Korsningar mellan väg och vattendrag innebär att broar, kulvertar ellervägtrummor måste byggas för att vattnet ska kunna passera. Tidigarehar anläggningen av dessa passager i alltför stor utsträckning enbart varit en teknisk lösning där man inte tagit hänsyn till faunan i och kring vattendraget. Broar och halvtrummor är att föredra ur natur-och fiskevårdssynpunkt eftersom påverkan på vattendraget och dess närmiljö blir mindre. Oftast bli lösningen dock en rundtrumma eftersom det är det billigaste och tekniskt minst komplicerade alternativet (Sandell et al., 1994;Stridsman, 1997). Det finns uppgifter från övriga landet om att så många som varannan till var tredje vägtrumma är placerad på ett sådant sätt att de utgör vandringshinder för fisk (Abrahamsson & Pettersson, 1997; VägverketRegion Mälardalen, 2002; Westman, 2002). De allvarligaste hindren i länets vattendrag utgörs ofta av olika typer av dammkonstruktioner. Fjorton vattendrag har inventerats och totalt har 265 vägskärningar och 30 dammarnoterats. Inventeringen visar att cirka 20 procent av passagerna mellan väg och vattendrag utgör vandringshinder för fisk och/eller bottenlevande djur.Inventeringar har även genomförts av andra aktörer till exempel i Oxundaån, Igelbäcken, Bällstaån och Tyresån. Dessa resultat redovisas inte i denna rapport.Vattenfaunans rörelsemönster är dels knuten till vilken del av livscykeln den befinner sig i, men det styrs även av yttre faktorer såsom strömförhållanden, vattentemperatur, födotillgång, predationstryck eller vattenkvalitet(Degerman et al., 1998; Westman, 2002; Järvi et al., 1997). Vandringarna är en anpassning för att maximalt utnyttja vattendragen för överlevnad, tillväxt och reproduktion varför störningar i vandringarna kan får allvarliga negativakonsekvenser (Stridsman, 1997). För däggdjur får hindren en annan konsekvens. Om passagen saknar möjlighet för till exempel den rödlistade uttern att passera torrskodd (viaen landbrygga) väljer den ofta att passera över själva vägbanan istället för att simma. På vägar med hög trafikintensitet löper den då stor risk att trafikdödas. Två generella brister är att de rundtrummor som oftast används inte grävs ner i bottensubstratet samt att de är för dåligt dimensionerade. Det krävs inga revolutionerande förändringar i planerings- och anläggningsrutinernaför att komma till rätta med dessa problem. Det kan dock vara dyrt och komplicerat att åtgärda många av de redan existerande hindren. Beroende på bland annat vattenkvaliteten är livslängden för en vägtrumma20-50 år (Westman, 2002). Den långa livslängden gör att man inte kan vänta med åtgärder tills dess att trumman blir uttjänt och måste bytas ut. Då kan känsliga och unika stammar av till exempel havsöring redan vara borta eller kraftigt decimerade. Att åtgärda alla felplacerade trummor är inte möjligt ur ekonomisk synvinkel. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uppskattat kostnaden för att åtgärda alla typer av artificiella vandringshinder för fisk i landet till cirka två miljarder kronor (Bergengren, 1999). När det gäller utrivning av äldre dammkonstruktioner uppstår dessutom ofta intressekonflikter med kulturmiljövården (se under Diskussion). Man måste därför utifrån ekologiska, tekniska och ekonomiska parametrar prioritera vilka hinder som ska åtgärdas.