På uppdrag av Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet genomfört en utredning avseende antal mätstationer för övervakning av ozon i Sverige i relation till de krav som anges i EG-direktivet om luftkvalitet och renare luft i Europa (2008/50/EG). I utredningen har sammanställts de krav på övervakning som föreskrivs m.a.p. antal mätstationer; inventerats nuvarande nätverk för övervakning av ozonhalter i Sverige; utretts möjligheterna att minska stationsantal och sett över möjligheterna att kombinera olika mätmetoder och spridningsmodeller; bedömts kvaliteten och konsekvenserna avseende den information om ozonförekomsten som kan erhållas utifrån olika ambitionsnivåer i övervakningen;översiktligt studerats eventuellt framtagna mätprogram i Storbritannien, Danmark, Norge och Finland; getts 3 olika förslag på ett framtida nationellt övervakningsprogram för marknära ozon,
dels utifrån direktivets krav, dels med hänsyn tagen till förekomsten av ozon i Sverige.
Inom direktivet eftersträvar man en yttäckande bedömning av exponeringen av befolkning och
ekosystem för luftföroreningar. Om något tröskelvärde för larm och information överskrids så bör
allmänheten få information om riskerna för exponering. Detta kräver kännedom om vilket
geografiskt område ett visst uppmätt överskridande vid en viss mätplats representerar.
Fasta mätningar är obligatoriska i zoner och tätbebyggelse där de långsiktiga målen för ozon
överskrids. Dessa kan kompletteras med beräkningsmodeller och/eller indikativa mätningar för att
möjliggöra en utläsning av en geografisk fördelning utifrån punktmätningar.
En sammanställning av förekommande mätdata slår fast att överskridande av tröskeln för
information till allmänheten om höga ozonhalter (timvärden högre än 180 μg/m
3) sällan uppmäts i
Sverige. Under de senaste fem åren har det inträffat vid tre tillfällen. De målvärden som gäller för
ozon har aldrig överskridits. Däremot överskrids de långsiktiga målen som anges inom ozondirektivet
(där målet till skydd för människors hälsa motsvarar den svenska miljökvalitetsnormen) så
gott som årligen i alla zoner och tätbebyggelse i Sverige. Eftersom de långsiktiga målen överskrids
är fasta mätningar, alternativt kompletterande utvärderingsmetoder, obligatoriska i alla zoner i
Sverige.
Ozon övervakas idag, med den referensmetod (UV-instrument), som krävs enligt EU-direktivet vid
2 platser i kategorin landsbygd och 9 platser i kategorin bakgrundsnivå landsbygd. Kvävedioxid
mäts vid 1 plats i den förstnämnda och vid 8 av platserna i den senare kategorin, och flyktiga
organiska föreningar (NMVOC) samt kväveoxider mäts i taknivå (ej i överensstämmelse med
direktivets krav) i taknivå i en tätort. Därutöver mäts ozon och kvävedioxid i taknivå i ett flertal
tätorter i landet. Inte heller dessa platser sammanfaller med direktivets krav på placering av
mätpunkter.
Tre olika förslag till ett nationellt övervakningsprogram för marknära ozon redovisas i rapporten.
EU-direktivets krav på övervakning i bakgrundsmiljö landsbygd är i dagsläget uppfyllda avseende
såväl ozon som ozonbildande ämnen. Noteras bör dock att staten, via Naturvårdsverket, endast har
rådighet över 8 av de 9 stationer som krävs.
Enligt
Alternativ 1, som utgår från direktivets krav utan användande av någon kompletterande
information, behöver Sverige, för att uppfylla kraven, inrätta ytterligare 18 fasta kontinuerliga
mätstationer för ozon. Av dessa ska totalt minst 12 placeras i förortsområden inom respektive zon,
4 i landsbygdmiljö och 2 i tätort. Vidare krävs kontinuerliga mätningar av kvävedioxid på 12
stationer, varav 8 i förorter, i zon 1-6.
Fördelen med detta alternativ är att direktivets krav uppfylls.
Nackdelen
är det stora antalet stationer som krävs, utan att det ger särskilt mycket mer
information.
I
Alternativ 2 tas hänsyn till möjligheten att använda kompletterande information. För att uppfylla
EU-direktivets krav behövs då ytterligare 8 fasta kontinuerliga mätstationer för ozon, varav 7 i
förortsområden inom respektive zon och 1 i landsbygdmiljö. Jämfört med de krav som redovisats
för Alternativ 1 medför användning av kompletterande utvärderingsmetoder att kravet på antalet
provtagningspunkter för kvävedioxid minskar med 2 stationer, till totalt 10 stationer, varav 7 i
förorter, i zon 1-6. För Alternativ 2, med ett reducerat antal mätstationer, krävs att det också finns
tillgång till kompletterande information. Om kompletterande utvärderingsmetoder tillämpas måste
dessa, enligt direktivet, kunna användas för en yttäckande utvärdering av eventuella överskridanden
av målvärden och informationströsklar.
