På uppdrag av Länsstyrelsen i Hallands län har lavfloran på mark och sten undersökts i befintliga som blivande reservat, naturvårds- eller Natura 2000-områden. Totalt besöktes 82 olika områden i länet. Dessa varierar kraftigt i arealstorlek och artrikedom. I det artfattigaste området, Årnarp, noterades bara 6 arter och i det artrikaste, Vendelsö, drygt 150 arter. I nästan samtliga områden noterades intressanta arter som antingen är sällsynta, rödlistade eller nya för landskapet. Totalt omfattar artlistan ca 373 arter av lavar, parasymbionter eller parasiter. Av de 373 arterna är 81 nya för landskapet Halland och två är nya för landskapet Småland. Med dessa nya arter har artantalet i landskapet Halland ökat från 695 till 776, en ökning med ca 12 %. Av de 373 arterna är fyra rödlistade och en femte har varit rödlistad under hela inventeringen, men avförts från listan 2005. Ytterligare 120 får anses vara sällsynta, fyra (ev. fem) är nya för landet och slutligen är sex eventuellt nya för vetenskapen.Man kan se en tydlig trend i artantal bland områdena. Artrikast är Kungsbacka och Varberg kommuners stora kustreservat med varierande exponering för ljus, vind, salt och vågor. Där finns 65-150 arter, medan många områden längre söderut hyser upp till ca 70 arter. Artrika miljöer är även kulturlandskapen runt gamla gårdar med 50-70 arter vardera. Så fort stenytor beskuggas av skog eller buskar minskarartantalet. Inlandsområdena hyser således ofta 10-40 arter färre än kustreservaten. Öppna betesmarker med block och klippor är ofta relativt artrika med 30-50 arter. Lavfloran i och vid bäckar och åar är ofta inte så artrik då de hyser starkt specialiserade arter. Sjöstränder är ibland något artrikare, men det beror på hur bred strandremsan med sten är och hur brant klipporna lutar. Artantalet är högre i norra Halland än i södra, men det är inte överraskande eftersom Bohuslän och Västergötlands kusttrakter är mycket artrika. Det är svårt att peka ut speciellt viktiga miljöer då i princip alla besökta miljöer har några ovanliga arter eller åtminstone lokalt sällsynta arter. En rangordning har ändå gjorts där 29 av de 82 inventerade områdena utpekas som mer värdefulla än de andra. Dessutom rangordnas de sinsemellan i tre olika grupper. Vid bedömningen har hänsyn tagits till artrikedom och förekomst av lokalt och regional sällsynta arter samt om de är rödlistade eller ej. De övriga 53 områdena anses dock inte sakna värden utan hyser en eller flera intressanta arter vardera.Det finns flera hot mot lavfloran på sten och mark. För många arter som är ljuskrävande är igenväxning det största hotet. Åtminstone en nationellt hotad art är direkt beroende av bränning av ljunghedar. För arter knutna till lodytor, bergbranter och liknande platser i lövskog med jämn och hög luftfuktighet är avverkning av den omkringliggande skogen ett starkt hot. Ett alltför stort graninslag i lövskogen intill lodytor och bergbranter är dock negativt då det skuggar ut lavfloran. I de äldre kulturmiljöerna finns ofta gamla stenmurar och stenrösen, som har lång kontinuitet. Det är dock inte ovanligt att dessa habitat växer igen och det är viktigt att det röjs runt dem. Bränning skadar dock lavfloran och kan inte rekommenderas. Många arter är knutna till stränder av vattendrag och sjöar. För dessa är stora fluktuationer i vattennivån ett stort hot, även om mindre naturliga vattenståndsvariationer kan vara en förutsättning för att de ska trivas. Liksom för många trädlevande arter är luftföroreningar negativt för mark-och stenlevande arter, men kunskapen därom är begränsad. Gifter och höga näringshalter i vattendrag och sjöar är också ett hot. Däremot är kunskapen nästan obefintlig vad gäller effekterna av föroreningar och övergödning i havet på lavfloran på kustklippor.