På uppdrag av Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet genomfört en utredning avseende antal mätstationer för övervakning av ozon i Sverige i relation till de krav som anges i EG-direktivet om luftkvalitet och renare luft i Europa (2008/50/EG). I utredningen har sammanställts de krav på övervakning som föreskrivs m.a.p. antal mätstationer; inventerats nuvarande nätverk för övervakning av ozonhalter i Sverige; utretts möjligheterna att minska stationsantal och sett över möjligheterna att kombinera olika mätmetoder och spridningsmodeller; bedömts kvaliteten och konsekvenserna avseende den information om ozonförekomsten som kan erhållas utifrån olika ambitionsnivåer i övervakningen;översiktligt studerats eventuellt framtagna mätprogram i Storbritannien, Danmark, Norge och Finland; getts 3 olika förslag på ett framtida nationellt övervakningsprogram för marknära ozon,

dels utifrån direktivets krav, dels med hänsyn tagen till förekomsten av ozon i Sverige.

Inom direktivet eftersträvar man en yttäckande bedömning av exponeringen av befolkning och

ekosystem för luftföroreningar. Om något tröskelvärde för larm och information överskrids så bör

allmänheten få information om riskerna för exponering. Detta kräver kännedom om vilket

geografiskt område ett visst uppmätt överskridande vid en viss mätplats representerar.

Fasta mätningar är obligatoriska i zoner och tätbebyggelse där de långsiktiga målen för ozon

överskrids. Dessa kan kompletteras med beräkningsmodeller och/eller indikativa mätningar för att

möjliggöra en utläsning av en geografisk fördelning utifrån punktmätningar.

En sammanställning av förekommande mätdata slår fast att överskridande av tröskeln för

information till allmänheten om höga ozonhalter (timvärden högre än 180 μg/m

3) sällan uppmäts i

Sverige. Under de senaste fem åren har det inträffat vid tre tillfällen. De målvärden som gäller för

ozon har aldrig överskridits. Däremot överskrids de långsiktiga målen som anges inom ozondirektivet

(där målet till skydd för människors hälsa motsvarar den svenska miljökvalitetsnormen) så

gott som årligen i alla zoner och tätbebyggelse i Sverige. Eftersom de långsiktiga målen överskrids

är fasta mätningar, alternativt kompletterande utvärderingsmetoder, obligatoriska i alla zoner i

Sverige.

Ozon övervakas idag, med den referensmetod (UV-instrument), som krävs enligt EU-direktivet vid

2 platser i kategorin landsbygd och 9 platser i kategorin bakgrundsnivå landsbygd. Kvävedioxid

mäts vid 1 plats i den förstnämnda och vid 8 av platserna i den senare kategorin, och flyktiga

organiska föreningar (NMVOC) samt kväveoxider mäts i taknivå (ej i överensstämmelse med

direktivets krav) i taknivå i en tätort. Därutöver mäts ozon och kvävedioxid i taknivå i ett flertal

tätorter i landet. Inte heller dessa platser sammanfaller med direktivets krav på placering av

mätpunkter.

Tre olika förslag till ett nationellt övervakningsprogram för marknära ozon redovisas i rapporten.

EU-direktivets krav på övervakning i bakgrundsmiljö landsbygd är i dagsläget uppfyllda avseende

såväl ozon som ozonbildande ämnen. Noteras bör dock att staten, via Naturvårdsverket, endast har

rådighet över 8 av de 9 stationer som krävs.

Enligt

Alternativ 1, som utgår från direktivets krav utan användande av någon kompletterande

information, behöver Sverige, för att uppfylla kraven, inrätta ytterligare 18 fasta kontinuerliga

mätstationer för ozon. Av dessa ska totalt minst 12 placeras i förortsområden inom respektive zon,

4 i landsbygdmiljö och 2 i tätort. Vidare krävs kontinuerliga mätningar av kvävedioxid på 12

stationer, varav 8 i förorter, i zon 1-6.

Fördelen med detta alternativ är att direktivets krav uppfylls.

Nackdelen

är det stora antalet stationer som krävs, utan att det ger särskilt mycket mer

information.

I

Alternativ 2 tas hänsyn till möjligheten att använda kompletterande information. För att uppfylla

EU-direktivets krav behövs då ytterligare 8 fasta kontinuerliga mätstationer för ozon, varav 7 i

förortsområden inom respektive zon och 1 i landsbygdmiljö. Jämfört med de krav som redovisats

för Alternativ 1 medför användning av kompletterande utvärderingsmetoder att kravet på antalet

provtagningspunkter för kvävedioxid minskar med 2 stationer, till totalt 10 stationer, varav 7 i

förorter, i zon 1-6. För Alternativ 2, med ett reducerat antal mätstationer, krävs att det också finns

tillgång till kompletterande information. Om kompletterande utvärderingsmetoder tillämpas måste

dessa, enligt direktivet, kunna användas för en yttäckande utvärdering av eventuella överskridanden

av målvärden och informationströsklar.

