Denna rapport behandlar ett material av skalbaggar (Coleoptera), insamlat med hjälp av fallfällor i rikkärr på Gotland under perioden maj-oktober 2006. Nio olika kärrundersöktes, ett av dem indelat i två delområden där hävden skiljer sig åt. Totalt är alltså 10 provytor undersökta. De flesta rikkärren är s.k. källkärr med rik flora. Areal, öppenhet och hävdpåverkan i form av bete skiljer sig däremot avsevärt mellan de undersökta kärren.Totalt har 4 333 individer av skalbaggar granskats, fördelade på 206 taxa (inkluderar även de individer som endast identifierades till släkt- eller familjenivå). När "oprecisa" bestämningar liksom tillfälligt uppträdande arter räknats bort återstår 3768 individer fördelade på 168 arter. Av dessa arter är 104 arter knutna till kärr, mossar, sumpskogar och andra våtmarker. Bland de övriga arterna återfinns anspråkslösa arter som uppträder i enmängd olika miljöer, men också arter knutna till skog och andra angränsande, torrare miljöer som gränsar till kärren. De rödlistade arterna återfinns med två undantag blandarterna knutna till öppna våtmarker. Undantagen är den spillningslevande bladhorningen Onthophagus joannae (en torrmarksart som endast uppträder tillfälligt i materialet), och kortvingen Lordithon pulchellus, som är knuten till vedsvampar i skogsmark och som påträffades på den mest igenvuxna lokalen. Mest överraskande är fyndet av strimmig sammetslöpare (Chlaenius quadrisulcatus), enart som i nuläget endast är känd från en handfull lokaler i Uppland och Gästrikland. Arten är tidigare funnen i rikkärr, men är inte exklusivt knuten till denna miljö. Fyndet i denna inventering är det första från Gotland. Andelen öppenmarksarter är positivt korrelerad meddet totala antalet arter, dvs. de artrikaste lokalerna är också de med den högsta andelen öppenmarksarter. Utifrån skalbaggsfaunan intar 8 Mallgårds källmyr och 6 Harudden ensärställning med högst antal arter och högst antal våtmarksarter. Dessa två kärr är också de två mest välhävdade. Samma förhållande mellan artrikedom och hävd verkar råda i flera av de andra kärren. De tre artfattigaste provytorna (1 Kallgate, 9 Lilla källmyren, 10 Tojt vät) är alla ohävdade. I de två områdena vid Kallgate kan effekten av hävd jämföras direkt. Område 1 och 2 är båda belägna i samma våtmark. Båda områdena har tidigare röjts och betats, men provyta 1 har sedan undantagits från bete för att gynna väddnätfjäril. Trots att endast 1 år har förflutit sedan betet upphörde, skilde sig 1 Kallgate och 2 Kallgate både beträffande artantal och antalet rödlistade arter. Inventeringen visar tydligt att de gotländska rikkärren är en intressant miljö med särprägladoch skyddsvärd fauna och flera rödlistade arter. Det framgår också tydligt att hävdpåverkan ökar diversiteten och ger förutsättningar för rödlistade ochnaturvårdsintressanta arter. Hävden bör upprätthållas i de välhävdade kärren, och de svagt hävdade skulle vinna på att hävden ökade. Förutom fortsatt hävd måste naturligtvis kärrens hydrologi förbli så opåverkad som möjligt. I de fall det finns möjlighet att återställa våtmarker genom t.ex. igenfyllnad av gamla diken bör detta provas. Trots att fallfällor använts under en hel fältsäsong ger en relativt god bild av den marklevande skalbaggsfaunan, får materialet lätt en slagsida mot stora och rörliga arter. I denna inventering var små arter som t.ex. kortvingar påfallande dåligt representerade, vilket dessutom väcker frågor om eventuella systematiska fel i materialet. Eftersom majoriteten av skalbaggsarter är små medför en underrepresentation av små arter en underskattning avartantalet. Det skulle därför vara av stort intresse om någon eller några av de undersökta lokalerna i framtiden kunde underkastas en mer djuplodande undersökning avskalbaggsfaunan, där insamlingar med fallfällor kompletteras med manuella insamlingsmetoder.