Kustnära dyner och andra sandiga miljöer har under lång tid uppmärksammats av naturvårdande myndigheter. Fokus har legat på fältskikt och vegetationstäcke och hur man på bästa sätt förhindrar sandflykt. Denna fråga har i sin tur sin förankring i ett, i historiskt perspektiv, överutnyttjat landskap där överexploatering av en knapphändig skogsresurs och för högt betestryck ledde till stora erosionsproblem. Under slutet av 1800-talet planterades stora arealer av de uppkomna flygsandfälten igen med främst tallskog för att få stopp på sanddriften, åtgärder som var effektiva. Under efterkrigstiden då sol och bad i allt större omfattning blev ett folknöje ansågs de stora skarorna av badgäster på vissa håll förvärra erosionsproblemen. På flera håll inleddes aktiva åtgärder för att binda sanden. Extra slitagekänsliga områden fredades från besökare och på flera håll genomfördes insådd av tåliga gräs som sandrör och strandråg. Dessa åtgärder resulterade i att arealen naken sand dramatiskt reducerades.Idag har kunskapen om de ekologiska processer som försiggår i dynmiljöer ökat markant liksom kunskapen om de habitatkrav dynlevande växter och djur har. Som en följd av detta har synen på dynmiljöer och andra sandiga habitat förändrats. Man har från naturvårdshåll insett att förekomst av naken sand i många sammanhang är oerhört viktigt för en lång rad organismer, inte minst sandlevande insekter, exempelvis många vildbin och steklar. Många av dessa arter har under senare år minskat kraftigt och en relativt stor del av de arter som är uppförda på den svenska rödlistan är på ett eller annat sätt beroende av naken sand.I och med Sveriges inträde i EU har vi förbundit oss att genomföra vissa direktiv från EU. Ett sådant gäller bevarande av arter och dess livsmiljöer, det så kallade habitatdirektivet, och ett annat gäller bevarande av fåglar, det så kallade fågeldirektivet. Ett av syftena med dessa direktiv är att bilda ett sammanhängande europeiskt nätverk av skyddsvärda naturområden, Natura 2000. I sandiga områden har i Sverige nio olika habitattyper identifierats och dessutom ytterligare ett antal som i vissa fall är belägna på sandigt underlag. Dessa habitat skall i avgränsade Natura 2000-områden skötas på ett sådant sätt att "gynnsam bevarandestatus" erhålles. Detta innebär i korthet att naturvärden knutna till respektive habitattyp skall bevaras eller förbättras.För att avgöra om gynnsam bevarandestatus uppnåtts måste två kriterier uppfyllas. Dels måste självabegreppet "gynnsam bevarandestatus" definieras som någon form av mätbart mål för respektivehabittatyp och dels måste metoder för övervakning och uppföljning tas fram som gör det möjligt att avgöra när målet är nått. En mått på kvalitet i de olika Natura 2000-områdena är hur olika habitattyper varierar ytmässigt över tiden. Detta kan undersökas på olika sätt, mer eller mindre översiktligt. Inom ramen för detta projekt har fokus framför allt legat på flygbilders användbarhet i detta sammanhang.Som ett led i arbetet med att ta fram metoder för övervakning av olika habitattyper inom Natura 2000, föreslogs i en inledande studie att man, på landskapsnivå med hjälp av flygbilder, bör undersöka vilka storskaliga förändringar som skett i sanddynsmiljöer under 1900-talet. Framför allt borde man fokusera på hur andelen öppna dynmiljöer med sandblottor och öppen vegetationstäckt mark har förhållit sig till busk- eller skogbevuxna dynområden. Därför initierade ett projekt med följande syfte:- att undersöka om flygbilder kan användas som ett verktyg vid övervakning av arealmässiga förändringar i sanddynsmiljöer- att göra en tidsstudie över vissa utvalda dynområden med hjälp av äldre flygbilder (under förutsättning att flygbilder fungerar som övervakningsverktyg)- att utifrån resultatet av metodstudien genomförd med hjälp av flygbilder, diskutera alternativa övervakningsmetoder för Natura 2000 habitat i sanddynsmiljöer.