vad gäller t.ex. odlingsåtgärdernas betydelse och möjligheterna till rening i våtmarker.Den största kvävekällan i närområdet till Laholmsbukten är åkermark inklusive gårdsbidrag som svarar för närmare två tredjedelar av tillförseln. En halvering av den mänskliga belastningen förutsätter därför kraftfulla åtgärder inom jordbruket. Hittills har främst generella föreskrifter använts för att miljöanpassa jordbruksdriften. Om dessa kompletteras med längre gående åtgärder i de områden där nuvarande markanvändning medför hög belastning finns förutsättningar att minska belastningen betydligt. Åtgärder mot markläckaget kan dessutom kompletteras med rening av avrinnande vatten i våtmarker.