Fördelen med detta alternativ är att antalet mätstationer

kan minskas jämfört med Alternativ 1.

Nackdelen är att kravet på att upprätta ett stort stationer i

bl.a. förorter kvarstår, samt att det i dagsläget ännu inte finns några tillförlitliga metoder för att

generera tillräckligt omfattande kompletterande information för att detta alternativ ska vara möjligt

att tillämpa med syfte att uppfylla de krav som ställs i direktivet.

I både alternativ 1 och 2 skulle den befintliga mätstationen för NMVOC i taknivå i Göteborg, för

att uppfylla kraven, behöva flyttas till en förortsmiljö. Då skulle även den samordningsvinst som

man idag gör med mätningarna av kväveoxider som Göteborgs kommun genomför, gå förlorad.

Generellt kan sägas att direktivet i huvudsak har utarbetats och anpassats till de relativt höga

luftföroreningsnivåer som råder i stora delar av kontinentala och södra Europa samt i södra

Storbritannien. I dessa områden är det på grund av betydande lokala emissioner av ozonbildande

ämnen en relativt stor skillnad i ozonförekomst mellan tätorter, förorter, landsbygd samt

bakgrundsnivå landsbygd. Ozonförekomsten i Sverige beror däremot i huvudsak på långväga

transport av ozonbildande ämnen och forskning har visat att skillnaderna i ozonförekomst mellan

förorter, landsbygd och bakgrundsnivå landsbygd är relativt små. Således kan en viss, enstaka

mätplats i Sverige i vissa fall anses representera flera olika kategorier av mätplatser såsom t ex

förorter, landsbygd och bakgrundsnivå landsbygd.

Alternativ 3

utgår från resonemanget ovan om variationen i ozonförekomst i Sverige, och utgör en

miniminivå för att erhålla tillräckligt god information om befolkningsexponering och belastning i

landsbygdsmiljö, men uppfyller inte till fullo alla de krav som ställs enligt direktivet. För att täcka in

områden där övervakning saknas idag föreslås här komplettering med en station per zon (totalt 6

stationer); högalpin miljö (zon 1) respektive tätbefolkade områden i förorter (zon 2-6). Vid

utvärdering av ozonförekomst bör i detta alternativ även mätdata genererade med andra

mätmetoder/andra placeringar användas. Avseende övervakningen av ozonbildande ämnen föreslås

utökning med en mätpunkt för kväveoxider i förortsmiljö/landsbygd i södra Sverige (zon 3, 5 eller

6). Mätningar av NMVOC bör samlokaliseras med dessa utökade mätningar kväveoxider samt ges en förbättra

Modellering av ozonförekomsten har pågått i många år, men hittills har de modellerade halterna

uppvisat relativt dålig överensstämmelse med mätningar, speciellt vid hög tidsupplösning. För att

modellerna skall kunna återge ozonbelastningen med god geografisk upplösning krävs också att

även mindre dalgångar kan visualiseras (ca 1x1 km). För användning av modeller för övervakning

av informationströsklar krävs modellering i ”nära real-tid” för prognosticering, och de modeller

som finns tillgängliga idag är inte tillräckligt tillförlitliga för detta ändamål.

Fördelen med detta alternativ är att antalet mätstationer begränsas avsevärt, vilket ger en mer kostnadseffektiv övervakning, då ytterligare mätningar ej bedöms ge något betydande

informationstillskott.

Nackdelen är, liksom för Alternativ 2, att direktivets krav inte uppfylls och

att det i dagsläget saknas tillräckligt väl utvecklade modellverktyg för att ge en tillfredsställande bild

av ozonsituationen i landet.

Om ovan nämnda modelltillämpningar kan utvecklas vidare så att resultat med tillfredsställande

precision kan erhållas och att modellerna kan användas för mer rutinmässigt bruk, bör dessa

verktyg, i kombination med en mätomfattning enligt förslaget alternativ 3 och övrig pågående

mätverksamhet, kunna ge en fullgod yttäckande bild av ozonhalterna i Sverige, både vad gäller

tröskelvärden i realtid, målvärden och långsiktiga mål.

En inventering av strategierna för ozonövervakning i Norge, Danmark, Finland samt Storbritannien

visar att inga av dessa länder tänker utnyttja möjligheten att ersätta någon av nuvarande platser för

ozonmätningar med instrument, med annan information t ex genom modellering.

d tidsmässig täckning.