När det gäller häckfågelfaunan kan konstateras att år 1997 häckade 36 våtmarksberoende arter i Hjälstaviken, att jämföra med 38 arter 1988. Av de sammanlagt 39 arter, som konstaterats häcka mellan 1988 - 1997 har 28 arter ökat i numerär, 6 har minskat, 1 art har bibehållit sin numerär och för 4 arter är populationstrenden osäker (enkelbeckasin, sävsångare, rörsångare och sävsparv). Den övervägande delen av våtmarksfaunan har alltså haft en positiv utveckling under den gångna 10-årsperioden.De förändringar i populationstrend hos arterna, som konstaterats i Hjälstaviken, både positiva och negativa, hänger i de flesta fall intimt samman med det stora restaureringsprogram, som inleddes 1994. Den skapade vallen och dammtröskeln med lucka för en nivåreglering av vikens vårvattenstånd på 40 cm innebär att stora områden strandängar ställs under vatten (den sk blå bården). I kombination med fräsning av strandängar, vassbekämpning och bete har vattenståndsregleringen inneburit "ett stort lyft" för de våtmarksberoende fågelarter, både häckare och rastare, som under många år haft en negativ utveckling pga igenväxning, torrläggning genom dikning, minskad betesdrift etc.Av den häckande fågelfaunan är det några arter, som mångdubblat sitt bestånd vid en jämförelse mellan inventeringsåren 1988 och 1997. Vissa fågelarter, om dock ett fåtal, som gynnas av igenväxande marker, har å andra sidan minskat i numerär efter restaureringsprogrammet. Hit hör t ex buskskvätta och näktergal. Däremot har gräshoppsångaren "lustigt nog" bibehållit sin numerär eller till och med ökat något vid en jämförelse inventeringsåren emellan.Ur 1997 års häckningsresultatsynpunkt kan konstateras olikheter mellan arter. Skäggdopping, knölsvan, grågås, brun kärrhök, sothöna och tofsvipa lyckades överlag bra med häckningen, medan alla simänder (kricka, gräsand, årta och skedand) samt skrattmås lyckades dåligt och fick ut få ungar. En extremt sen och kall vår med därtill hörande sämre näringstillgång för ungarna samt högt predatortryck från rovdjur kan vara delförklaringar till det dåliga häckningsresultatet för simänderna och skrattmåsen.Den rastande, icke häckande fågelfaunan har också gynnats av det omfattande restaureringsprogrammet, det gäller främst många änder och vadare. De siffror av antalet rastare, som redovisas i inventeringen, ligger sannolikt i de flesta fall långt under det verkliga antalet rastare. En stor omsättning av rastande och sträckande fåglar sker hela tiden, främst vid gynnsam väderlek nattetid, som då undgår upptäckt och registrering. Ett tydligt exempel härvidlag är grönbenan, som sannolikt är betydligt vanligare, som rastare och förbisträckare än de siffror inventeringsresultatet visar.Det omfattande restaureringsprogrammet för Hjälstaviken har blivit oerhört positivt för den våtmarksberoende fågelfaunan med i regel ökande populationer för de flesta hit hörande arterna. Men det finns problem. Betestrycket är på de flesta håll i vikens omgivningar alldeles för lågt. Det innebär att strandängar, som maskinellt bearbetas, bara inom ett år åter växer igen pga avsaknad av eller för få betesdjur. Ansträngningar från ansvariga myndigheter att öka betestrycket görs hela tiden, men den jordbrukspolitiska situationen är nu sådan att det fn inte lönar sig för bönder och köttproducenter att hålla djur i den omfattning, som behövs. Maxantal betesdjur (nötdjur) under inventeringsåret 1997 var 174 st, att jämföra med 133 st inventeringsåret 1988. Antalet betesdjur var alltså högre år 1997, men ändock otillräckligt, för att effektivt hålla igenväxningen i schack. Sammanfattningsvis kan konstateras ett tydligt samband mellan restaureringsprogrammet för Hjälstaviken och den positiva utvecklingen för lokalens våtmarksberoende fågelfauna. Detta samband bör rimligtvis betyda fortsatta insatser från ansvariga myndigheter i syfte att slå vakt om och värna en av Sveriges främsta fågellokaler