Halland är en av de regioner i Sverige som är hårdast drabbade av försurningen. Näringsfattiga marker med svårvittrade bergarter, hög nederbörd och närheten till stora utsläppskällor i Europa har inneburit att stora områden av Halland är känsliga för försurningspåverkan. Med undantag av sydligaste Halland och kustnära trakter är berggrunden kalkfattig. Omfattande skador på faunan i sjöar och vattendrag registrerades under 1970-talet som en följd av försurningen. Som en motåtgärd för att skydda den biologiska mångfalden startade en omfattande kalkningsverksamhet i Halland med Högvadsån 1978. Kalkning av sjöar, vattendrag och våtmarker har fått stor omfattning. Verksamheten kostar årligen ca 12 miljoner kronor och berör nästan alla betydande åar och bäckar tillsammans med nästan en tredjedel av Hallands nästan 1000 sjöar. Det finns ytterligare behov av att kalka nya vatten. För perioden 1995 - 2001 planeras ca 120 000 ton kalk att spridas i halländska vatten till en kostnad av drygt 65 miljoner kronor.Underlaget för denna rapport utgörs främst av elfisken som genomförts på 101 stationer i kalkade vattendrag inom Hallands län, samt resultat från fiskfällor, fiskräknare och insamlad och beräknad fångststatistik för lax och havsöring. Elfiskena har som syfte att dokumentera fiskbestånden i försurade och kalkade vattendrag, samt att studera effekter av kalkning och försurning på främst lax och öring. Totalt fångades 12 fiskarter samt signalkräfta och flodkräfta. Öring, elritsa, lax och ål var de vanligast förekommande fiskarterna, medan grönling och bergssimpa var de ovanligaste. Antal fångade arter per station varierade mellan 1 och 7, med ett medeltal på 3,46 arter per station, vilket var en ökning jämfört med 1996.