År 2001 antog riksdagen en ny rovdjurspolitik. I denna gavs länsstyrelserna ett utökat ansvar för förvaltningen av de stora rovdjuren. Bland annat innebär detta utökade ansvar att förvaltningsplaner för de stora rovdjuren ska tas fram. I Stockholms län berör förvaltningsplanen främst lodjur eftersom det är det enda av de stora rovdjuren där föryngringar har kunnat konstateras. Stora delar avStockholms län utgörs av urbana och peri-urbana regioner med hög befolkningstäthet, tät infrastruktur och högt friluftstryck. För att kunna ta hänsyn till dessaförutsättningar i förvaltningsplanen har länsstyrelsen uppdragit åt Andreas Zetterberg vid forskargruppen för miljöbedömning och –förvaltning, på institutionen för mark- och vattenteknik, KTH, att göra en fördjupad analys av deekologiska förutsättningarna för lodjur i Stockholms län. Nedan följer en sammanfattning av resultaten i rapporten samt de resonemang som förts:• Modellresultaten i kombination med nuvarande utbredning av ynglande lohonor indikerar att det, inom fem år, kan finnas 2-3 fasta familjegrupper i norra Stockholms län, delvis delade med Uppsala län samt möjligen enfamiljegrupp i Södertälje kommun, delvis delad med Södermanlands län.• På lång sikt indikerar modellresultaten en potential på totalt 4-6 familjegrupper i länet, delvis delade med Uppsala och Södermanlands län. Osäkerheten kring när, var eller ens om dessa områden kommer att koloniseras är dock relativt stor.• Det finns en teoretisk potential för ytterligare 1-2 familjegrupper på Södertörn men då denna avskurna halvö endast har förbindelse med övriga landet via ett antal broar rakt genom Södertälje och Stockholm samt äromgärdad av högtrafikerade (d.v.s. nästan alltid isfria) farleder är lodjursetablering på Södertörn inte troligt ens på mycket lång sikt.• Närvaron av rovdjur innebär konkurrens om det jaktbara viltet. För lodjur är rådjur det i särklass vanligaste bytesdjuret. Lodjurens uttag av rådjur varierar lokalt, exempelvis beroende på om det rör sig om en ensam lohona,lohane eller en lohona med ungar. I genomsnitt, utslaget över större områden, rör det sig dock om drygt 50 rådjur per år för varje lo-individ.• En hög andel störningar i kombination med stark rådjursstam i Stockholm gör att lodjuren möjligen inte kan tillgodogöra sig hela rådjursresursen genom att etablera sig tätare, vilket öppnar för intressanta viltvårdsmöjligheter. Normalt skulle troligen lodjurstätheterna öka tills rådjursstammarna började vika kraftigt och därefter följa ett cykliskt förlopp. Ingenvet i dagsläget hur störningar i regioner som Stockholms län påverkar lodjurs-/rådjursdynamiken men möjligt är alltså att det klassiska förloppet inte kommer att ske i Stockholm utan att lodjuren i vissa delar endast tar uten del av rådjursproduktionen.• Det går att uppskatta hur stor jaktbar återstod av rådjur som finns baserat på kunskaper om lodjursnärvaro och denna information bör utnyttjas och ingå som en viktig komponent i den framtida viltvården för att undvika ett överutnyttjande, kollaps och cykliska variationer.• Med landets för närvarande högsta lodjurstätheter som referens i kombination med känd nettoproduktion av rådjur i länet skulle exempelvis lodjurens uttag av rådjur i Stockholms län utgöra 20-50 procent av rådjurensnettoproduktion. Vissa markägare kan dock periodvis drabbas hårt samtidigt som andra markägare drabbas mycket marginellt.• Genom att kontinuerligt följa rådjursstammarna (t.ex. genom spillningsinventering), lodjurens eventuella etableringar samt, i berörda områden, proaktivt justera ned (och upp) rådjursjakten finns troligen goda möjligheteratt bibehålla en hög och stabil rådjursproduktion utan att behöva reglera lodjursstammen i länet.