Sammanfattning

Kan konflikter mellan av Riksdagen beslutade miljömål och fytosanitära åtgärder föranledda av

karantänsskadegörare bli aktuellt i Sverige? Hur skulle i så fall dessa ännu hypotetiska konflikter te

sig? Detta är kärnan i projektet miljömål och karantänsskadegörare, som genomförts på uppdrag av

Naturvårdsverket. Projektet syftar till framtagande av en samarbetsmodell mellan Jordbruksverket

och intressenter som berörs vid planering, genomförande och uppföljning av fytosanitära åtgärder

föranledda av utbrott av karantänsskadegörare. I projektet ingår också ett exempel på en beskrivning

av konsekvenser av ett sådant utbrott samt belysning av de målkonflikter visavi Sveriges miljömål

som kan uppstå när beslut skall tas och insatser skall genomföras föranledda av utbrott eller

misstanke om utbrott.

Centralt i projektet har två dagslånga workshops varit där intressenter mötts och i scenarier

konfronterats med olika frågeställningar knutna till problemen ovan. Intressenterna har kommit från

kommuner, kyrkogårdsförvaltningar, Länsstyrelser, Trafikverket, Skogsstyrelsen. Förutom utkomsten

från scenarierna så har litteraturstudier och enstaka intervjuer bidragit till resultatet. Jordbruksverket

står genom sin expert för en del av innehållet.

Som pilotskadegörare i syfte att åskådliggöra utbrott har två asiatiska långhorningar,

Anoplophora

chinensis

(CLB) och Anoplophora glabripennis (ALB), använts genom hela projektet. Dessa

skadegörare är klassificerade som karantänsskadegörare i EU och allvarliga utbrott har förekommit i

bland annat Italien och Nederländerna. Långhorningar sprids via handel med växter eller införsel av

träemballage.

I projektdirektiven pekades miljömålen Ett rikt odlingslandskap, God bebyggd miljö och Ett rikt växtoch

djurliv ut som aktuella med anknytning till karantänsskadegörare. Miljömålens formulering vid

projektstart och preciseringar i Regeringens proposition 2009/10:155 har varit vägledande genom

hela arbetet.

Längre erfarenhet av hur almsjuka bekämpats i Sydvästskåne, särskilt Malmö, senare också Gotland,

har bidragit till studien. Lärdomar därifrån är att det är viktigt med regelbundna inventeringar, goda

resurser för insatser, samordning av intressenter i syfte att konsekvent kunna sätta in åtgärder vid

rätt tidpunkt samt att ge bra information till och samarbeta med allmänheten.

Ändamålsenliga inventeringsmetoder, utbildade inventerare och stöd av tillängliga datorbaserade

dokumentationssystem är viktiga förutsättningar för att lyckas med att upptäcka, dokumentera och

följa upp utbrott av karantänsskadegörare.

Jordbruksverket är den svenska myndighet som leder och samordnar bekämpningen av

växtskadegörare som är reglerade i föreskrift, det vill säga karantänsskadegörare. Jordbruksverket är

i princip huvudansvarigt i alla faser från det att misstanke om utbrott av karantänsskadegörare

anmälts fram till dess att smittat område förklarats smittfritt.

I de två workshopen konfronterades deltagarna med några simulerade problem knutna till

karantänsskadegöraranknutna i tätort och på landsbygd. Vid den första workshopen dominerades

samtalen av åtgärdsanknutna aspekter, aktörsroller och konsekvenser av omfattande

bekämpningsinsatser. Diskussionerna landade mycket i frågor som skadegörarens biologi,

inventering, roller, ansvarsgrupper, information, samt växtskyddslagen kontra andra lagar. Vid den

andra träffen hamnade miljömål och juridiska aspekter mer i fokus. Preciseringar av miljömålen

bidrog till konkretisering och en bättre förståelse av eventuella målkonflikter hos deltagarna. Efter

workshop två vidtog transkribering, analys och tolkning av samtalen visavi projektets syfte.

Ett försök till en sammanfattande uttolkning av de båda workshopen ger vid handen att deltagarna

uppfattar att konflikterna mellan utbrotten av karantänsskadegörare och miljömål inte blir så stora,

eller helt uteblir. Den samfällda bedömningen är att intressenterna i workshopen grundar detta

framförallt på förhoppningar om att kunna minimera skadorna vid utbrott genom effektiva åtgärder.

Samtidigt finns det scenarion där målkonflikt är ett faktum – ett tydligt exempel är om det enda

trädet i en biotop som hyser rödlistade lavar angrips av karantänsskadegörare och med

konsekvensen att trädet måste avverkas och destrueras.

Den arbetsgång och ansvarsfördelning som Jordbruksverket tog fram vårvintern 2011 visar tydligt att

Jordbruksverket är problemägare och processledare vid utbrott av karantänsskadegörare från det att

anmälan inkommit tills det smittade området förklarats friskt. Jordbruksverket fattar de viktiga

besluten, men myndigheten är beroende av den kunskap och kompetens som finns hos

intressenterna för att vi i Sverige ska kunna genomföra ett effektivt bekämpningsarbete, där målet är

utrotning av inkräktaren. Intressenter (kommun, verksamhetsutövare och andra) som bedriver

verksamhet på den plats som är aktuell för bekämpningsinsatser är mycket viktiga samarbetsparter

vid planering och genomförande av olika insatser.

Ett förslag till en samarbetsmodell visar var i processen de olika intressenterna kan komma in och

påverka. Kommunen ansågs ha en nyckelroll oberoende av var utbrottet sker. Länsstyrelsen har en

viktig roll om utbrottet sker i områden med skyddade biotoper eller annat naturskydd.

Information är en aspekt som har fått mycket utrymme i workshopdiskussionerna. När det gäller

information till allmänheten och politiker i det drabbade området skulle Jordbruksverket vinna på att

utnyttja kommunens eller andra verksamhetsutövares inarbetade kanaler, såväl till media som

internt. Jordbruksverket har vid ett utbrott en sammanhållande funktion och bör framförallt

informera om utbrottet, reglerna och varför utrotning är nödvändig. Kommunen eller

verksamhetsutövaren behöver från sin horisont informera om konsekvenserna av utrotningen och

hur det kommer att påverka allmänheten. Det är också viktigt att allmänheten får besked om hur

området kommer att återställas.

.