Fördelen med detta alternativ är att antalet mätstationer
kan minskas jämfört med Alternativ 1.
Nackdelen är att kravet på att upprätta ett stort stationer i
bl.a. förorter kvarstår, samt att det i dagsläget ännu inte finns några tillförlitliga metoder för att
generera tillräckligt omfattande kompletterande information för att detta alternativ ska vara möjligt
att tillämpa med syfte att uppfylla de krav som ställs i direktivet.
I både alternativ 1 och 2 skulle den befintliga mätstationen för NMVOC i taknivå i Göteborg, för
att uppfylla kraven, behöva flyttas till en förortsmiljö. Då skulle även den samordningsvinst som
man idag gör med mätningarna av kväveoxider som Göteborgs kommun genomför, gå förlorad.
Generellt kan sägas att direktivet i huvudsak har utarbetats och anpassats till de relativt höga
luftföroreningsnivåer som råder i stora delar av kontinentala och södra Europa samt i södra
Storbritannien. I dessa områden är det på grund av betydande lokala emissioner av ozonbildande
ämnen en relativt stor skillnad i ozonförekomst mellan tätorter, förorter, landsbygd samt
bakgrundsnivå landsbygd. Ozonförekomsten i Sverige beror däremot i huvudsak på långväga
transport av ozonbildande ämnen och forskning har visat att skillnaderna i ozonförekomst mellan
förorter, landsbygd och bakgrundsnivå landsbygd är relativt små. Således kan en viss, enstaka
mätplats i Sverige i vissa fall anses representera flera olika kategorier av mätplatser såsom t ex
förorter, landsbygd och bakgrundsnivå landsbygd.
Alternativ 3
utgår från resonemanget ovan om variationen i ozonförekomst i Sverige, och utgör en
miniminivå för att erhålla tillräckligt god information om befolkningsexponering och belastning i
landsbygdsmiljö, men uppfyller inte till fullo alla de krav som ställs enligt direktivet. För att täcka in
områden där övervakning saknas idag föreslås här komplettering med en station per zon (totalt 6
stationer); högalpin miljö (zon 1) respektive tätbefolkade områden i förorter (zon 2-6). Vid
utvärdering av ozonförekomst bör i detta alternativ även mätdata genererade med andra
mätmetoder/andra placeringar användas. Avseende övervakningen av ozonbildande ämnen föreslås
utökning med en mätpunkt för kväveoxider i förortsmiljö/landsbygd i södra Sverige (zon 3, 5 eller
6). Mätningar av NMVOC bör samlokaliseras med dessa utökade mätningar kväveoxider samt ges en förbättra
Modellering av ozonförekomsten har pågått i många år, men hittills har de modellerade halterna
uppvisat relativt dålig överensstämmelse med mätningar, speciellt vid hög tidsupplösning. För att
modellerna skall kunna återge ozonbelastningen med god geografisk upplösning krävs också att
även mindre dalgångar kan visualiseras (ca 1x1 km). För användning av modeller för övervakning
av informationströsklar krävs modellering i ”nära real-tid” för prognosticering, och de modeller
som finns tillgängliga idag är inte tillräckligt tillförlitliga för detta ändamål.
Fördelen med detta alternativ är att antalet mätstationer begränsas avsevärt, vilket ger en mer kostnadseffektiv övervakning, då ytterligare mätningar ej bedöms ge något betydande
informationstillskott.
Nackdelen är, liksom för Alternativ 2, att direktivets krav inte uppfylls och
att det i dagsläget saknas tillräckligt väl utvecklade modellverktyg för att ge en tillfredsställande bild
av ozonsituationen i landet.
Om ovan nämnda modelltillämpningar kan utvecklas vidare så att resultat med tillfredsställande
precision kan erhållas och att modellerna kan användas för mer rutinmässigt bruk, bör dessa
verktyg, i kombination med en mätomfattning enligt förslaget alternativ 3 och övrig pågående
mätverksamhet, kunna ge en fullgod yttäckande bild av ozonhalterna i Sverige, både vad gäller
tröskelvärden i realtid, målvärden och långsiktiga mål.
En inventering av strategierna för ozonövervakning i Norge, Danmark, Finland samt Storbritannien
visar att inga av dessa länder tänker utnyttja möjligheten att ersätta någon av nuvarande platser för
ozonmätningar med instrument, med annan information t ex genom modellering.
d tidsmässig täckning.
2010. , p. 61