Sammanfattning

1. Mink (

Mustela vison), ett litet rovdjur i mårdfamiljen, infördes till Europa från

Nordamerika i början av 1900-talet för pälsproduktion. Frilevande minkpopulationer

etablerades på många håll i Europa när minkar rymde eller släpptes ut från pälsfarmerna.

I Sverige finns täta stammar av mink i stora delar av landet.

2. Minken lever vid vattendrag, och livnär sig på bytesdjur knutna till vatten. Minkens

predation på kräftor, fiskar, groddjur, fåglar och däggdjur har visat sig kunna leda till

lokala populationsnedgångar av dessa organismer.

3. Sedan minken etablerade sig i norra Upplands ytterskärgårdar i början av 1980-talet

anses den ha bidragit till populationsnedgångar för en lång rad sjöfågelarter. Dock visar

långsiktiga inventeringar att många sjöfågelarter började minska redan under 1970-talet,

det vill säga innan minken fanns i området. Det är därför troligt att det är många faktorer

som ligger bakom de observerade populationsnedgångarna av sjöfågel.

4. För att utröna minkens effekt på sjöfågelbestånden påbörjades 1997 ett projekt i

Uppsala läns skärgårdar. I fyra stora, geografiskt åtskilda, studieområden inventerades

sjöfågelbestånden i stort sett årligen mellan 1997 och 2008. I två av studieområdena

infördes jakt på mink (experimentområden) medan de andra två områdena utgjorde

kontrollområden utan minkjakt. Då preliminära analyser av inventeringsresultaten

antydde att sjöfågelbestånden ökade i experimentområdena, infördes år 2001 minkjakt i

ett av de ursprungliga kontrollområdena. Inga djupgående analyser av sjöfågelbeståndens

utveckling har därefter utförts. Det är därför viktigt att undersöka om minkjakten har lett

till färre minkar i experimentområdena och ökade populationer av sjöfågel. En särskild

tonvikt har lagts på att studera hur en sällsynt och rödlistad art, skräntärna (

Hydroprogne

caspia

), påverkats av den införda minkjakten.

5. Resultaten visar att antalet avlivade minkar minskade i områden där minkjakt bedrevs.

Minskningen var tydligast i Björns skärgård, medan minskningen var måttlig i Gräsö

Norra och Klungsten. Varken åldersstruktur eller könskvot av de avlivade minkarna

förändrades mellan åren. Inga mått på graden av geografisk isolering (avstånd till

fastlandet, avstånd till närmaste annan ö och antal öar inom 2 km) påverkade hur många

minkar som avlivades på de olika öarna. Inte heller fann vi några samband mellan graden

av isolering och hur snabbt antalet fångade minkar minskade. Sammantaget tyder detta på

att minkjakten kan begränsa antalet minkar i skärgården, men att invandring av mink sker

kontinuerligt. Således bör minkjakten pågå fortlöpande för att hålla stammen av mink på

en låg nivå.

6. Det totala antalet par sjöfåglar ökade signifikant efter det att jakt på mink införts i ett

område, även om populationsökningen varierade mellan olika områden. Antalet par

ökade årligen med 15.23% i Björns skärgård, med 3.91% i Gräsö Norra skärgård och

med 4.33% i Klungsten. I Gräsö Södra skärgård där ingen minkjakt bedrevs minskade

antalet par med 8.38% per år.

7. Förändringen i antalet häckande sjöfågelarter skiljde sig signifikant mellan områden

med och utan minkjakt. I två av de tre experimentområdena (Björns och Klungstens

skärgårdar) ökade artrikedomen efter det att minkjakt införts. Ingen sådan förändring

noterades i Gräsö Norra (experimentområde) och i Gräsö Södra (kontrollområde)

skärgårdar. Flest arter påträffades i Björns skärgård.

8. Av de 23 arter som var tillräckligt vanliga för att analyseras hade nio (39.13%) arter

signifikant högre populationstillväxt i experiment- jämfört med i kontrollområden. Dessa

arter var skedand (

Anas clypeata), svärta (Melanitta fusca), vigg (Aythya marila), större

strandpipare (

Actitis hypoleucos), rödbena (Tringa totanus), roskarl (Arenaria interpres),

labb (

Stercorarius parasiticus), fiskmås (Larus canus) och silvertärna (Sterna

paradisaea

). Arterna skedand och svärta är klassificerade som Missgynnade och roskarl

och silltrut som Sårbara i den svenska rödlistan. Inga arter minskade mer i experimentjämfört

med i kontrollområdena.

