Den betade strandängen utgör en av vårt lands allra fågelrikaste miljöer. Samtidigt är det en miljö som på många håll är starkt hotad. Om beteshävden minskar eller upphör, växer strandängen snabbt igen med buskar, sly och högvuxet gräs, något som missgynnar många fågelarter, bl.a. vadare som tofsvipa, större strandpipare, strandskata och skärfläcka.Vid den landsomfattande inventeringen av de kvarvarande ängs- och hagmarkerna som genomfördes 1987-1992 påträffades omkring 8 500 hektar havsstrandäng. Av dessa fanns drygt 1 600 hektar (20%) på Gotland och drygt 4 700 hektar (55%) på Öland. Att dessa båda öar har 75% av Sveriges totala strandängsareal innebär ett specielltansvar såväl för att bevara de havsstrandängar som ännu finns kvar, som för att bevaka om det sker några förändringar av havsstrandängens fauna och flora.Som en del i denna övervakning lät Länsstyrelsen 1996 genomföra en omfattande inventering av de gotländska strandängarnas häckfågelfauna, vilken nu upprepades 2001. Tanken är att denna typ av strandängsinventering ska återkomma vart femte år, för att på så sätt kunna följaoch upptäcka eventuella förändringar i fågellivet.De 119 strandängsområden som valdes ut 1996 återinventerades nu 2001, även detta år var tidpunkten vår och försommar. Inventeringen inriktades på följande fågelgrupper (samma som 1996): svanar, gäss, simänder, vadare, måsfåglar, tärnor samt gulärla. Inventeringarnautfördes återigen av Tuomo Kolehmainen (TK) och Lars Tydén (LT).