Rapporten har tillkommit efter att författaren i mars 2004 höll ett kort föredrag om

hälsofrämjande som strategi för hållbar utveckling. Bland åhörarna fanns de båda utredarna

från Socialstyrelsens enhet för hälsoskydd Ing-Marie Olsson och Michael Ressner som fann

ämnet intressant och möjligt att utveckla. I januari 2006 hade vissa ekonomiska medel från

bland annat Socialstyrelsen och senare också Miljömålsrådet samt Landstinget Dalarna tagits

fram för att arbetet med en kunskapsöversikt kunde påbörjas.

Rapporten består av två delar. Den första delen är en beskrivning av bakgrund och underlag

till slutsatsen att hälsofrämjande kan fungera som en viktig strategi för hållbar utveckling. Det

främsta bidraget från ett sådant perspektiv är dess inkluderande natur och möjligheten att öka

tillgängligheten för hållbarhetsfrågorna. Tesen är att den egenupplevda hälsan kan ses som en

ingång till frågan om hållbar utveckling och därmed öka intresset för såväl frågor om hållbar

utveckling och för de förändringar som individ och samhälle är i behov av att genomgå för att

stödja en hållbar utveckling. Den andra delen av rapporten är en presentation av en modell

som sammanfattar det vetenskapliga underlaget för de samband som finns mellan

hälsofrämjande och hållbar utveckling. Modellen grupperar kunskapen i sju principer som här

kallas

Sju landmärken för hälsa och hållbar utveckling. Denna kunskapsöversikt är inte

framtagen genom en systematisk litteraturstudie utan baseras i hög grad på en längre tids

bevakning av vetenskapliga artiklar och kunskapsöversikter samt så kallad grå litteratur i

ämnet. Till viss del har nya sökningar i databaser av typen Medline och Google Scoolar

gjorts. Till rapporten hör en fullständig referenslista.