9. Antalet häckande par av skräntärna, en annan art som klassificerats som Sårbar i

rödlistan, vid ögruppen Stenarna i Björns skärgård varierade mellan åren 1970 och 1994

omkring 50-100 par. Efter införandet av minkjakt i Björns skärgård har en signifikant

ökning av antalet häckande par skräntärna, till omkring ca 200 par, skett. Under 2009 och

antagligen även under 2007 och 2008 har dock predation av gråtrut och havsörn helt

hindrat skräntärnan att producera flygga ungar på Stenarna. Denna predation har även lett

till en minskning av skräntärnekolonin på Stenarna.

10. Antalet ungar/skräntärnepar i kolonin på Stenarna var något lägre under perioden med

mink (1980-1997: medel ± SE = 1.34 ± 0.10) än i perioden före minkens invandring

(1947-1980: 1.46 ± 0.14) samt under perioden med minkjakt (1998-2006: 1.38 ± 0.15).

Skillnaden är dock inte statistiskt signifikant. Den lägre kullstorleken under perioden med

minkjakt kan förklaras med att en lägre proportion ungar blev ringmärkta i takt med att

kolonin ökade i storlek, vilket medförde en mer utspridd häckningssäsong.

11. En klimatologisk faktor, den nordatlantiska oscilliationen (NAO) var korrelerad med

ungproduktionen hos skräntärna. Under år med högt NAO-värde i juni, det vill säga en

mild och blöt juni, hade skräntärnorna fler ungar/par jämfört med år med ett lågt NAOvärde

(kall och torr juni).

12. Återfyndsdata av skräntärnor som ringmärkts i Uppland mellan 1947 och 2005

antydde att överlevnaden av unga (0-1 år: 0.43 ± 0.051), subadulta (2-5 år: 0.90 ± 0.018)

och adulta (>6 år: 0.86 ± 0.020) skräntärnor var konstant över hela tidsperioden.

13. Den vanligaste dödsorsaken för ringmärkta skräntärnor var illegal jakt samt

skyddsjakt vid fiskodlingar. Framförallt sköts skräntärnor i övervintringsområdena i

Medelhavsområdet och i inlandsdeltat i Mali. Antalet skjutna skräntärnor minskade starkt

i början av 1980-talet.

14. Modellering av populationstillväxten av den uppländska skräntärnepopulationen med

värden på överlevnad och ungproduktion från tiden före och efter minkens etablering,

samt från tiden med minkjakt visade att populationstillväxten påverkas klart negativt av

minkförekomst. Utan minkjakt predikterar modellerna att den uppländska

skräntärnepopulationen minskar med ca 3.3 % årligen. Detta kommer med en sannolikhet

på 97% att leda till ett lokalt utdöende. Modelleringarna visade att om minken

kontrolleras genom jakt kommer den lägre frekvensen av minkpredation att leda till en i

stort sett stabil skräntärnepopulation (årlig förändring: +0.8 %) med en betydligt lägre

risk för utdöende (1.0 %).

15. När modelleringarna inkluderade hela den svenska metapopulationen av skräntärna

(d.v.s. när immigration och emigration mellan subpopulationer tilläts), blev effekten av

minkjakt också tydliga. Om ingen minkjakt införs kommer lokala utdöenden att ske

snabbt, och på sikt är hela den svenska populationen hotad (utdöenderisk: 96.0 %). Om

minkjakt utförs enligt förslaget i Åtgärdsprogrammet (ÅGP) minskar utdöenderisken

markant (utdöenderisk: 0.0 %), och de olika subpopulationerna har kan "rädda" varandra

genom immigration.

16. Eftersom både våra empiriska resultat och våra modelleringar tydligt visar på

minkjaktens positiva effekter på sjöfågelbestånden är vår slutsats att jakten på mink bör

fortsätta i de tre försöksområdena. För fortsatta utvärderingar av minkjakten

rekommenderar vi att kontrollområdet Gräsö Södra skärgård förblir ett kontrollområde

utan minkjakt. Vi rekommenderar även att de årliga inventeringarna av sjöfågelbestånden

fortsätter.