I samband med den - av naturvårdsverket föranledda sjöinventeringen hösten 2000, tog

länsstyrelsen tillfället i akt att även insamla kvalitativa håvprover av zooplankton. Av totalt

besökta 669 sjöar kunde prov tas från 584.

Syftet med undersökningen var att dels fylla ut luckor i tidigare regionala undersökningar av

zooplanktons utbredning i länet, dels att söka möjliga samband mellan samtidigt analyserade

miljöparametrar och olika arters uppträdande. I sista hand var målsättningen att få fram

huruvida zooplankton kunde användas som miljöindikator.

I allt identifierades.71 zooplanktonarter, varav rotatorierna p.g.a. årstiden måste anses vara

underrepresenterade. Cyclopoiderna blev i huvudsak endast summariskt behandlade p.g.a. den

oproportionerligt stora arbetsinsatsen som artbestämningen i denna grupp skulle ha krävt.

Fördelningskartor kunde tas fram för alla viktiga arter. Dessa visade generella mönster som

dels speglade naturförhållandena (högfjäll, lågfjäll, skogslandet, nedre

Tornedalen/kustlandet), dels också kolonisationsvägar och vandringsbarriärer (postglacial

västlig invandring: t.ex.

Arctodiaptomus laticeps, generell invandring söderifrån: t.ex. de

flesta cladocererna, överlevnad i sjöar som genom landhöjningen blev skiljda från Östersjön:

t.ex.

Eudiaptomus gracilis, sentida invandring österifrån: t.ex. Eubosmina coregoni samt

t.o.m. invandring norrifrån:

Acanthodiaptomus tibetanus.)

Medan olika arters invandringshistoria i många fall synes ha haft större betydelse för

nuvarande fördelningsmönster än de berörda sjöarnas miljökvalitet kan dock också urskiljas

samband mellan kemiskt-fysikaliska betingelser och zooplanktons preferenser. Dessa är i

regel intimt kopplade till naturgeografiska villkor: temperatur - höjd över havet, pHvärde -

skogs- och myrland, näringsämnen - odlingsbygder. Förekommande extremvärden verkar

allmänt fortfarande ligga inom gränserna för arternas tolerans.

Starkare än av de kemiskt-fysikaliska betingelserna tycks artförekomsten styras av biologiska

faktorer, främst näringstillgången. Växt- och partikelätarna, som utgör majoriteten av

planktondjuren, är i hög grad beroende av växternas primärproduktion. Den kan vara

autokton, alltså relaterat till fytoplankton, eller allokton, relaterat till importerat organiskt

material. Det förstnämnda fallet gäller främst i eutrofa sjöar, det senare i humusrika eller

starkt genomrunna sjöar.

Högre upp i näringskedjan verkar näringskonkurrens och predatorer och i sista led även

fiskbestånden vara beståndsreglerande. Detta samband har här inte kunnat studeras, eftersom

för de allra flesta undersökta sjöar föreligger inga uppgifter om fiskbestånden. Emellertid kan

det kända faktum bekräftas att i fisktomma vatten (mestandels små tjärnar) främst

cladocererna (

Daphnia, Bosmina) växa fram till särskilt stora individ, medan den

genomsnittliga storleken i populationen pressas ner där fiskarnas predationstryck är starkt.

Inga direkta indikationer har kunnat tas fram för zooplankton som indikator för specifika

former av antropogen förorening, som t.ex. försurning. Åtminstone vad gäller deras

zooplanktonbestånd måste länets sjöar betraktas som helt naturliga. Möjligen skulle relativa

förändringar av artsammansättningar och mängder kunna lämna information om pågående

miljöförändringar. Men för detta ändamål skulle behövas regelbundna upprepningar av

jämförbara undersökningar.

7

Därmed är det inte sagt att zooplankton inte på ett meningsfullt sätt skulle kunna sätts in i

miljökontrollen. Bättre än stora regionala inventeringar med stora tidsintervaller kan täta

provtagningar i lämpliga referenssjöar ge upplysningar om naturliga fluktuationer och

eventuella trender. Även planktondjurens produktivitet mätt t.ex. i äggantal, eller sjukdomar,

som t.ex. infektioner, eller biokemiska analyser av protein- och fetthalter- eller analys av

främmande ämnen i torrsubstansen bör kunna prövas som miljöindikatorer.

Denna undersökning är veterligen den först av sitt slag och med sitt syfte. Den kan inte ge

mer än ideer eller ansatspunkter för fortsatta undersökningar men förhoppningsvis kan den

rikta uppmärksamheten på en lucka i miljökontrollen som kan vara värt att bättre beaktas och

att fyllas med kunskap.