Sveriges klimatrapportering till FN anger en betydligt lägre ackumulering av kol i

naturbetesmarker (i genomsnitt 61 kg C/ha och år för perioden 1990–2006; endast

inlagring i mark) än vad som har rapporterats för gräsmarker i internationell litteratur (i

storleksordningen mer än 1 000 kg C/ha och år; endast inlagring i mark). Eftersom

kolinlagring är en viktig men svårbestämd variabel vid bedömningen av betesdriftens

miljöpåverkan är det angeläget att verifiera de skattningar av markkolsförändringar som

ligger till grund för klimatrapporteringen. Ur naturvårdssynpunkt finns det vidare

särskilda skäl att utreda om det finns några samband mellan biodiversitet och

kolinlagring.

En så kallad massbalansmetod användes för att verifiera klimatrapporteringen.

Kolinlagringen skattades genom att först räkna ut hur mycket kväve som binds in i

marken och därefter multiplicera mängden kväve med markens C/N-kvot. Mängden

ackumulerat kväve räknades ut med hjälp av uppgifter om kvävedeposition, upptag av

kväve i biomassa och utlakning av kväve från naturbetesmark. Indata hämtades från

riksinventeringen av skog (riksskogstaxeringen och markinventeringen) och andra

miljöövervakningsdatabaser. För perioden 1990–2006 skattades markkolsinlagringen i

naturbetesmarker till i genomsnitt 30 kg kol per hektar och år. Tio års ackumulering

motsvarar i storleksordning en procent av den totala markkolspoolen. Den årliga

inlagringen motsvarar mindre än fem procent av de årliga växthusgasutsläppen från den

svenska djurhållningen. Den låga ackumuleringen av kol i svenska naturbetesmarker

kan förklaras med att naturbetesmarkerna i huvudsak sköts extensivt utan att gödslas.

Klimatkompensationen blir drygt tio procent om även biomassaökningen i träd och

buskar tas med i beräkningarna.

Data från riksskogstaxeringens vegetationsinventering användes för att klassa

betesmarkerna utifrån hävdstatus och artmångfald. Det fanns inga statistiskt signifikanta

skillnader i kolmängd mellan provytor med höga indikatorvärden för hävd jämfört med

ytor med lägre hävdklassificering. Det fanns inte heller några statistiskt signifikanta

skillnader i mängden markkol mellan ytor med få arter och ytor med många arter.

En kategori betesmarker som faller utanför denna studie är åkermark som relativt sent

övergått till permanent bete. Det är troligt att dessa marker är mer effektiva på att lagra

in kol på grund av bättre näringsstatus och högre produktion.