I Sverige finns olika program för att övervaka miljöförhållandena i landets sjöar och

vattendrag. Målet med övervakningen är att följa tillståndet i vattenmiljön med avseende på

surhet, näringsämnen och i vissa sjöar även metaller och organiska ämnen samt biologisk

mångfald. Genom att följa utvecklingen i sjöarna och vattendragen kan vi upptäcka

förändringar i miljötillståndet och söka förklaringar till det och sätta in åtgärder som behövs

för att bibehålla eller förbättra miljötillståndet ytterligare.

I Norrbottens län övervakas 13 sjöar och 9 vattendrag inom olika program för fortlöpande

miljöövervakning. De sjöar som övervakas fungerar som referenslokaler för länet och de ska

representera olika sjötyper som kustsjöar, skogssjöar och fjällsjöar. Gemensamt för sjöarna är

att de är relativt små och att de inte är direkt påverkade av mänsklig aktivitet som utsläpp eller

intensiv markanvändning. Syftet med denna rapport är att göra en bedömning av tillståndet i

dessa så kallade referenssjöar, genom att sammanställa och utvärdera de resultat som

miljöövervakningen genererat. Åtta av sjöarna ingår i ett nationellt miljöövervakningsprogram

och övriga ingår i länets regionala program. För ett flertal av sjöarna finns data från

1980-talets början.

Miljötillståndet i Norrbottens sjöar är generellt sett bra. Varken försurning eller övergödning

är stora problem i länet. Tillgången till vatten av god kvalitet är allmänt sett mycket bra i

Sverige och det gäller i synnerhet vattnet i Norrbottens län. Det är dock få vattenmiljöer i

länet som är helt opåverkade av mänskliga aktiviteter som t.ex. dämningar och skogsbruk.

Fjällsjöarna i länet karaktäriseras av näringsfattiga förhållanden och de har ett ofärgat, mycket

klart vatten. Avrinningsområdena domineras av fjällhed och blockrik mark. Naturligt för

många fjällsjöar är att de har surt vatten, d.v.s. lågt pH-värde, och många sjöar har en väldigt

låg jonstyrka och buffertkapacitet. Variationen inom länet är dock stor. Det finns fjällsjöar

som har bland de högsta uppmätta pH-värdena och den högsta jonstyrkan av länets sjöar.

Växt- och djurplanktonsamhällena i fjällsjöarna kännetecknas av låga biomassor och det är

tillgången till näringsämnen och klimatet som är de begränsande faktorerna för organismerna.

Röding är den fiskart som är bäst anpassad till högfjällsmiljön, medan öring, harr och i viss

mån lake och sik kan förekomma högt upp i fjällens vattensystem. Många högt belägna

fjällsjöar är naturligt fisktomma, men tidigare var det vanligt att fisk planterades ut i sjöarna.

Skogssjöarnas avrinningsområden utgörs främst av barrskog och våtmark, vilket gör att

vattnet är mer färgat och innehåller betydligt mer partiklar än fjällsjöarna. Skogssjöarna har

också högre näringshalter, men de flesta klassas ändå som näringsfattiga. Många av länets

skogssjöar har ett naturligt svagt surt till surt vatten och är känsliga för ökad belastning av

försurande föroreningar. Detta beror på att sjöarna ofta har svag buffertkapacitet bl.a. till följd

av tillförseln av organiska syror från de skogs- och våtmarksdominerade avrinningsområdena.

Även de tunna jordlagren och den svårvittrade berggrunden bidrar till att en stor del av länets

sjöar har en relativt dålig förmåga att neutralisera försurande ämnen. De låga näringshalterna

ger en liten tillväxt av växt- och djurplankton i sjöarna. Fisksamhällena utgörs främst av

abborre, mört och gädda, men även sik är vanligt förekommande.

De kustnära sjöarna ligger i områden som tidigare varit havsbotten, men miljön i sjöarna är i

stort sett lika som i inlandets skogssjöar. Deras avrinningsområden utgörs också mest av

barrskog och de har ett färgat vatten och vanligtvis ett litet siktdjup.