Vårt lands ängs- och betesmarker utgör livsmiljöer för växter och djur som är beroende av

människans fortsatta brukande och hävd. En stor del av odlingslandskapets biologiska

mångfald finns i ängs- och betesmarkerna. Dessa marker har också ofta kulturhistoriska

värden och är vackra inslag i landskapsbilden.

Delmål 1 inom miljökvalitetsmålet

Ett rikt odlingslandskap anger att samtliga ängs- och

betesmarker ska bevaras. De ska också skötas på ett sätt som bibehåller deras värden. Vidare

anges i målet att arealerna med slåtterängar och vissa typer av betesmarker ska utökas.

Kvaliteten på underlaget för statistiken om ängs- och betesmarken var under senare delen av

1900-talet ofta bristfällig. Under 2000-talet har insamlingstekniken ändrats från att vara helt

baserad på postenkäter till att i stor utsträckning bygga på ansökningar för EU:s jordbruksstöd.

Långa tidsserier med betesmarksarealer är ofta svårtolkade. Det som i statistiken ser ut

som en ökning efter EU-inträdet är troligen en effekt av att arealerna började redovisas

alltmer. Minskningen de senaste åren kan bero på hårdare regler för att få stöd, men de arealer

som inte längre platsar i stödsystemen finns vanligen kvar – fast utanför lantbruksstatistiken.

Kvaliteten på statistikunderlaget under senare år kan sägas vara väl dokumenterad och känd.

Det är en följd av de omfattande kontroller som görs av arealer som får ekonomiskt stöd. En

nackdel är att ändrade stödregler avspeglas i form av fluktuationer i arealstatistiken.

Ängs- och betesmarken är ojämnt fördelad i landet. De största totala arealerna finns i

Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skåne och Västra Götalands län. Det är även stora

regionala skillnader vad det gäller fördelningen av olika typer av ängs- och betesmarker.

Exempelvis är slåtteräng vanligt förekommande i Skåne och i Norrbottens län medan

skogsbete är mest frekvent på Gotland och i Kalmar län.

Förutom via lantbruksstatistiken har uppgifter om betesmarksarealer samlats in via ett antal

olika datakällor. Bland dessa är fastighetstaxeringen, Riksskogstaxeringen och Svenska

Marktäckedata de mest heltäckande. Riksskogstaxeringens så kallade naturbetesarealer är på

riksnivå något lägre än lantbruksstatistikens ängs- och betesmarksareal. Men

Riksskogstaxeringens åkermark är tvärtom högre, så möjligen kan diskrepanserna bero på att

markerna klassificeras olika inom de två insamlingssystemen. Fastighetstaxeringen och

Svenska Marktäckedata visar betydligt större betesmarksarealer än lantbruksstatistiken.

Avvikelserna bedöms framförallt bero på skillnader i hur definitionerna tolkas. Det finns även

betesmarksarealer som inte fångas upp av lantbruksstatistiken. Ytterligare en förklaring är att

de ovan nämnda datakällorna inte har några begränsningar gällande vilka kategorier av

företag som ingår, medan lantbruksstatistiken innefattar jordbruksföretag med mer än två

hektar åkermark.

Modifierade stödregler, nya sätt att använda marken (exempelvis för produktion av energi)

och en ombildad definition för skogsmark är tre exempel på kommande förändringar som

troligen kommer att påverka statistiken om ängs- och betesmark. För att möta dessa

förändringar kan det vara lämpligt att göra en översyn av de ägoslagsdefinitioner som ska

gälla framöver. Kanske behöver det tas fram nya ägoslag som bättre beskriver den framtida

markanvändningen.

De senaste årens underlag till lantbruksstatistiken har hållit en relativ god kvalitet och det är

önskvärt att kunna behålla denna nivå. Behovet att bevaka utvecklingen i betesmarkerna

kommer fortsatt att finnas kvar i och med krav på utvärderingar av miljökvalitetsmålet

Ett rikt

odlingslandskap

och uppföljningar av Landsbygdsprogrammet med miljöersättningar till

ängs- och betesmarker.