I denna rapport beskrivs en metod för kartering av strandnära ytor i ett avrinningsområde. Med hjälp av flygbildstolkning av infraröda flygbilder och befintligadigitala kartor minimeras fältbesöken till rena fältkontroller av flygbildstolkningen. Mycket av arbetet utförs med hjälp av ett geografiskt informationssystem(GIS). Med strandnära ytor menas här landområdet från vattenlinjen och 30 meter upp på land. Vid flygbildstolkningen avgränsas en strandnära yta var gång detdominerande markslaget förändras. Även uppgifter om ej dominerande markslag noteras för den bildade ytan. Punktobjekt som bryggor och vägövergångar läggsin i ett eget kartskikt.Rapporten innehåller en översiktlig beskrivning av metoden och vilka vägval som gjorts. Därefter följer en utförlig manual för den som själv vill kartera ett sjösystem på detta sätt (bilaga 1). Till manualen hör en beskrivning av klasserna som använts vid karteringen (bilaga 2). Slutligen presenteras resultat av en tilllämpning av metoden på Tyresåns sjösystem (bilaga 3).Tyresån är ett av Sveriges 119 huvudavrinningsområden (SMHI nr 62). Tyresån ligger i Södermanland och är till ytan 240 km2. Avrinningsområdet innehåller både tätbefolkade områden med Stockholms sydöstra förorter, Huddinge, Tyresöoch Haninge centrum, och stora fritidshusområden. Stora delar av Tyresåns avrinningsområde är naturområden, flera av dem skyddade som naturreservat.Sin största användbarhet har metoden i ett regionalt perspektiv. Att sträckavgränsa strandnära ytor kräver generaliseringar. Tillvägagångssättet har valts då det medför att större områden kan karteras på en kortare tid än med mindre generaliserande metoder. En van tolkare bör uppskattningsvis hinna med minst 30 kilometer strandzon under en dag, inklusive pauser och bildbyten. Upplösningen passar bra för en bedömning av en sjös eller ett vattendrags samlade strandlinje och översiktligajämförelser mellan sjöar, vattendragsgrenar eller hela sjösystem. Metoden är för grov för till exempel beräkning av belastning på grund av avrinning eller som enda underlag för beslut som gäller förändringar av markanvändning. För en sådan upplösning fordras att man använder sig av den mer arbetskrävande metoden att avgränsa alla ytor efter markanvändning. Karteringen ger inte heller en bild avtillgängligheten till stränderna. För detta behövs fältinventering. Däremot kan man gruppera de klasser som ingår i metoden efter graden av exploatering. Det ger enöversiktlig bild över graden av exploatering. Underlaget lämpar sig väl för att selektera fram strandnära områden som är tillräckligt stora och opåverkade för att haförutsättningar att rymma bristbiotoper och rödlistade arter. Därmed kan fältinventeringsarbetet optimeras.Att informationen ligger i ett GIS möjliggör att data kan kombineras med alla andra tillgängliga GIS-data, t ex jordartskartor, fastighetskartor, uppgifter omfunna rara arter, skogs- och jordbruksinformation etc. Karteringsmetoden är givetvis upprepningsbar, både med äldre IR-flygbilder eller bilder som tas i framtiden.Därmed kan man med upprepade studier följa förändringar av markanvändningenöver tiden.I metoden ingår ytterligare några moment, till exempel sträckindelning av omgivning (30–200 m från vattenlinjen), uppdelning av vattenvegetation i olika typer och en indelning av vattendragen efter olika typer av lopp (meandrande, grävda etc.) som av olika skäl inte har tillämpats på Tyresåns avrinningsområde. I manualenoch i bilaga 2 som beskriver klasserna finns vägledning för hur karteringen kan göras.