Sammanfattning

I denna sista omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2007-2010 fokuserar vi på en analys av hur nedfallet och effekterna på markvattenkemi av försurande och övergödande ämnen har förändrats under 2000-talet. Vi redovisar denna analys såväl nationellt samt för Norrland. Vi visar även resultaten för varje mätstation för sig i Bilaga 1.

Luftföroreningar känner inte av administrativa gränser. För att uppnå en geografiskt differentierad bedömning av luftföroreningssituationen delades Norrland upp i olika områden, baserat på närhet till kust samt gradienten av nedfall som går från sydväst mot nordost. Detta angreppssätt stärker bedömningarna av föroreningsbelastningen i olika delar av länen.

Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del av långväga transporterade luftföroreningar. Belastningen från dessa långväga transporterade föroreningar avgör hur mycket som kan accepteras vad gäller lokala utsläpp av luftföroreningar. De samlade utsläppen av oxiderat svavel från EU har rapporterats minskat med 43 % mellan år 2000 och 2008. Utsläppen av NO

x från EU minskade med 18 %, och reducerat kväve med 10 %. Nedfallet till skogen beror också till stor del på nederbördsmängderna. Nederbörden vid krondroppsytorna i Norrland har inte förändrats under 2000-talet.

Nedfallet av sulfatsvavel (exklusive bidraget från havssalt) till skogen i Norrland har under 2000-talet minskat signifikant endast vid en lokal i norra delen av Norrlands kustland, med 5 % årligen. På flera andra lokaler finns det dock tendenser till minskningar. Som ett medianvärde för perioden representativt för alla mätplatser i Norrland ligger det årliga nedfallet under 2000-talet på 1,4 kg S/ha. Svavelnedfallet på lokalerna i Norrland följer det generella nedfallsmönstret i Norrland med högst nedfall längs kusten och lägst i norra Norrlands inland. Vid Gammelgården i Norrbottens norra kustland och vid Storulvsjön i Västerbotten har halterna av sulfatsvavel i markvattnet minskat till följd av minskat nedfall. Vid övriga mätplatser syns inga statistiskt säkerställda förändringar för perioden 2000-2010. Inte heller pH i markvattnet visar några statistiskt säkerställda förändringar under 2000-talet. På två mätplatser i Norrland är pH mellan 4,5 och omkring 5, och de bedöms som måttligt försurade. Båda ligger i Norrlands kustland, och har haft jämförelsevis högtsvavelnedfall de senaste årtiondena. Inga tendenser till minskad försurning finns på dessa lokaler.

Det årliga nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i Norrland uppskattas till mellan 2-4 kg/ha/år i södra delarna till mellan 1-2 kg/ha/år längst norrut under 2000-talet. Nedfallet av nitratkväve med nederbörden ökade signifikant under 2000-talet vid en mätplats på hög höjd i Jämtland. Även nedfallet av ammoniumkväve har ökat vid två platser i Norrland, mätplatsen på hög höjd i Jämtland samt en mätplats i Västerbotten. Nedfallet på öppet fält i de södra delarna av Norrland är relativt nära den kritiska belastningsgräns, 5 kg per hektar och år, som används för boreala skogar i Sverige. Om kvävenedfallet ökar finns risk för att belastningsgränsen överskrids. Redan det ökande kvävenedfallet som finns idag kan ha stor betydelse på den biologiska mångfalden i området, främst i fjällen som har känsliga ekosystem. Det pågår en begränsad upplagring (vanligtvis upp till 3 kg per hektar och år) av kväve i skogsmarken i Norrland i skogar där enbart stammar skördas efter avverkning. Helträdsuttag, då även grenar och toppar skördas, resulterar ofta i nettoförluster av kväve. Nitratkvävehalterna i markvattnet är generellt mycket låga på skogsytorna i Norrland. Endast i enstaka fall finns förhöjningar, och det finns inga exempel med kroniska förhöjningar, som det finns längre söderut. I ytan i Holmsvattnet påverkades mätningarna av avverkningar i området samt av upprensningar av vindfällen efter en storm. Detta visar att störningar kan innebära stora effekter på kväveutlakningen även i ekosystem som normalt inte läcker kväve, dock brukar dessa effekter vara temporära.