I den här broschyren använder vi begreppetohävdsarter som samlingsnamn för de växtersom inte är önskvärda i ängar eller betesmarker.Det kan vara arter som ökar vid upphörd ellerminskad hävd eller arter som är kvävegynnade.Ohävdsarter kan betraktas som vad vi i dagligttal kallar ogräs. En växt är naturligtvis inte isig själv ett ogräs, men den blir det om den växerpå fel plats. Det gäller t ex de i denna broschyrbeskrivna arterna, som behöver hållas efterför att inte konkurrera ut hävdgynnad flora.Det som ser ut att vara ett harmoniskt tillståndi en äng eller betesmark med sin rikedom av gräsoch örter utgör en bedräglig bild. Det är en kamppå liv och död för varje enskild växtindivid såvälsom för artens överlevnad. Det gäller att tatill vara och hushålla med de resurser som stårtill buds och som krävs för överlevnad och fortplantning.Resurserna det handlar om är främstvatten, ljus och näringsämnen. Vilka resurser somväxtindividen kan tillgodogöra sig avgörs i höggrad av hur väl den klarar konkurrens från denegna arten såväl som från andra.Hävdgynnad flora har huvudsakligen inteanpassat sig till olika hävdformer, utan har snarareunder den långa tidsperiod det har bedrivitsnågon form av djurhållning funnit en fristad imulens och liens marker. Växterna har vandratin i de hävdade markerna från t ex hällmarker,skogsmarker, fjällhedar och stränder och bildatuthålliga växtsamhällen. Dessa ursprungsmiljöerhar liknande störningar och knapphet på resursersom ängar och betesmarker.Eftersom de hävdade markerna under lång tidutmagrats och ständigt utsatts för störning genomslåtter eller bete, har de växter som är brapå att hushålla med resurser eller som gynnas avstörning haft fördelar gentemot konkurrensstarkaväxter. Många av dessa är nämligen störningskänsligaoch kvävegynnade.