Syftet med denna undersökning var att förbättra kunskapsläget om skirmossan, Hookeria lucens, för att senare kunna skriva ett effektivt åtgärdsprogram för arten i Sverige. Skirmossan växer på beskuggad mark med god vattentillgång, oftast längs skogsklädda vattendrag. Av skirmossans ca 85 kända lokaler i landet besöktes 35 stycken, där växtplatserna beskrevs med avseende på hydrologi, pH, omgivande skog och risk för framtida skador. På de 26 lokaler där skirmossan återfanns mättes i stort sett samtliga bestånd in med GPS och antal och storlek på varje individ bestämdes. Skirmossan täckte på dessa lokaler sammanlagt ca 20 m2. Totalt finns med ledning av detta sannolikt mindre än 100 m2 av arten i landet, vilket endast är en tiondel av vad som tidigare uppskattats. Merparten av lokalerna saknar formellt skydd och många består till stor del av produktionsskog, vilket gör att risken för framtida skador är stor. Flera lokaler har tidigare skadats vid avverkningar, men på ett fåtal platser hade ändå återetablering verkat ske. Detta är troligen ett resultat av att arten enligt denna undersökning har god spridningsförmåga: nyetablerade individ finns i riklig mängd på mer än en tredjedel av lokalerna. Sporkapslar förekom sparsamt, men etablering från sporer verkar ändå förekomma ganska frekvent. Småskalig markstörning gav ofta riklig etablering av nya individ.