Resultaten pekar på att de orörda stränderna i skärgården har minskat med nästan 20 procent mellan 1960 och 1999. Kartläggningen har gjorts med hjälp av bryggindikatorn och innebär i korthet en klassificering av strandområdet (frånstrandlinjen och 100 m upp på land) utifrån hur tät bryggförekomsten är.Rapporten presenterar exempel på omfattning och fördelning av den fysiska exploateringen i Stockholms skärgård år 1960, 1986 och 1999. Resultaten belyser behovet av en helhetssyn och långsiktighet, samt kunskap om historiken iförvaltandet av våra stränder. Sett till den faktiska strandlängden har det främst skett nyexploatering och medtiden har strandexploateringen krupit allt längre ut i skärgården. Däremot är det främst de högre exploateringsgraderna som har ökat sina andelar, medan andelen av den lägre exploateringsgraden har hållit sig relativt konstant. Sammantaget framträder bilden av en successiv exploateringsprocess där orörd strand bebyggs med en enstaka brygga, för att sedan stegvis bebyggas medytterligare bryggor genom förtätning och expansion av redan exploaterade strandavsnitt. Växter och djur har i den processen blivit alltmer trängda och kan till slut förlora sina livsmiljöer helt och hållet. Det rörliga friluftslivet i sin tur har fått en väsentligt minskad tillgång till orörda stränder. Med nuvarande exploateringstakt kan de orörda stränderna vara slut om 150 år.Det är viktigt att sätta in enskilda strandskyddsärenden i ett landskapssammanhang och se hur exploateringen har förändrats över tid. Ett historiskt, ekologiskt och geografiskt synsätt kan öka förståelsen för att våra stränder är en begränsad resurs. Först med ett helhetsperspektiv kan vi börja leva upp till syftena med strandskyddslagen; att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet.